Nattvard som helig rit eller måltidsgemenskap

Leonardi da Vinci, Last Supper (Wikimedia Commons)

Den första kyrkan firade antagligen nattvard som en verklig måltid. Har vi förlorat något centralt när detta reducerats till en helig rit i fina kyrkor som firas med en liten brödbit? Rickard Cruz ställer dessa frågor på ett radikalt sätt i en ny bok. I denna placerar han i stället Herrens måltid i kontexten av husförsamlingens vardagsgemenskap. Men hur ska denna utmaning relatera till oss andra "traditionella" kyrkomedlemmar?

Rickard Cruz, Middag med JesusRickard Cruz är en person jag känt ganska länge och som jag uppskattar mycket. Som student i mina klasser lärde jag känna honom som en helhjärtad och målmedveten person som kan tänka konsekvent och även vill ta konsekvenserna av sina övertygelser! Det är därför med stor spänning jag läser hans precis nyutkomna bok Middag med Jesus (XP Media).

Det är en passionerad bok och de flesta av Rickards passioner delar jag fullt ut. Han argumenterar för att kristen tro levs som vardagsgemenskap framför allt utifrån öppna hem, för det allmänna prästadömet och för att gemenskap inte bara är en fin känsla utan utmanar till socialt och ekonomiskt ansvar för varandra. En kyrka som centreras kring heliga byggnader, prästers tjänst och heliga riter har förvanskat denna enkla och vardagliga tro som handlar om att leva hela livet tillsammans. Som en konsekvens av denna grundsyn utvecklar boken den för många provocerande huvudtanken att nattvarden ska firas tillsammans som en verklig måltid i de kristnas hem utan krav på att den leds av ett vigt ämbete. Församlingsliv blir en ”måltidsrörelse” som sprids genom vanliga människor som öppnar sina liv och hem för andra. Helighet förs inte i världen genom katedralens eller de mystiska riternas helighet utan förmedlas via gemenskap runt bordet. Mitt bland alla bibelord citerar Rickard också Gandalf från Bilbo en oväntad resa som säger: ”Saruman anser att det bara är stor makt som kan hålla tillbaka ondskan, men det är inte vad jag har sett. Jag har sett att det är de små sakerna, vardaglig handlingar av vanliga människor, som håller undan mörkret. Enkla handlingar av vänlighet och kärlek” (s 111).

Rickards bok driver en viktig och spännande tes som jag hoppas kommer att bli diskuterad och prövad av många. Jag tror att vi behöver bli provocerade av dessa tankar från husförsamlingsrörelsen! Självklart är det hans huvudtankar som bör vara i centrum för ett sådant samtal. Men det jag vill diskutera i denna blogg är kanske mindre centralt men ändå principiellt intressant.

Rickard har en stark önskan att återvända till de första kristnas kärleksmåltider såsom den firades under Biblisk tid. Men faller han inte för snabbt in i att se den fortsatta kyrkohistorien efter Bibeln som en ”förfallshistoria”? Redan när han kommer till Didache ser han hur detta negativa förfall börjar. Allt som inte verkar stämma med NT blir en problematisk utveckling. Men vet vi tillräckligt mycket om den första kyrkans liv för att göra sådana bedömningar? Och gör det inte att Rickard missar den kontinuitet som åtminstone också finns mellan NTs tid och senare kyrkor. Vad vet vi om hur livet såg ut i husförsamlingarna? Det är värt att minnas att för det stora flertalet i de romerska städerna var deras ”hus” trånga och ohygieniska skyffen i vad vi skulle kalla slumområden och därför knappast möjliga mötesplatser. Det var antagligen ett antal välbeställdas hem med gott om utrymme som kunde blir mötesplatser och där det också kunde finnas rum att användas speciellt för ”församlingen som möttes i det huset”. Gränsen mellan husförsamling och senare kyrkor är kanske inte så radikal? Och är inte den judiska diasporan med synagogan i centrum en viktig, och ganska flexibel modell, som influerar de paulinska församlingarnas liv och gudstjänster? Redan i NT tillsätts ledare på ett sätt som också verkar binda samman kristna i Rom, Filippi och Korinth. Är kontrasten verkligen så stor? Jag ställer frågan inte för att bara harmonisera. Jag ser också problem i utvecklingen. Men är det inte mer mångtydigt och större mångfald? Och hur långt ska vi göra normativa anspråk på ”hur vi ska göra” när det är så mycket vi inte vet? Vad säger till exempel Kalle om denna fråga?

