*svenska

Snackisen på webben den senaste tiden är Rob Bells nya bok Love Wins. Enligt Dagen upprör boken känslor eftersom Bell tycks komma ut som en universalist. Det som händer runt Bells bok väcker några tankar.

För er som gillar Yoder och radikalreformatorisk teologi kommer snart Alex Siders nya bok ut:

Var och såg filmen Svinalängorna härom kvällen. Det var en omskakande film och det märktes tydligt att jag inte var ensam om att vara djupt berörd. Jag tror aldrig att jag lämnat biosalongen tillsammans med en så tyst och förmodligen reflekterande publik. Filmen handlar om hur det är att växa upp i en familj där alkoholen är gud och vilka spår det sätter djupt i människors liv. Inom narrativ psykologi hävdar man att vi utvecklar det själv som våra berättelser kräver oavsett om vi blir hjälten eller martyren.

På Faith and Theology publicerar Ben Myers skämtsamt följande bild och undrar hur man tänkte. Finn fem - eller ja, många - fel:

När jag läste Arnes blogg den 26 november om svensk vapenexport till Sydafrika, kom jag att tänka på hur lätt vi har att hamna i självbedrägeri. Stanley Hauerwas och David B Burrell behandlar detta ämne i en reflektion över Hitlers arkitekt, Albert Speers självbiografi Inside the Third Reich. Att vara medveten beskrivs här som en intränad förmåga att tala ut det vi är medvetna om. Och visst är det ett välkänt fenomen, att det man sätter ord på blir man medveten om på ett helt annat sätt än det som stängs inne och förblir outtalat.

Numera åker jag tåg till jobbet. Förutom att det är bra för miljön kan man lära sig mycket av att åka kollektivt. För det första blir det så tydligt hur själviska vi människor är. En morgon sa en kille på perrongen att "idag ska jag bara sitta, om jag så ska slå ner nån på kuppen." Ja, det händer att jag också blir smått irriterad när jag får stå hela resan, men vad är 25 minuter i det stora hela egentligen? Jag brukar tänka att jag får öva mig i tålamod när jag står där och ser de andra sitta och sova tidigt på morgonen.

”Under de senaste 15 åren har det socialdemokratiska partiet mer varit ett museum över en framgångsrik historia, än ett levande parti.” Ungefär så sa SSU:s ordförande i morgonprogrammet på TV 4 förra lördagen. Kunde de orden lika gärna ha sagts om det som kom att kallas svensk frikyrkorörelse? Jag tror det. Är en del av kyrkornas kris i vårt land just detta att vi lever på ”fornstora dar” – som ett museum med glasmontrar där pokalerna står välputsade och vackra att titta på. Gång på gång träffar jag människor som ger uttryck för det.