Idag skriver Corren i sin ledare om den nya Twighlight-filmen och hur många kulturskribenter förfasas över den sexualfientliga hållningen i böckerna och filmerna. Jag är verkligen inte uppdaterad på Twighlight men krönikan sätter fingret på något intressant. Hur vi bara tar över en amerikansk kritik där skyttegravarna ser annorlunda ut än i Sverige. De visar att mot bakgrund av den svenska kontexten så får filmen istället en subversiv sida.
De skriver bl.a.: "Att tonårsflickan, inte pojken, får vara den ansvarslöst pådrivande i ett sexuellt sammanhang kan ses som frigörande. När kulturskribenter bara avfärdar ett förlegat 'kyskhetsideal' tyder det på intellektuell slapphet." Kontexten gör oss så blinda att vi inte ser nyanserna. Sen är det också intressant att det s.k. fria valet aldrig gäller dem som väljer bort utan alltid väljer till. Jag tänker att det mest sexuellt subversiva man kan göra idag är att avstå från ett sexuellt samliv innan äktenskapet.
Ledaren slutar med en intresant notis om hur Bella vill vara kvar hos "demonbäbisen" trots att den kan döda henne. Detta har debatterats som ett debattinlägg av författaren (som är mormon) mot abort. De påpekar mycket riktigt att den fria aborten både gäller att välja abort eller behålla barnet. Men det som blir mycket tydligt är att hur det fria valet och individen får en gräns just när det gäller barn. De ser bl.a. tre smygande "hot".
Den första rör är det mest intressanta. Faderns "medbestämmande" rätt rörande barnet. Det är kvinnans rätt inte faderns. Det hotas i och med att vi ser mer engagerade fäder. Märkligt resonerat - är just inte barn just något som det behövs (eller i varje fall har behövts) vara två om. Varför skall inte fadern få vara en del av beslutet. Om han är villig att ta hand om barnet - varför skall hans fria val inte vara giligt. Detta visar menar jag en av gränserna för den autonoma individen. Visst har vi gjort allt för att skilja graviditet och sex åt - men just närvaron av abort visar att vi aldrig kommer lyckas.
Den viktiga frågan om subversiva metoder som feminism har lärt oss är ju alltid. Vem förlorar på detta? Vem är det som står i skuggan? Och vem är det som står i skuggan när det gäller abort, vem förlorar?
De slutar sin ledare i Corren med: "När förmodat intellektuella kulturskribenter missar detta väcks misstanken att amerikansk populärkultur med kristen avsändare slentrianmässigt avfärdas som sexualfientlig." Tänk om det är precis tvärtom. Tänk om kristen amerikans populärkultur inte alls är sexualfientlig utan bara är en annan syn på sexualitet. Problemet är bara att den är så subversiv att de som trodde de var mest "on the edge" sprattlar för att få vara kvar där. Kanske är det väderkvanar de kämpar mot.
Kommentarer (1)
Mycket intressant reflektion. Som gymnasie- och högstadielärare märker jag hur flcikor stärks av Twilight-böckerna och nu filmerna. De känner igen sig i Bellas dubbla utanförskap, känslan av att inte höra till varken skymningsvärlden elelr svenssonkulturen. Dessutom är alla tonåringar pryda, tvärtemot vad sexgalan 40-plusare inbillar sig. Att få ha sin sexualitet ifred och slippa hetsen om sex vid första ögonkastet är befriande-inte tvärtom, för svenska flickor och pojkar av idag.
Undervisar bl.a i en fordonsklass där majoriteten är pojkar. Idag diksuterade vi kärleksdikter och de är så kloka och inte alls sexfixerade utan att för den skull vara sexfientliga. De gillar pussar och kramar mer än att skruva i motorer och det inger hopp för framtiden.
Kommentera