Jag har fått några intressanta frågor från Jonas Lundstöm om mitt inlägg om Luthuli och Mandela. Eftersom mitt svar är så långt (trots att det är alldeles för kort och fragmentariskt) placerar jag det här. Men läs först Jonas kommentar. Siffrorna hänvisar till Jonas numrering och den kursiverade texten kommer från Jonas.
1 och 2: "Ett dilemma är att det ofta är privilegierade människor som kritiserar dom förtrycktas våld. ... systemets våld utgör en blind fläck" Visst, så är det, och så var det i Sydafrika. Det är inte svårt att förstå Mandela 1961. Det var inte ANC som började med våldsanvändning, utan regeringen, även om man bortser från det våld som apartheidpolitiken i sig innebar. Jag minns när jag var på Robben Island 2003 där Mandela satt fängslad många år. Mandela själv hade lämnat rummet två minuter innan vi kom in (hade mött FIFA-delegater). Vi lyssnade till en av hans medfångar, som nu arbetade som guide. En av de amerikanska turisterna frågade guiden flera gånger: "Var du terrorist?" Och jag tänkte: "Var George Washington terrorist?" Eller varför ser man så helt annorlunda på att döda på distans (missil, flygplan, drönare) där ofta många civila dödas för att de råkar vara på fel ställe. (Jag lämnar här frågan om "strukturellt våld.") Men Jonas kritik drabbar inte Luthuli. Han tillhörde inte de privilegierade, han gav sitt eget liv för kampen. Han hade djupa principiella övertygelser, men han trodde också att man i Sydafrika skulle komma mycket längre med icke-våldskamp än med våldsamma medel. Han såg från slutet av 1950-talet ett växande, ibland entusiastiskt, stöd bland vita i Sydafrika, liksom från den internationella opinionen. Han såg Sharpevillemassakern 1960 som en opinionsmässig katastrof för regeringen, medan Mandela såg det som ett bevis på icke-våldskampens meningslöshet. I tysthet hade Mandela dock uttryckt stöd för en militär kamp sedan länge. Han hade vid denna tid en annan grundhållning än Luthuli. Det är åtminstone inte uppenbart att Luthuli hade fel, även om i Sydafrika idag minnet av den militära kampen är lika helig som minnet av revolutionen är i USA.
3. "Vidare har vi frågan om effektivitet." Frågan om kausalitet är naturligtvis mycket svår att besvara. Ingen kan säkert veta. Såsom historien faktiskt utvecklade sig var våldet en av de faktorer som spelade en roll. Vilken kan man diskutera. Men vad gäller Afrika (och inte bara Afrika) har jag länge tänkt likt Couper. Titta på de länder där befrielserörelser tog makten genom våld. Det är en ofta förfärande historia. Det är mycket svårt att göra om en befrielsearmé till en demokratisk rörelse. De vanor och förhållningssätt man tränas i som befrielserörelse är andra än de man behöver som politisk rörelse. Och då handlar det inte bara om relationer med andra, utan också internt inom rörelsen. Våldet har en egen dynamik som är svår att kontrollera. Kan man förneka att den Luthuli-lika hållning Mandela (och Tutu) intog på 1990-talet hade en enorm betydelse för att övergången till demokrati, trots alla stora och ibland växande problem, ändå blev så relativt framgångsrik?
Det är klart att regeringen på 1960-talet såg Mandela och den militära kampen som ett stort hot. Men de kunde också, som gensvar, ta till hårdare medel och kunde ett tag få något större internationell förståelse. Och ANC förlorade en stor del av sitt ledarskap. Regeringen såg också Luthuli som ett stort hot, det var därför han var bannlyst (isolerad i Groutville, fick inte träffa flera personer åt gången, förbjöds att publicera i Sydafrika). Sanktioner är en form av tvång, men att kalla allt våld, utan att göra en rad olika distinktioner, anser jag felaktigt. Jonas gör ju själv en distinktion mellan attacker mot egendom och våld mot personer. Luthuli själv kallade sig för övrigt inte pacifist.
