Vem står för manus i din kärlekshistoria?

Det är vår och med den spirar väl romantiken? Men vem står egentligen för manus? Kanske den romantiska berättelsen - som skriver in passionen, förälskelsen, de "stormiga" mötena, som det grundläggande i "förhållandet", som målar upp kärleken som en passion som drabbar mig när jag möter den "rätta", som gör denna romantik till det stora äventyret i livet? Men vardagskärleken då, vilken som bekant inte bara fylls av passion och lidelse utan även av en ganska stor portion slit och trivialiteter, var finns den i detta manus? Hallååå, det saknas nog nån sida ... eller är det fel manus?

Sociologiprofessorn Eva Illouz (Hebrew University of Jerusalem ) gjorde för några år sedan en intressant undersökning.[1] Hon bad ett antal slumpvis utvalda amerikaner att ge sina synpunkter på tre påhittade kärlekshistorier och sedan berätta om deras egna mest minnesvärda upplevelser av kärlek. Den första kärlekshistorien var ett romantiskt drama som handlade om ett par som av en händelse möts på ett tåg, det blir kärlek vid första ögonkastet och ett snabbt giftermål. De båda andra kärlekshistorierna innehöll inte några beskrivningar av passion eller kärleksförklaringar. Den andra kärlekshistorien berättar om ett slags arrangerat äktenskap där mannen och kvinnan hade "matchats ihop" och som efter en tid drar slutsatsen att deras relation var tillräckligt bra och hälsosam för att utgöra grunden för ett äktenskap. Den tredje kärlekshistorien berättar om två unga akademiker som dejtar varandra under några år, som tycks funka bra ihop och trivs tillsammans. De beslutar sig för att gifta sig och gör det efter att den ene blivit professor och därmed ekonomiskt säkrat deras framtid.

När Illouz intervjuar deltagarna i undersökningen upptäcker hon något som kan tyckas märkligt. Alla deltagarna menar att den första berättelsen är en typisk Hollywood-produkt som inte är typisk för det verkliga livet. De kritiserar berättelsen för att vara ett uttryck för myten om "kärlek vid första ögonkastet", som i verkligheten bara visar sig handla om blind förälskelse med ödesdigra följder. De två andra berättelserna uppskattas mer av deltagarna. De stämmer bättre med sunt förnuft, att kärlek följer på vänskap och att kärleksrelationer kräver tid och arbete.
 

Även om Hollywood-romantiken förkastas av alla som en saga, så använder alla deltagarna dess grundläggande mönster för att berätta och utvärdera sina egna upplevelser av kärlek!

Illouz intervjuer tar dock en oväntad vändning när hon låter intervjudeltagarna börjar berätta om sina egna kärlekshistorier. Även om Hollywood-romantiken förkastas av alla som en saga, så använder alla deltagarna dess grundläggande mönster för att berätta och utvärdera sina egna upplevelser av kärlek!

Alla intervjudeltagarna berättar om plötslig förälskelse och ofta om kortlivade affärer. Dom berättar om romantiska äventyr fjärran från vardagslivets trivialiteter. Dom talar längtansfullt om händelser i det förflutna, om irrationell dragningskraft och slumpartade sexuella möten. Det var som om, säger Illouz, de skrev sina egna uppdiktade sagor. Den romantiska berättelsen ses som bristfällig när den diskuteras abstrakt eller när den upplevs av nån annan. Men ändå är det den berättelsen som används när dom själva ska berätta om sina personliga upplevelser!

Att den romantiska berättelsen sitter så djupt i oss ... visst är väl det djupt problematiskt, åtminstone för oss som menar att vi har stigit in i en annan berättelse om livet? Är inte dessa båda berättelser på kollisionskurs med varandra? Och i så fall, hur ska vi kunna bryta med den romantiska berättelsen? Eller ... vi kanske inte vill?

Noter
[1] Se Illouz, Consuming the Romantic Utopia: Love and the Cultural Contradictions of Capitalism (Berkeley/Los Angeles, California: University of California Press, 1997), s 153-184. Undersökningen finns återberättad i David Matzko McCarthy, Sex and Love in the Home, andra upplagan (London: SCM Press, 2004), s 51-52.