Dagen rapporterar idag om att kyrkornas världsråd, Vatikanen och Evangeliska Alliansen har kommit överen som etiska riktlinjer för missionärer. Det är intressant eftersom etiken här blir en slags allmän hållning som dras ur ett teologiskt sammanhang. En slags allmän etiskt hållning. Det intressanta är ändå hur teologisk färgad en av riktlinjerna är. Det handlar om riktlinjen om religionsfrihet. Det lyder
1./ Har precis kommit hem från en resa till London. Tyvärr kunde jag inte argumentera tillräckligt väl att inte gå till Madame Tussaudes. Vi gick dit men min dotter konstaterade efteråt att jag nog hade haft rätt - vi skulle inte ha gått dit. Ganska mycket pengar kastade i sjön. Men som en kulturstudie var det ändå ganska intressant. Ett packat stort hus som ville ta kort av sig själva tillsammans med en kändis - i vax...!!! I ett rum var det Mahatma Gandhi, Martin Luther King jr, Moder Teresa och - Britney Spears...vi lever sannerligen i en konstig värld!
Hittade en artikel av John H. Yoder i mina gömmor. Han funderar där på om kyrkan har något att säga till en annan värld. (och till min lycka är den andra världen i den korta arikeln tonårskulturen...) Han tar upp tre problem med kyrkans sätt att relatera till andra kulturer/världar.
Forskare hävdar att människan i allmänhet är överoptimistisk vad gäller egna framtidsutsikter och förmågor. Man tror att man har mycket större kontroll än vad man faktiskt har och att framtiden blir bättre än vad man genomsnittligt har anledning att tro. Det är de lätt deprimerade som har den bästa verklighetsinsikten. Å andra sidan, utan framtidstro mår man inte bara sämre, utan man åstadkommer också mindre. Det är inte en tillfällighet att det finns fler optimister än pessimister. Men det har också sitt pris.
Frågan om våldets legitimitet i kampen mot apartheid var mycket aktuell också under min studietid under 1970-och 80-talen. Numera är revolutionär terror allmänt förkastad i väst, men då var den hyllad åtminstone bland vänsterintellektuella, också bland kristna. Detsamma gällde inom kyrka och teologi. Jag har ett par kapitel om våldsanvändning i min avhandling The Church as Polis. Den retoriska utmaningen inför att skriva dessa kapitel var då helt annorlunda än vad den skulle ha varit idag.
Jag har fått några intressanta frågor från Jonas Lundstöm om mitt inlägg om Luthuli och Mandela. Eftersom mitt svar är så långt (trots att det är alldeles för kort och fragmentariskt) placerar jag det här. Men läs först Jonas kommentar. Siffrorna hänvisar till Jonas numrering och den kursiverade texten kommer från Jonas.
Nyligen avslutade jag en undervisningstid i Sydafrika med en familjesemester i KwaZulu-Natal på Sydafrikas östkust. Vi bodde då nära en liten stad som heter Groutville. Den är känd som Albert Luthulis hemstad. Inte många i Sverige vet idag vem Luthuli var, men för 50 år sedan var han nästan lika känd och beundrad som Nelson Mandela är idag.
Hej, hallå bloggen. Nu var det ett tag sedan. Men jag måste bara skriva att jag har blivit vän med Dilsa. Hon vet inte om det. Men så är det. Ibland tycker jag hon skriver konstiga saker om religion och religiösa företeelser. Jag tycker fortfarande hon är blind för sin egen position. Som om om den liberala politiska övertygelsen skulle vara neutral... konstigt för i så fall är det den enda. Men jag har insett att vi är överens om hur statens relation till de religiösa (vilka nu det är) skall se ut - fri och obunden. Och det är precis det jag ofta försöker påpeka.
Kristen tro handlar inte om att "tro på Gud". Kristen tro handlar om att tro på den Gud som uppenbarar sig som "Fadern, Sonen och Anden". Ta bort denna bekännelse och kvar finns något annat än kristen tro, i bästa fall något väldigt osammanhängande och förment allmängiltigt och i sämsta fall en förtryckande moral eller ett vilseledande avguderi.
Idag är det 125 år sedan Karl Barth föddes (10 maj 1886 – för den som inte är så snabb på huvudräkning) – en av 1900-talets största teologer och en modern kyrkofader. Var kommer storheten i hans teologi ifrån? Om det skulle mycket kunna sägas. Men en sak är säker: storheten har mycket att göra med den ödmjukhet, självdistans och humor med vilken han närmade sig sin kallelse som teolog. Han har blivit kallad "vår tids gladaste teolog" och lär ha sagt något i stil med att "skrattet är granne med Guds nåd". Daniel Migliore skriver på ett ställe:
Nyligen avslutade jag en undervisningstid i Sydafrika med en familjesemester i KwaZulu-Natal på Sydafrikas östkust. Vi bodde då nära en liten stad som heter Groutville. Den är känd som Albert Luthulis hemstad. Inte många i Sverige vet idag vem Luthuli var, men för 50 år sedan var han nästan lika känd och beundrad som Nelson Mandela är idag.
