Fredrik diskuterade nyligen i en blogg frikyrklig och evangelikal teologis problematiska förhållande till auktoritet. En annan vanlig brist inom samma typer av teologi är ointresse för filosofisk-systematisk reflektion över sitt eget tänkande. Man säger sig bara följa Bibeln. Men man reflekterar lite över hur man ”konstruerar” Bibeln som en helhet, vilka ontologiska och systematiska implikationer ens läsning av Bibeln kan ha, hur de olika delarna kan tänkas hänga ihop, vilken roll kristna och andra traditioner, tänkesätt, kunskapsanspråk och praktiker har för hur man läser Bibeln, formulerar sin teologi och lever sitt liv. Det kan vara en av flera orsaker till att frikyrklig och evangelikal teologi uppvisar så lite kreativitet inom s k systematisk teologi. Den mer konservativa evangelikala teologin tenderar ofta karaktäriseras av apologetik och gränsdragningar. Man sätter upp gränser för den rätta tron, listar det man måste tro på. Och den egna specifika kyrkliga traditionen tas bara för given.
Motreaktionen inom en sådan tradition blir att man ifrågasätter dessa listor och hävdar att det ena eller det andra inte finns i Bibeln. Och man kan, som Jonas Lundström som Fredrik diskuterade, säga att det viktiga är det praktiska livet, inte vilka läror man har. Men det är en falsk motsättning. Så kan man bara säga om man har en annan verklighetsuppfattning där t ex treenighetsläran inte har någon funktion. Om Jonas talar om Jesusefterföljelse som en kamp mot ”systemet” så har han, explicit eller implicit, medvetet eller omedvetet, en teori om vad ”systemet” är som inkluderar bl a metafysiska, historiefilosofiska, ekonomiska och sociologiska övertygelser som inte är självklara. Om han hävdar att Jesus är viktig behöver han en teoretisk reflektion som inte bara motiverar hans speciella konstruktion av Jesus utan också ger skäl varför vi ska följa Jesus, om det nu inte bara är av nostalgiska och emotionella skäl, vilket det är för många. Sådana skäl ger treenighetsläran, som ju bara drar ut implikationerna av vad vi finner i NT, att de första kristna tillber Jesus, att de säger att de möter Guds egen verklighet i hans liv, att de finner frälsning i honom. Därav följer en hel verklighetsförståelse, ett sätt att se tillvaron, och vi lever i den värld vi ser.
/Arne
Av Arne Rasmusson
Arne Rasmusson är professor i tros- och livsåskådningsvetenskap vid Göteborgs universitet och extraordinär professor i systematisk teologi vid Stellenboschs universitet i Sydafrika.
Arne Rasmusson is professor in systematic theology at Gothenburg University and Extraordinary Professor in Systematic theology at the University of Stellenbosch in South Africa.
Kommentarer (9)
Jo visst. Att jag skulle tycka att läror/undervisning är oviktigt, eller att det är en "motsättning" mellan lära och liv är förstås en nidbild (medvetet eller för att du läst slarvigt?). Jag har hela tiden sagt och skrivit att det är viktigt hur vi tänker, och jag tycker mitt skrivande borde vittna om att kristen undervisning/teologi är sjukt viktigt för mig.
Däremot är min uppfattning att kristen undervisning/teologi ska vara en betjänt till efterföljelsen och jag vidhåller att det inte är samma sak att göra guds vilja och att ha en korrekt dogmatik, det är en skillnad på att skriva under på treenighetsläran och att ta sitt kors och följa Jesus. Och man kan göra det ena utan att göra det andra. Ibland har det tom varit att ta sitt kors när man INTE skrivit under på TL (Servetus).
/the heretic
Men visst driver du en vägg mellan mellan lära och liv? Det är ju till och med ett av dina huvudnummer. Det är ju du som har hävdat att det är viktigare att "följa Jesus" (enligt din egen stoiska modell) än att bejaka centrala kristna dogmer, alltså konstruerar du en motsättning här. Att
Man ska läsa andra stycket i min bloggpost i ljuset av det första. Jag menar inte att du (som ett exempel Fredrik nämnde) är relativt ointresserad av lära/undervisning i allmänhet, utan av att systematiskt reflektera över t ex de ontologiska förutsättningarna och implikationerna av din teologi. Men det är kanske också fel. Jag följer inte din blogg. Läser den bara någon gång. Men jag har inte upptäckt ett sådant intresse. Ditt senaste inlägg om "ursprunglig kristendom" är ett exempel på vad jag menar. Jag hittar inga skäl till varför man ska ta en sådan hållning på allvar. Ett sådant liv förutsätter att verkligheten är på ett visst sätt. Du antyder dock sådana funderingar i "Himlagudens död" och i "En fis i rymden". Men det är självklart att rätt liv och rätt dogmatik inte är samma sak och att man kan handla rätt även utan ontologisk reflektion, och fel trots rätt "tänkande". Det gör inte det senare oviktigt. Det är viktigt för "kyrkan", även om den enskilda individen inte funderar över det. Kunskap är ett socialt fenomen. För övrigt är (som du vet) din läsning av evangelierna selektiv (den ursprungliga tron kanske fanns före evangeliernas tillkomst?), din historieskrivning om den fortsatta historien är tendentiös, du har en mycket speciell tolkning av anarkism (som naturligtvis kan vara många saker), du ger inga speciella skäl (eller jag har inte läst dem) för din ekonomisk-politiska hållning.
