Vad har socialdemokraternas kris med kyrkan att göra?

”Under de senaste 15 åren har det socialdemokratiska partiet mer varit ett museum över en framgångsrik historia, än ett levande parti.” Ungefär så sa SSU:s ordförande i morgonprogrammet på TV 4 förra lördagen. Kunde de orden lika gärna ha sagts om det som kom att kallas svensk frikyrkorörelse? Jag tror det. Är en del av kyrkornas kris i vårt land just detta att vi lever på ”fornstora dar” – som ett museum med glasmontrar där pokalerna står välputsade och vackra att titta på. Gång på gång träffar jag människor som ger uttryck för det.

I samband med en föreläsning jag hade i ett sammanhang i höst, uppstod ett samtal om de ”koder” som gäller i många svenska frikyrkor. En kvinna i 30-årsåldern berättade då hur hon och hennes kompisar upplevt frikyrkan på hemorten som otillgänglig – en plats för dem som hade fina märkeskläder; en plats för de som var ”lyckade”; en gemenskap som man ville veta mer om men som man inte vågade komma in och störa. Hennes råd till oss kristna var: ”Om ni skulle inbjuda till samtal om intressanta frågor som angår livet, och om ni skulle våga dela med er av era egna liv och vad den kristna tron kan spela för roll i livet, tror jag att fler skulle bli intresserade av att komma till kyrkan.”

I debatten angående socialdemokraternas kris har det talats om att partiet inför valet inte har svarat på de frågor som varit de viktigaste för väljarna. Vilka frågor ägnar sig den kristna gemenskapen åt att identifiera som viktiga att söka svar på? Rör vi oss på ytan och putsar på vår en gång så framgångsrika historia eller försöker vi identifiera de frågor och den längtan som rör sig i människors liv här och nu? Jag tror inte att frikyrkorörelsens kris i första hand kan lösas med nya fräscha ledare, vars främsta merit är att de vågar peka med hela handen som en del påstår. Men jag vill tro att den kan lösas genom att de ledare som finns, går före och vågar möta, och brottas med de svåra frågorna i sina egna liv. Ledare som har modet att visa något av sin egen sårbarhet och dela livet på djupet med dem som man är ledare för. En välputsad och framgångsrik yta kan vara attraherande en kort stund, men äktheten i ett liv som man känner igen sig i, berör på djupet. Förresten, på tal om korsformad praktisk vishet – var det inte så Jesus, ”den sårade helaren” utövade sitt ledarskap?

Posted by Gäst (not verified)

Comments (2)

  • anonymous
    semanniskan (not verified)

    Väl skrivet. Instämmer!
    Jag vet inte riktigt hur Sossarna ska lösa sin kris, men en del av frikyrkans kris ser jag i mitt eget liv där jag av någon förunderlig anledning ofta uppfattat min roll som Guds advokat eller PR-ansvarig... nu tolkar jag det som att vi snarare är kallade att vara trovärdiga vittnen, och för att vara det behöver vi nog bearbeta en del saker i våra egna liv.
    Jag skrev ett blogginlägg om det på:
    http://semanniskan.wordpress.com

    Nov 25, 2010
  • anonymous
    Rosie Gard (not verified)

    Ja, att våga erkänna och se på sitt eget liv så som det är-utan att försköna och utan att förfula- det är en utmaning. Inte minst i en kultur där ytan är så otroligt viktig. Men som du skriver: Gud behöver inga försvarsadvokater, Gud behöver sanna och trovärdiga vittnen.

    Nov 26, 2010

Leave a comment