Ser vi mer kontinuitet, och inte primärt diskontinuitet, mellan NT och de första århundradens kyrkor får det också konsekvenser för hur vi värderar senare beskrivningar av kyrkliga praktiker. Rickard förkastar inte andra kyrkors firande av Herrens måltid, men han anser ”att man har missat väldigt mycket av vad Herrens måltid är tänkt att vara” (129). Jag är verkligen inte kritisk till att fira nattvard som Herrens måltid. Vi började göra det i min församling i Arlöv för ganska många år sedan. Men jag skulle inte så starkt vilja betona kontrasten mellan det och andra firandet. Vore det inte mer fruktbart att se måltidsgemenskaperna som en påminnelse till alla kyrkor om vad nattvardens gemenskap handlar om, snarare än att framför allt problematisera den långa och starka traditionen att under gudstjänsten fira en kort och ritualiserad måltid. Jag skulle alltså vara mer försiktig och mindre kritisk i min syn på den kyrkliga utvecklingen och därmed mer argumentera för att oberoende av hur vi firar måltiden i våra kyrkor, så behöver vi återövra den som en gemenskapsmåltid. Denna måltid binder oss samman med varandra i det nya folk som Gud skapar genom att dela måltidens gemenskap med oss. Är det till och med så att vi kan behöva gudstjänstens ritualiserade måltid och söndagens avbrott just för att erövra heligheten i alla måltider och i alla dagar (Jag utvecklar sådana tankar i föredraget Att samlas runt pärlan.)? En viktig konsekvens av detta blir också om vi tänker husförsamlingar som en viktig del av kyrkans lokala och globala liv eller om det är det sanna församlingslivet. Jag tycker Rickard beskriver det som det första – som en gåva till och i hela kyrkan. Men då måste vi också kunna fira Herrens måltid i jublande glädje tillsammans.

”Sakramental” blir för Rickard snarast ett problematiskt begrepp som framför allt handlar om att traditionen tappade att det handlade om en verklig måltidsgemenskap och istället började diskutera hur brödet och vinet i denna mystiska rit förvandlas till sin natur och hur de genom denna förvandling kan förmedla nåd till mottagarna. Jag delar uppfattningen att frågan ”vad som händer med bröd och vin” är fel fråga. För mig (och i och för sig i mycket aktuell, ekumenisk nattvardsteologi) är det också måltidsgemenskapen som är poängen. Men är det inte fruktbart att hävda att denna måltid är sakramental? Är det inte genom att dela måltiden som människor inkluderas i Guds nåd och innefattas av Rikets nya liv i Kristi kropp? Det var ju, precis som Rickard skriver, genom att inbjuda till måltid som Jesus leder människor in i Guds rike. Skulle inte Rickard vinna på att tala mer förkroppsligat om nådens verksamhet som en måltidsgemenskap? Denna ansats finns verkligen i boken, men ibland tycker jag Rickard vacklar mellan en sådan mer vardaglig förståelse av nådens verk och en mer konstantinsk soteriologi som betonar att individen blir frälst genom sin egen inre tro på korset. Denna fråga handlar inte om att jag vill tona ned betydelsen av personliga beslut och mognad. Däremot skulle vi behöva återerövra dessa som en integrerad del av att införlivas i Kristi kropp. 

Jag är glad att Rickard skrivit denna bok. Den är ingen skrivbordsprodukt utan skriven utifrån att han tillsammans med andra söker att leva en vardaglig tro i husförsamlingar i Helsingborg. Det är sådan teologi som är värd att samtala om!    

Bild för Roland Spjuth

Av Roland Spjuth

Roland Spjuth arbetar som lektor i systematisk teologi vid Örebro Teologiska Högskola och Akademi för Ledarskap och teologi i Malmö. Docent i systematisk teologi vid Lunds Universitet.

Roland Spjuth, assistent professor in systematic theology at Örebro School of Theology.

