Hilarius av Poitiers lär ha sagt:
Those who are situated outside the church are not able to acquire any understanding of the divine discourse.[1]
David S. Yeago menar att Hilarius uppfattning var den för givet tagna i premodern kristen traditionen fram till och även en stund efter reformationen på 1500-talet.[2] Modern bibelvetenskap växte sedan fram som en sorts uppgörelsen med denna hållning – med kyrkan och dess auktoritet. Framväxten av den moderna bibelforskning som Spinoza (ca 1632–1677) gav upphov till tycks vara en del av Upplysningsprojektets emancipation från tradition och vidskepelse. De bibliska texterna kom att betraktas som vilka andra texter som helst. En följd av detta är att de skall tolkas med metoder som används på andra antika texter, och att det inte kan finns någon särskild kompetens i en tolkningsgemenskap bortsett från vetenskaplig utbildning som kan motivera den sorts privilegierade tolkning eller tolkningsföreträdde som Hilarius antog. Bibeltolkning är ”an essentially open, secular, and methodical business.” [3]
Yeago som själv är lutheran menar att den protestantiska traditionens möte med moderniteten rymmer en hel del (tragisk) ironi. Protestanters kritik mot påvens och prästers tolkningsföreträdde gled med tiden över i ett generellt avståndstagande från privilegierade tolkning i enlighet med modern bibelvetenskap. Kritik mot prästernas tolkningsföreträdde byggde på att hela kyrkan uppfattades som präster – det allmänna prästadömet (1 Pet 2:4–10; 1 Joh 2:27). Men en allt större betoning på Bibelns klarhet och tillgänglighet för alla underminerade inte bara prästernas tolkningsföreträde utan även hela kyrkans. Om texten närmast är självförklarande är det svårt att se varför kyrkan är mer lämpad att tolka den än någon annan. Dessutom avskaffades inte specialisterna och deras tolkningsföreträde. En elit (prästerskapet) byts mot en annan (formellt utbildade exegeter, professorer, docenter och lektorer).
Enligt Yeago blir konsekvenserna blir ödesdigra:
The outcome is that the church has not only been denied the unique interpretative significance claimed for it by St. Hillary, it has been firmly relegated to interpretative irrelevance, or worse. For much modern biblical scholarship, even when it has wanted ultimately to serve the church, the church has figured essentially as a community of hermeneutical amateurs, whose spiritual pretensions make it all the more dangerous as a purveyor of mystification and misinformation. Even with all that has changed, hermeneutically, in the recent decades, biblical instruction in mainline seminaries still all too often regards the experience students have had of the Bible in the church to be its great problem, the obstacle that must be bulldozed if students are to be initiated into responsible interpretative practice… Valid interpretation may therefore take place within the church, on this modern view, but the church’s own distinctive life and belief must be transcended in order to secure that validity. Indeed, valid interpretation takes place within the church only to the extent that representatives of another community, the community of critical scholars, are awarded a monopoly on interpretation.[4]
Så vem kan förstå Bibeln? Det finns massor av exempel på galna tolkningar i kyrkans historia, men kan man ändå säga att det finns något i kyrkan som gör att hon bättre kan förstå Bibeln som Guds tilltal än dem utanför? Vad skulle det vara i så fall?
[1] Citerad i David S. Yeago, “The Bible: The Spirit, the Church, and the Scriptures: Biblical Inspiration and Interpretation Revisited,” i Knowing the Triune God: The Work of the Spirit in the Practices of the Church (red. James J. Buckley and David S. Yeago; Grand Rapids: Eerdmans, 2001), 49.
[2] Ibid., 49-59.
[3] Ibid., 49.
[4] Ibid., 49.
Comments (4)
Intressanta frågor. Men jag tycker man kan tilläga att bibelvetenskapen bidragit till att kyrkorna kunnat närma sig varandra under 1900-talet, genom att exegeter från olika traditioner kunnat nå samsyn bortom de tidigare konfessionellt bestämda bibeltolkningarna.
Kan inte säga att jag känner igen beskrivningen.
Här: http://logosmappen.net/bekskrifter/index.html den lutherska kyrkans bekännelse skrifter.
Blir lite enklare att utgå från vad (ortodoxa) lutheraner utgår ifrån, än enkel individers teser.
Men allt i allt en intressant artikel- som jag tycker kan appliceras och väcka frågor på stort sätt alla kristna rörelser- inklusive den romersk katolska kyrkan (med tanke på II Vatikan Konciliet).
Fredrik I (Hoppas det går bra med din avhandling; följer en del av vad du skrivit; mycket intressant!): Du har förstås rätt att bibelvetenskapen också förenat. En blogg täcker inte alltid alla aspekter. Jag behöver nyansera en aning. Ett exempel skulle kunna vara det "nya perspektivet" (dock ej en enhetlig hållning) på Paulus och rättfärdiggörelsen.
Jag skulle dock vilja föra fram två saker:
1) Samtidigt skapar bibelvetenskapen minst lika mycket tolkningskonflikter som i kyrkans historia. Det finns en enorm mängd tolkningar och massor av strid.
2) Sedan undrar jag dels om det verkligen är exegeterna som står bakom det "ekumeniska uppsvinget" på 1900-talet (här är jag för dåligt påläst; i de sammanhang där jag möt detta uppsving personligen hittar jag få exegeter), dels undrar jag om inte enheten beror på att man diskuterar "historisk-kritiska" frågor som inte riktigt står i centrum i kyrkan, t.ex. textkritik, grammatik, teori om motståndarna i Galatien osv. De teologiska konflikterna har på så sätt undvikits?!, men det stämmer kanske bara till viss del.
Det finns mycket att lära av bibelvetenskapen (själv har jag lärt mig enormt mycket), men när det gäller att läsa Bibeln som Guds tilltal undrar jag om inte så kallad premodern kyrklig tolkning har mer att lära kyrkan idag även om kyrkan inte bara kan upprepa sådan tolkning som om "moderniteten" inte hänt.
Michael: Jag tycker nog att Yeago har en poäng om oss protestanter (även om jag förenklar; jfr Charles Taylor, Secular Age) även om Reformationen var enormt viktig för kyrkan (i väst). Yeago menar också att Luther inte kan anklagas för att vara den som öppnar upp för den moderna vändningen i exegetiken.
Kalle,
det jag vänder mig mot är väl egentligen att spela ut exegetiken mot kyrkan. Det är nog inte det du gör. För de flesta exegeter hör ju till kyrkan, och det är väl uppenbart att vi i kyrkan behöver både exegetik, tolkningstradition och troserfarenhet för att tolka Bibeln.
När det gäller ekumeniken och exegetiken så tänkte jag dels på det där med Paulus och rättfärdiggörelsen, dels på att bibelforskningen aktualiserar andra frågor och andra infallsvinklar än dem som vi byggt våra historiska konfessionsskyttegravar utifrån. Ekumeniska framsteg behöver inte handla om att vi blir eniga, utan kan också handla om att vi blir konstruktivt oeniga längs linjer som går på tvärs mot samfundsgränserna. Då kan vi föra genuina samtal, utan förprogrammerade svar.