Med varma hälsningar från ett mycket varmt Sydafrika.
Arne. Svårt att kommentera detta. Mest en uppräkning av saker jag har fel om, utan närmare förklaringar av varför och på vilket sätt jag tänker galet eller otillräckligt systematiskt.
Peace out.
/jonas
Arne: Jag och Jonas har diskuterat detta förr. Jag uppfattar inte Jonas som att han är oreflekterad över de egna teologiska förutsättningarna. Snarare som att han, efter reflektionen, helt enkelt bortser från dem. Om ingen läsning kan göra anspråk på att vara mer Sann än någon annan kan man ju välja den man tycker är bäst, subversivast, mest ortodox el liknande.
Att Jonas skulle vara osystematisk håller jag inte med om. Efter några års läsning tycker jag nog att det går att finna en inre koherens i det han skriver (även om läran utvecklar sig, vilket väl är att betrakta som positivt).
Konsekvensen av ett sådant här projekt är naturligtvis att de absoluta sanningsanspråken mister sin legitimitet, vilket förklarar varför retoriken blir så stark och tonläget så uppskruvat. Jonas måste övertyga på annat sätt än förnuftiga argument om sin egen teologis förträfflighet.
Med andra ord: Rör det sig inte helt enkelt om ett långt drivet ståndpunktsprojekt a la Zizek?
Jonas: Förlåt om jag vantolkar dig.
/Peter Carlsson,
PS. När kommer du till Gbg? Vi väntar otåligt på institutionen. DS
Eftersom det är min festschrift :=) så tar jag mig friheten att också ge mig in i de lärdes samtal.
Min tanke är inte att du Jonas inte har en tradition utan min fråga är bara vilken trad som du läser texten med utgångspunkt från. Då menade jag i en ursprunglig bloggpost att din läsning var en konsekvens av en långt dragen individualiserad evangelikal läsning.
Så frågan är varför du så envist vill kalla den kristen när du ändå räknar kyrkan som så förtappad att mindre än 70000 i Sverige kvalar in i den sanna kyrkan? (Se kommentar på fakiren fabulerar) Du har sjävklart rätt att läsa texten som du vill men varför envist hålla fast vid något som du förkastar? Det måste ju innebära att du tror dig ha tillgång till en Sanning som blivit så korrumperad av kyrkan. Det innebär väl också att du kan läsa texten på ett bättre sätt eftersom kyrkan är så fångad i systemet. Men vilket system är du fången i?
Fredrik. Jag har ena benet i den radikal-reformatoriska traditionen och det andra i anarkismen. Och båda benen ganska djupt ned i dom geggorna.
Peter. Du är skön. :) Din tolkning av min teologi får stå för dig, men den var i alla fall välvilligare (och betydligt mer initierad) än Arnes. Arne kan iofs säga väldigt postiva saker om mitt skrivande också, åtminstone tidigare, men det gör han helst i privata mail... ;)
Fred och glädje till allt och alla.
I övrigt får jag nog lämna diskussionen här, jag mäktar inte riktigt med alla olika trådar i den här debatten utan känner ett behov av att begränsa mig till min blogg. Vill någon fortsätta diskussionen där så är ni välkomna.
/jonas
Jonas: Jag förstår verkligen att du lämnar det här. Du är utsatt på flera fronter just nu. Det kan inte vara lätt att vara dig just nu.
Men jag tror mig också vara inspirerad av radikal-reformatorisk teologi - men då blir väl frågan; vilken typ av radikal-reformatorisk teologi? Den typ jag har inspirerats av, är som alla som läser den här bloggen känner till, John H. Yoder. Ett kännetecken för honom är ju att han både kritiserar vissa delar av den historiska kyrkan och den radikala reformationen. Inget är för honom givet i detta. Sen finns det problem med Yoder tycker jag i att han blir för positiv till den troende människans möjlighet att veta i sig själv. Jag vet att han försöker lägga det i den troende gemenskapen som en yttre auktoritet. Men betoning av det positiva draget får också konsekvenser i att han har en stor tilltro till den lokala troende gemenskapen utan koppling till andra gemenskaper. Men det funderar jag på att utveckla i en annan blogg.
Min frågor till dig Jonas skulle då vara: Varför skall man kalla den anarkism och den radikal-reformatoriska teologin, du känner dig en del av, för kristen när den inte delar de grundläggande kristna lärorna? För om det bara handlar om att handla 100% enligt Jesus så kvalar väl bara Jesus in? Och varför skall man inte lika gärna följa Gandhi, Luther King, Siddharta etc? När slutar något vara kristet? Eller kan allt som vill kallas kristet? Finns det en historisk gemenskap som faktiskt har bevarat tron (med den helige Andes hjälp och ibland maktmedel - kyrkan är ju som bekant också syndig som alla gemenskaper och individer) och som har utmejslat vad som är en slags minimidefinition på vad kristen innebär?
Nu vet jag att du inte kommer svara: Men det är i grunden min fråga till dig - varför kalla något kristet som inte delar de delar som utmejslats i historien som kännetecknen på den kristna tron?