Kommentarer (12)

  • Bild för Kalle Carlstein
    Kalle Carlstein

    Larry Hurtado har en bra sammanfattning av en relativt ny bok som ifrågasätter tesen att de första kristna bara, eller främst, träffades i hemmen, nämligen Dr. Edward Adams, The Earliest Christian Meeting Places: Almost Exclusively Houses? (London: T&T Clark/Bloomsbury, 2013). Adams bekräftar dock att måltiden stod i centrum precis som Cruz antar. Men han menar att kristna träffades inte bara i hemmen utan också i "retail, industrial and storage spaces", "commercial, hospitality and leisure spaces" och "outdoor spaces and burial places". Mångfald alltså. Men Adams utmanar en mer utbredd hållning att den tidiga kyrkan främst träffades i hem.

    mar 31, 2015
  • anonymous
    Rickard Cruz (ej verifierad)

    Roland, vad roligt att du redan har läst boken och tack för din text. För att inte ta upp för mycket utrymme så väljer jag att inte svara på all din kritik utan nöjer mig med ett par kommentarer.

    Jag ser inte kyrkohistorien som enbart förfallshistoria. Under kyrkohistorien har det skett utveckling på olika sätt. Ibland har utvecklingen varit bra, ibland dålig. Min poäng är att det inte den kyrkohistoriska utvecklingen är tvingande för hur vi måste leva församling idag. Därför är det gott att pröva allt gentemot Bibeln i allmänhet och NT i synnerhet. Vi är vi tacksamma för att Luther, Kalvin och Anabaptisterna gjorde på 1500-talet, läsarna på 1800-talet eller i de senare frikyrkorörelserna. Varför ska vi sluta använda Bibeln för att pröva traditionerna?

    Jag anser precis som du att en av de viktigaste utmaningarna vi har när det gäller Herrens måltid är individualismen. Hur ska vi kunna göra upp med individualismen i en form av nattvard där det handlar om mig, mina synder, min gudsrelationer och mitt mottagande av bröd och vin från prästerskapet? Jag är övertygad att det händer något med oss som församlingar när vi äter tillsammans med Jesus i centrum och upptäcker att måltiden är en förbundsmåltid inte bara mellan mig och Gud utan också i allra högsta grad mellan oss som troende syskon och det får konsekvenser för våra relationer, hur vi använder vår tid och hur vi fördelar våra pengar. Jag kommer aldrig att döma individer eller församlingar som utför nattvarden på ett traditionellt sätt men jag har svårt att se att nattvarden i den formen någonsin skulle kunna bli en måltidsgemenskap eftersom den saknar både måltid och gemenskap.

    Precis som jag skriver i Middag med Jesus så är inte min tanke att eftersom de första kristna träffades i hem så måste vi också göra det. Det är en missuppfattning av vad jag skriver. För mig är den bärande tanken att församlingen är inkarnationen av evangeliet. Under det första århundradet fick evangeliet fysisk gestalt i de miljöer och gemenskaper där människor naturligt lever sina liv. På samma sätt kan och ska evangeliet inkarneras i varje kultur, gemenskap och miljö - även i vår tid. Då är det inte storleken på de församlingar som uppstår som är det mest avgörande. Det viktiga är att församlingen tillåts uppstå i de miljöer där människor faktiskt lever sina liv. De miljöerna kommer säkert att skilja sig åt i olika tider och kulturer. Tyvärr har kyrka/församling istället allt för ofta blivit en väl avgränsad sfär i livet. I biblisk bemärkelse borde det vara helt omöjligt att "gå till kyrkan". För den som är intresserad av "incarnational church" kan jag rekommendera The Shaping of the Things to Come av Frost & Hirsch. Den läste jag när jag själv läste teologi, med dig Roland som lärare.
    https://www.adlibris.com/se/bok/the-shaping-of-things-to-come-9780801014918

    Allt gott och smaklig måltid!

    mar 31, 2015
  • Bild för Roland Spjuth
    Roland Spjuth

    Tack Rickard för snabb respons! Ibland är det svårast att diskutera med de som man står nära. Vad skiljer oss egentligen? Det är så mycket vi har gemensamt så det kan vara svårt att riktigt få kläm på vad som är olikheter eller bara otydligheter i det vi skriver och tänker. Jag har ju i drygt 30 år argumenterat för att nattvard är Herrens måltid och att kristen tro handlar om att dela det vardagliga livet. Men det verkar ändå som en punkt är att vi värderar den traditionella gudstjänsten olika. Jag argumenterar också för "ständig reformation" och att detta måste ske med Bibeltexten som central referenspunkt. Samtidigt har jag en stor respekt för att kristna alltid tycks firat söndagsgudstjänst som också tidigt inkluderar den ritualiserade måltiden. Justinus Martyren beskriver det tydligt i mitten av 100-talet och hans beskrivning kopplar denna samling starkt till ekonomisk omfördelning och gemensamt ansvar för de som har det svårt. Det står inte i motsättning till varandra. Jag tror själv att även husförsamlingar och inkarnerade församlingar skulle göra väl i att också ta vara på denna tradition eller åtminstone se denna långa historia som en trygghet som pågår genom  historien och som något man kan luta sig mot. Jag tänker att nya inkarnerade "experiment" (ursäkta ordet) må väl av att också förankras i relation till denna långa tradition. Detta tror jag vi värderar olika, eller?