4. "Sen gillar jag inte att man blandar ihop egendoms-attacker med våld." Jag håller med. Till att börja med använde man bomber mot egendom och försökte undvika personskador. Men samtidigt genomgick Mandela och andra ANC-medlemmar militär träning med vapen som enbart kan användas mot personer. Arvet från ANC:s långa icke-våldstradition och kristna människosyn satt dock djupt. Men dessutom mötte de en extremt motiverad, välorganiserad och välbeväpnad fiende som också levde med en, också delvis kristet färgad, historisk berättelse om förtryck, uttåg, militär kamp och befrielse.
Av Arne Rasmusson
Arne Rasmusson är professor i tros- och livsåskådningsvetenskap vid Göteborgs universitet och extraordinär professor i systematisk teologi vid Stellenboschs universitet i Sydafrika.
Arne Rasmusson is professor in systematic theology at Gothenburg University and Extraordinary Professor in Systematic theology at the University of Stellenbosch in South Africa.
Kommentarer (3)
Tack för kommentar! Några tankar (i knepig ordning);
4. Ok. Väl talat.
3a. Visst, jag håller med.
1-2. Dom priviligierade. Jag syftade här inte på Luthuli utan på vita privilegierade västerlänningar som gärna pratar om icke-våld och liknande. Jag tänker på en del människor jag känner eller har diskuterat frågan med, möjligen på bokförfattaren (som jag inte vet något om), på dig, kanske på mig själv osv. Bara för att Luthuli propagerade för icke-våld i sammanhanget så betyder inte det att alla med trovärdighet kan använda det exemplet för att kritisera väpnad kamp.
3b. jag menar absolut inte att sanktioner är våld, men om man utför ekonomiska sanktioner beväpnad med kanoner (som nationalstater ju är) så finns det ju alltid ett implicit hot om våld i detta.
1-2 (igen). "Han såg Sharpevillemassakern 1960 som en opinionsmässig katastrof för regeringen". Det är en väldigt problematisk formulering. Är den din eller Luthulis? Människoliv är inte brickor i ett strategiskt spel. Det var i första hand en katastrof för dom det drabbade. Ibland tycker jag att icke-våldsförespråkare (här tänker jag bland annat på Gandhi) ibland uttrycker en lika vanvördig inställning till att människor dödas som dom väpnade grupperna. Gandhi kan exempelvis prata om hur makthavarnas hjärtan till sist måste vekna efter att rad efter rad av människomassor blivit kanonmat (ytterst fritt citerat). Men ska man tala om segrande icke-våld och liv som kommer ur död eller liknande så tycker jag det är viktigt att hela tiden hålla i minnet att korset, so to speak, också alltid är en tragedi. Annars är risken att det hela kommer att handla mer om en princip om icke-våld än om kärleken till konkreta medvandrare och respekten för livet.
/fred
jonas
Jag håller med dig i det mesta. Jag har också ställt sådana frågor när jag läste Couper eller till mina egna ståndpunkter. Och det jag skrev om Sharpevillemassakerna är illa formulerat. Det var en chock för honom som för alla andra. Det var inget som han eller någon annan försökte provocera fram. Men när Mandela såg det som ett bevis på icke-våldsstrategins omöjlighet, såg Luthuli något annat. Han visste också att inte bara väpnat motstånd utan också icke-våldsmotstånd innebar stora risker. Den militära kampen kostade trots allt många fler människoliv, även på den egna sidan och även för dem som själva inte var direkt involverade.
Ok. Tack för samtalet och (igen) för boktipset.
Detta är en fråga jag funderar och funderat väldigt mycket på, och jag är därför glad att den kommer upp till bearbetning. För mig är huvudfrågan inte (längre) varför man ska vägra militärtjänst eller liknande, utan varför man ska bedriva icke-vålds-motstånd. Om jag skulle bli övertygad om att våld är det bästa emellanåt, då skulle jag inte bli en stats-kramare, utan en revolutions-kramare, misstänker jag.
Om man får lämna en önskan här, så skulle det vara kul om någon vill skriva en text om statens våld. Själv har jag lämnat en anabaptistisk position (församlingen som icke-våldslig, men överhetens våld som på något sätt en del av guds plan) för en anarkistisk/tolstojansk. Vore intressant att höra hur någon av er resonerar om nationalstaten/överheten utifrån våldsaspekten.
Kommentera