But what if the church's dogma were a necessary hermeneutical principle of historical reading, because it describes the true ontology of historical being?
Varför sökte inte premoderna bibeltolkare – de före Upplysningen, före 1600/1700-talet – efter den historiske Jesus? Den frågan har jag fått anledning att fundera över eftersom jag undervisar just om den historiske Jesus.
En möjlig förklaring är att Irenaeus, Origenes, Aquino eller Luther var mer naiva än oss och inte såg eller förträngde sömmar och motsättningar i texterna som senare gav upphov till historisk forskning på Jesus. Men den förklaringen håller inte riktigt. Visst fanns en stark tilltro till texterna, men den gjorde exempelvis inte Origenes blind för att de kanoniska evangelierna inte alls stämde överens på många punkter. Han drog slutsatsen att andlig sanning därmed förmedlas även i historiska felaktigheter. I övrigt kan man säga att den tidiga kyrkan med några få undantag inte försökte harmoniera de fyra kanoniska evangelierna och skapa ett enda. De fyra evangelierna fick stå sida vid sida trots att man mycket väl kände till diskrepansen mellan dem. En hel del av kändac de textproblemen var kyrkan med andra ord medveten om.
En annan förklaring är att det med Upplysningen kommer ett större historiskt medvetande. Den förklaringen låter väl mycket framgångsmyt, dvs att i och med Upplysningen blev vi helt enkelt mer förnuftiga och upplysta. Men det kanske ändå ligger något i att det blev en ökad historisk medvetenhet men i så fall av ett väldigt speciellt slag. Enligt Roy Harrisville and Walter Sundberg finns förklaringen till att sökandet efter den historiske Jesus började i de politiska, sociala och filosofiska förändringar som slår igenom med Upplysningen. En del i den moderna nationalstatens framväxt var skapa lojala medborgare. Liberala ideologer förespråkade därför att religionen skulle förpassas till något privat. Det växer fram en rationalism där individen söker kunskap via kritisk reflexion i frihet från traditioner och vidskepelse – en neutral och sekulär sfär för politik och vetenskap. Man tyckte sig kunna göra förnuftiga avväganden utifrån neutral utkikspunkt. Tänkande/vetenskap betraktades som traditionsfri. Inga tolkningstraditioner behövs. De ger snarast hämmande förutfattade meningar.
En konsekvens av detta är att det växer fram en speciell syn på "historien" som (a) en fristående sfär som kunde förstås utifrån ett neutralt förnuftet – fristående i den bemärkelsen att "historien" blir närmast självförklarande – vilket inte sällan leder till att (b) "historien" får en privilegierad ställning att nå sanningen – ett tolkningsföreträde – medan så kallad tradition, religion och vidskepelse uppfattas som oneutralt och konfessionellt.
Självklart är detta en grovskiss och en förenkling. Men det är intressant att för Irenaeus, Origenes, Aquino och Luther gav den tradition de bibliska texterna var del av de centrala tolkningsnycklarna för att förstå historien och världen. Något förenkelt kan man säga att de rörde från text till världen. De första historiske Jesus-forskarna tycks snarare röra sig från världen/historien förstådd förnuftigt till texterna. Jag undrar om inte historien/världen därmed får en liknande auktoritet som de premoderna tolkarna tillskrivit texterna. Eller kanske förnuftet fick det?
Kan det alltså vara så att den historiske Jesus endast blir möjlig när ett neutralt och sekulärt förnuft växer fram? Sökandet efter den historiske Jesus växer i så fall fram i och med ett nytt historiskt medvetande i bemärkelsen en ny historiesyn som har sin grund bl a i politisk liberal ideologi (och säkert en hel del annat). De premoderna bibeltolkarna å andra sidan tycks haft en historiesyn som tog sin utgångspunkt i Jesu liv, död och uppståndelse. Om man utgår från att sanningen om livet och historien finns i honom, kanske det inte är så konstigt att ta sin utgångspunkt där. Eller som Robert Jenson uttryckt det: "But what if the church's dogma were a necessary hermeneutical principle of historical reading, because it describes the true ontology of historical being?" (Min kursivering) Om detta stämmer var de premoderna tolkarna inte nödvändigtvis mindre "historiska". De hade bara en annan historiesyn som inte nödvändigtvis var mer "ideologisk" än den som växer fram vid Upplysingen. Men annorlunda. Kan det vara så?
Kommentarer (3)
Mycket intressant. Jag tror du är något på spåren här.
Sen är det väl så att det inte är så enkelt att vi antingen utgår från texten eller världen. Dom är inflätade i varandra, vilket enligt min mening gör den post-liberala positionen (som du tycks förfäkta här) något förenklad.
Låt mig ta ett exempel som du touchade. Jag har som du intrycket att många i den tidiga kristna rörelsen insåg att det fanns motsägelser i texten. (Vissa saker motsäger dock möjligen det, tex myten om Septuagintas uppkomst.) Man valde då att lägga betoningen på vissa texter, och att krångla sig runt/kasta ut andra. Som redskap för denna process använde man sig av hermeneutiska principer som var accepterade i samtiden, inte minst allegorin. Men vad innebär det i så fall för oss idag? Kanske gör vi samma move som dom gjorde när vi använder oss av historisk-kritisk forskning för att göra oss av med obekväma inslag i texterna som exempelvis guds våldsamhet eller jungfrufödelse?
Även om du har rätt när det gäller synen på historien (vilket jag lutar åt) så står motsägelserna kvar, och dom måste alltid hanteras genom att vi väljer fokus och väljer att bortse från eller tona ned vissa texter. Så hur ska denna process gå till idag?
/Jonas Lundström
www.jlundstrom.se
Jo, visst är det en förenkling. Min tanke med den var att få fram en grundläggande tendens. Självklart tolkade de premoderna utifrån sin tids tolkningsprinciper, men jag tror att de grundligen underställde dessa en övertygelse att texterna var en del i Guds frälsningsekonomi. De t ex Ayres.
Vad det gäller din andra fråga har jag en blogg om "intern" Bibelkritik på gång till nästa måndag. Håll till godo.
/Kalle
Ah, jag får hålla mig alltså. Väl mött.
/Jonas L
Kommentera