    Jag tror däremot att vi är överens om att "storlek på församlingen" visst är avgörande (om än inte det viktigaste). Hur stor kan en kyrka vara och ändå vara en gemenskap? Det är klart att vi har massa exempel på megakyrkor som lyckas väl med att organisera gemenskapsliv. Men kräver det inte ett stort maskineri som i sig står i spänning till vardagens liv? En stor kyrka kan ha "bättre och proffsigare gudstjänst". Men är det den typen av gudstjänstcentrerad kyrka vi vill ha? Jag tror vi i Sverige skulle må gott av att inte sträva efter för stora kyrkor utan hellre flera gemenskaper. Här är vi nog överens liksom i mycket annat. Är vi det också i användningen av termen sakrament? Min poäng är att vi behöver återerövra det ordet för att betona hur Guds nåd förmedlas genom vanliga människors gemenskap.

    Fortsätt utmana oss Rickard! Mina frågor är inte för att kritisera utan för att hjälpa oss att tänka vidare. Jag skulle också gärna ägna mer tid åt att studera det vi vet kring den tidiga kyrkans liv. Kalles tips verkar spännande. Må det bli tid att läsa också sådant!

    Kanske är det andra som tydligare ser frågor och skiljelinjer i denna diskussion?

    mar 31, 2015
  • anonymous
    Rickard Cruz (ej verifierad)

    Roland som jag uppfattar det står vi varandra nära i de här frågorna även om det som du påpekat finns vissa skillnader. Jag uppskattar i vilket fall som helst samtalet.

    Angående detta med kontinuitet med de historiska kyrkorna. I kapitel 14 i Middag med Jesus där jag svarar på några vanliga frågor är en av frågorna: "Måste man använda bröd och vin när man firar Herrens måltid?" Jag ger ett lite längre svar på frågan men skriver bland annat så här:

    "Brödet och bägaren hjälper oss att i tro ta emot det Jesus gjorde på korset, och det blir lättare för oss att göra kopplingen mellan de bibliska texterna och det vi gör tillsammans när vi firar Herrens måltid. Brödet och vinet ger också en kontinuitet med alla dem som firar nattvarden på ett traditionellt sätt."

    Att däremot säga att alla församlingar borde samlas på söndagsförmiddagar i en kyrka, med en präst, sitta i rader och titta varandra i nacken och lyssna på en monolog - för att bibehålla kontinuiteten med andra kyrkor - det tycker jag blir fel. Det är givetvis ok om församlingar vill fungera på det sättet men jag tror på en större frihet.

    När det gäller storleken på en församling håller jag med dig i allt du skriver. En faktor som jag tycker är betydelsefull i det sammanhanget är att se de ideal som lyfts fram av ex. Paulus i ex. 1 Kor. Där säger han bland annat att "Om en kroppsdel lider, så lider alla de andra delarna med den. Och om en kroppsdel blir ärad, gläder sig alla de andra delarna med den." Frågan är hur många man kan vara i en församling och fortfarande på allvar fungera på det sättet. Jag tänker mig att det förutsätter nära relationer mellan alla personer i en församling. Längre fram skriver han: "Hur ska det då vara, bröder? Jo, när ni samlas har var och en något att ge: en psalm, en undervisning, en uppenbarelse, ett tungotal och en uttydning. Låt allt bli till uppbyggelse." Frågan är hur många man kan vara i en församling om man fortfarande ska kunna förvänta sig att varje person har något att ge in i sammankomsten varje gång man möts? Om vi på allvar ska utmana konsumismen som också har letat sig in i våra församlingar så tror jag att det är helt nödvändigt att hitta in i ett annat sätt att samlas där varje person har något att ge.

