Så för tillfället finns det kanske ingen annan väg än att leva i motsägelsen?
Jag har en pacifistiskt präglad övertygelse. Det har jag inte för att jag tror att (kristologisk) pacifism är en effektiv väg till att nå fred, utan därför att jag tror att det är den väg som Gud själv har valt att gå i vår värld - tydligast uttryckt i Jesu liv, död och uppståndelse. Fred (shalom, Guds rike, försoning) är inte en bland många konsekvenser av evangeliet, utan det är evangeliet. Och pacifism handlar då (naturligtvis) inte bara om "krig och fred", utan lika mycket om sådant som exempelvis radikaldemokrati, ekumenik, beslutsfattande (i kyrkan) och vår längtan efter kontroll.
Men det finns ett stort problem här: jag inser att jag egentligen inte är pacifist än. Inte därför att det är sant att jag har en lång väg kvar till att bli avväpnad till min karaktär och mitt liv, utan därför att jag tillhör en kyrka som inte är pacifistisk. Pacifism är, som jag förstår det, inte en teori eller ett individuellt livsstilsval, utan ett sätt att leva som man som enskild inte kan förkroppsliga skilt från en konkret gemenskap eller kyrka. Det är väl kyrkan, snarare än pacifismen, som är Guds alternativ till våldet (i dess många former)?
Vad bör jag då göra? Gå med i en uttalat pacifistisk kyrka eller gemenskap? Ja, det vore ju ett alternativ, om det inte vore för att exempelvis tålamod är en avgörande dygd för den som vill leva fredligt i en våldsam värld (och kyrka). I någon mening sätter den pacifism jag talar om käppar i hjulet för min längtan att styra, äga, kontrollera och få allt "rätt". Frustrerande... Så för tillfället finns det kanske ingen annan väg än att leva i motsägelsen?
Hur tänker ni som läser det här? Och varför är frågan om pacifism (i vid mening) så död, eller åtminstone perifer, i stora delar av svensk kristenhet? Eller har jag fel där?
(Detta blogginlägg är inspirerat av Daniel Bells intressanta artikel "The Way of God with the World" i festskriften till Hauerwas, Unsettling Arguments.)
Av Bengt Rasmusson
Bengt Rasmusson är teolog, förläggare och mediakonsult.
Bengt Rasmusson is a theologian, publisher and a media consultant.
Kommentarer (4)
Själv tror jag att eftersom man redan tror på något konstigt som inte finns (gud), så är det inte därifrån svårt att skapa andra bilder om andra påhittade saker, såsom "fred genom krig" eller krigets rättfärdigande (kriget mot terrorismen) eller att denne guden skulle vara för krig eller våldsamma aktioner. Baserar man pacifism på en världsbild som är beroende på en gud blir det väldigt svårt att sätta ontologiska gränser; vad är egentligen rätt (eftersom informationen om etik osv är begränsad eftersom vi inte fullt ut kan veta guds vilja och guds ord erbjuder olika tolkningar)
På så vis underlättar t.ex. kristendomen en våldsinställning för vissa (och tvärtom för andra). Bäst är att undvika våldsamma sammanhang som t.ex. en icke-pacifistisk kyrka, om man nu behöver gud för att må bra, vilket jag personligen inte gör.
En pappa som vill tvinga sina barn med hot att tro på honom är ingen pappa utan en fascist som jag klarar mig utan. Om gud skapat mig som jag är så är det hans ansvar att jag tycker så, så då får han stå för vad han gjort.
@Anonym: Själv är jag inte alls övertygad om religionens inneboende våldsbenägenhet, tror snarare att det är en myt. Tittar man på dom senaste hundra åren är det väl snarast nationalstaten som har blodet på sina händer (även om naturligtvis inte religionen är utan skuld).
För mig är Gud ingen nyttopryl som jag behöver för att må bra. Jag helt enkelt tillber den Gud som i Jesus Kristus har visat sig bara kunna älska.
Bengt, känner igen mig i mycket av det du skriver. Varför pacifism-frågan är död i dagens församlingar? Tja, det har väl till stor del med en defekt ecklesiologi att göra. Många verkar se på kyrkan som en kraftcentral vars syfte är att hjälpa oss leva våra individualistiska liv på ett lite mer andligt sätt... Sen kanske det också är så, att på den tiden vi hade allmän värnplikt, så tvingades varje kristen kille att reflektera över "krig och fred". Så är det inte längre.
@Emmanuel: Håller med dig. Om "fred" är evangeliet, så är det ju lite tragiskt att vi inte på ett djupare sätt reflekterar över (och naturligtvis praktiserar) det här. Är det någon som vet om någon av våra kyrkor/samfund har något officiellt skrivet om frågan? EFK lär inte ha det.
Kommentera