    Angående termen sakrament så är min förståelse att det betecknar speciellt heliga handlingar som förmedlar frälsning. För mig personligen leder det till en dualistisk verklighetsuppfattning. Om vissa handlingar är särskilt heliga vad säger det om andra handlingar. I Bibelns världsbild ska hela våra liv vara heliga. "Gudstjänst" i Bibelns terminologi är aldrig någonting som sker på en söndag förmiddag. Alla efterföljare till Jesus är kallade att tjäna Gud varje dag och stund av sina liv. Eftersom termen sakrament varken finns i Bibeln eller hjälper oss i vårt missionsuppdrag ser jag personligen ingen anledning att återerövra det. Jag kan dock ha fel, det har hänt förut... =)

    apr 01, 2015
  • Bild för Roland Spjuth
    Roland Spjuth

    Det är snart påsk och dags att igen fira Jesus död och uppståndelse. I Hyllie Park kyrkan i Malmö börjar vi med att under torsdagskväll fira den sista måltiden som en Herrens måltid runt borden. Det är alltså snart tid att för mig att sluta "blogga" och ägna mig åt påskfirandet. ... men samtalet får vi fortsätta på olika sätt. Det är ett sant nöje och lärorikt att få utbyta tankar med dig Rickard.

    Innan påskfirandet skulle jag dock vilja klargöra en sak kring argumentationen som verkar otydligt i mina inlägg ovan. Rickard och jag tycker olika och vi lär inte ändra på det! Men jag vill bara tydliggöra eventuella missförstånd. Mitt argument bygger inte på att jag tänker att traditionen har en normativ status på samma sätt som skriften. Självklart tycker jag att det är ett argument att den stora majoriteten av kristna genom historien har firat nattvarden ritualiserat i gudstjänsten. Ska vi ifrågasätta det som något icke-bibliskt, då krävs starka argument. Men jag menar inte att det är principiellt omöjligt. Traditionen har inte en sådan status för mig. Jag ser till exempel pacifism som mer bibliskt trots att det är en tydlig minoritetsposition i traditionen. Men frågan är.

    (1) Vilka är de starka bibliska argumenten för en långtgående kritik av denna kyrkliga praxis? I alla instiftelseorden lägger Jesus (och Paulus) ett fokus på handling att lyfta fram brödet och vinet och på dess innebörd. Detta skedde tydligt i en måltidskontext vid det tillfället och i den tidiga kyrkan såsom det beskrivs i 1 Kor. Men måste det alltid göra det? Och kan man hävda att Skriften säger att vi bara förstår betydelsen av brödet och vinet i en måltidskontexten? Är det bara så Kristi försoning, socialt ansvarstagande för varandra, med mera, kan förmedlas tydligt?

    (2) Mina argument om kyrkans historia är inte ett katolskt "traditionsargument". Det är mer likt det som vi brukar använda i relation till "vem var den historiske Jesus?". Kritiker tänker ofta att kyrkan i sin tradition förvanskade Jesus från Nasareth så att han blev någon helt annan i senare tro. Jag tänker att det är ett rimligare postulat att det finns ett samband mellan ursprung och senare tro på Jesus. Alltså överfört till vår fråga: Det är svårare att förklara den tidigt belagda praxisen att skilja söndagsmorgonens nattvarden i gudstjänsten från kvällens måltid om vi ser det som ett brott med NTs praxis (diskontinuitet) än om vi ser det som en möjlig utveckling av det som ursprunligen gjordes (kontinuitet). Det är som sagt mycket vi inte vet om den tidiga kyrkans praxis och då tänker jag att kontinuitet är ett rimligare antagande.

    Jag är som sagt för att vi firar nattvard som Herrens måltid. Det är inte det vi "bråkar om". Men jag vill inte ställa det i kontrast till de mer traditionella sätten att fira gudstjänst och Herrens måltid. I grunden är Jesu liv, död och uppståndelse något som förenar alla kristna till ett i Kristi kropp och därför vill jag värna om en praxis som binder oss samman. Här vet jag att det finns större problem i Kristi kropp än Rickard Cruz!!!! Traditionen vilar fortfarande tungt över Kristi kropp på ett sätt som gör att katoliker och protestanter ännu inte kan fira måltiden tillsammans. Det är ett mycket större bekymmer och jag har också svårt att förstå de som inte ser traditionens (och den kyrkliga hierarkins) problematiska sidor. Jag tror inte att jag helt tappat min anabaptistiska ådra!

    Och på tal om anabaptism, Yoder ger ett spännande exempel på det fruktbara i att erövra sakramentsteologin in i en anabaptistisk tradition i sin lilla skrift Liv i församlingen. Hans sätt att beskriva Guds nådesverk genom vanliga mänskliga praktiker är värt att fundera vidare på.

    apr 01, 2015
  • anonymous
    Tobias (ej verifierad)

    Intressant att t del av detta!
    Jag har inte läst boken och så, men vill ara kort reflektera över Herrens måltid och mångfalden. Om vi begränsar den till hemmet, blir det inte lätt så att vi tvärtom nischar gemenskapen efter intressegrupper? Åtminstone är det i vår församling främst på söndagens gudstjänst som den kulturella mångfalden blir extra tydlig. Människor som annars inte skulle ha träffats kommer samman och uttrycker orden om att alla är Guds barn, löftets arvingar.
    Vsst kan man invända och säga att man BORDE träffas helt enligt mångfald även i hemmen, men åtminstone är det i Husby redan ett vittnesbörd om att olika grupper offentligt lever "i endräkt". På så vis behövs både och, menar jag.

    apr 02, 2015
  • anonymous
    Rickard Cruz (ej verifierad)

    Tobias, jag tycker att du lyfter en mycket viktig fråga och något som jag själv funderat över många gånger. Jag påstår inte på något sätt att jag skulle ha alla svar på dina funderingar men här kommer i alla fall några enkla tankar.

    Min bok är inte ett försök att få församlingar med traditionellt nattvardsfirande att ändra sig. Varje församling måste göra det som Gud kallar dem till. Om det är att fortsätta att fira nattvard på det traditionella sättet så tänker jag definitivt inte sätta mig till domare över det. Däremot vill jag gärna väcka en välbehövligt samtal om Herrens måltid och vad den är tänkt att vara. I många fall är det en direkt dålig idé att försöka förändra nattvardsfirandet i traditionella församlingar i den riktning som beskrivs i Middag med Jesus. Kanske kommer det framförallt att vara nya församlingsgemenskaper som växer fram som kommer att återupptäcka Herrens måltid som måltid.

    I alla de husförsamlingsnätverk eller liknande som jag känner till har man olika typer av sammankomster för att uttrycka den större enheten i en framväxande rörelse. Det finns också generellt sett en stor längtan efter enhet bland Guds folk och en vilja till gemenskap med troende från alla typer av sammanhang. Detta måste inte ske genom att fira Herrens måltid tillsammans. Det finns många andra sätt att uttrycka den enheten. Annars borde det vara ett betydligt större problem att inte alla troende på varje ort träffas för att fira Herrens måltid, eller?

    NT beskriver Herrens måltid som en förbundsmåltid. Den enhet som måltiden uttrycker är inte tänkt att vara en symbolisk enhet utan en i allra högsta grad en praktisk, konkret och kroppslig enhet. Den enheten innebär att allt vad vi är och allt vad vi har tillhör Gud och syskonen. Det innefattar vår tid, våra pengar, våra livsval, våra hem och vårt allt. Jag tror att den typen av överlåten gemenskap uttrycks bäst i mindre församlingar. Jag vet inte var gränsen går (15?, 20?, 30?) men när församlingar blir fler än X antal personer är det lätt att den enhet och gemenskap som Herrens måltid är tänkt att uttrycka framförallt tolkas symboliskt eller framförallt uttrycks med tankar och känslor och möjligen ord men inte med resten av våra kroppar och liv.

    Peace

    ps. Om du ännu inte har läst boken ska du så klart se till att göra det! =) ds.

    apr 08, 2015
  • anonymous
    Tobias (ej verifierad)

    Tack för respons Richard!

    För mig blir detta du säger ven viktig tolkningsnyckel:
    "I alla de husförsamlingsnätverk eller liknande som jag känner till har man olika typer av sammankomster för att uttrycka den större enheten i en framväxande rörelse. Det finns också generellt sett en stor längtan efter enhet bland Guds folk och en vilja till gemenskap med troende från alla typer av sammanhang. Detta måste inte ske genom att fira Herrens måltid tillsammans. Det finns många andra sätt att uttrycka den enheten. Annars borde det vara ett betydligt större problem att inte alla troende på varje ort träffas för att fira Herrens måltid, eller?"

    Jag vill gärna koppla detta till det Roland skriver tidigare:

    "En viktig konsekvens av detta blir också om vi tänker husförsamlingar som en viktig del av kyrkans lokala och globala liv eller om det är det sanna församlingslivet. Jag tycker Rickard beskriver det som det första – som en gåva till och i hela kyrkan. Men då måste vi också kunna fira Herrens måltid i jublande glädje tillsammans."

    Det är ju inte vem som delar UT nattvarden som sätts i fokus utan vem man delar nattvarden MED.

    Min utgångspunkt är ju inte en "framväxande" rörelse utan en växande mångkulturell rörelse i en ganska traditionell frikyrklig kontext. Bår erfarenhet är att naturliga mänskliga faktorer som etnicitet, klass och ålder är oerhört starka drivkrafter som på allvar hotar den enhet i mångfalden som vi tror är helt central för Paulus, t ex i Ef 2-3.
    Ser du den enheten som viktig främst i väldigt små hemgrupper och sedan jättestora grupper (typ allt Guds folk på en ort), men att den inte är lika viktig när det gäller den något större lokala traditionella församlingen?
    Vår erfarenhet är att det i praktiken ofta handalr om församlingar i församlingen när olika etniska grupper "hyr in sig" i kyrkolokaler, har parallella gudstjänstliv som inte lika bra (enligt vår uppfattning) speglar det som Paulus talar om. Vi tror då att det du kanske skulle kalla ett "traditionellt gudstjänstfirande på söndagen" bäst uttrycker Paulus ord så länge smågrupper inte är integrerade på ett aätt som vi iaf inte sett i praktiken hittills.
    Det är alltså i en sådan kontext jag fortfarande ser Herrens måltid som en viktig del av söndagens större gudstjänst.

    Bendiciones! :)

    apr 11, 2015
  • anonymous
    Andreas (ej verifierad)

    Intressant diskussion!

    Skulle vilja säga något om det här med vardagsgemenskap och om att "gå till kyrkan:"
    Jag menar att det finns goda skäl till att på en särskild dag (söndag) gå till en särskild plats (kyrkan) och där fira en särskild form av måltid? (nattvarden). Givetvis är det inte bra om vi delar upp tillvaron, typ i en kristen sfär (typ kyrkan och söndagen) och en sekulär sfär (typ resten av våra liv). Däremot är det en hjälp att gå till en särskild plats, det är en hjälp att äta en ritualiserad måltid och det är en hjälp att det är på en särskild dag. Inte för att det kristna livet stannar vid söndagens gudstjänst, utan för att det gudsrike som kommer till oss av nåd är så radikalt annorlunda. Genom att välja ut en särskild dag och en särskild plats och en särskild måltid, påminns jag på ett väldigt tydligt sätt hur alla dagar egentligen borde vara och hur alla måltider borde vara. Genom att träda in i ett särskilt rum, påminns jag om att Gud är närvarande i hela skapelsen. Här finns det, menar jag, en stor pedagogisk hjälp med det mer ritualiserade gudstjänstlivet. Givetvis bör detta sedan få som konsekvens att vi delar livet i vardagen. Men jag tror att det finns en risk för en sekularisering av kyrkan om vi "bara" betonar vardagsgemenskapen. Personligen vill jag inte välja mellan vardagsgemenskap och ritualiserad gudstjänst och ritualiserad gemenskap, jag tror dom båda behöver varandra!

    apr 20, 2015
  • anonymous
    Klas (ej verifierad)

    Hej. Glad att jag hittade denna sida (som nu har fått sitt bokmärke). Intressant att reflektera över dessa frågor kring nattvarden. Utan att komma med någon ytterligare teologisk fördjupning vill jag dela tre korta rader.

    • Det viktiga är kanske inte HUR vi firar utan ATT vi firar.

    • Det viktiga är kanske inte NÄR vi firar utan VARFÖR vi firar.

    • Det viktiga är inte vad vi har för syn på detta utan Jesu försyn med oss.

    — — —

    ”Var ivriga att oftare samlas till Guds eukaristi och till lovsång av honom. När ni samlas ofta omintetgörs satans krafter och hans fördärv blir till intet genom enheten i er tro. Ingenting är bättre än freden; den gör slut på varje krig som förs av himmelska och jordiska makter.” (Ignatius brev till Efesierna 13:1).

    Allt gott.

    apr 21, 2015

Kommentera