Vi väntar på en ny Benediktus, del 1

Vi väntar på en ny Benediktus, del 1

We are waiting not for Godot, but another – doubtless very different – St. Benedict.

MacIntyre avslutar After Virtue med att jämföra – dock med en del kvalifikationer –vår tid med hur Romarrikets fall ledde till ”the Dark Ages”:[1]

If my account of our moral condition is correct, we ought also to conclude that for some time now we too have reached that turning point. What matters at this stage is the construction of local forms of community within which civility and the intellectual and moral life ca be sustained through the new dark ages which are already upon us. And if the tradition of the virtues was able to survive the horrors of the last dark ages, we are not entirely without grounds for hope. This time however the barbarians are not waiting beyond the frontiers; they have already been governing us quite some time. Ant it is out lack of consciousness of this that constitutes part of our predicament. We are waiting not for Godot, but another – doubtless very different – St. Benedict (263).

MacIntyre sammanfattar sitt resonemang om moralens (och därmed samhällets) sammanbrott. Samtidigt antyder han också vad som skulle krävas för att ta sig ur de mörka tider som vi redan är inne i.

Först själva sammanbrottet. Avgörande för MacIntyres berättelse om moralens sammanbrott är Upplysningsprojektet (36-50). I en senare bok där MacIntyre försvarar sin hållning om Upplysningen formulerar han dess grundläggande antaganden kärnfullt som en “unitary conception of reason as affording a single view of a developing world within which each part of the enquiry contributes to an overall progress and whose supreme achievement is an account of the progress of mankind.”[2] Framgången skulle säkras av ett prakiskt och moraliskt förnuft som ”employs no criterion external to itself,” och som bygger på självförklarande principer ”which both can and ought to be held by all men, independent of circumstances and conditions, and which could consistently be obeyed by every rational agent on every occasion” (45). Upplysningen kan därmed ses som ett sätt att försöka bemästra kontingents – att försöka kontrollera livet som innefattar många möjligheter, olikheter och mycket föränderlighet; som inte enkelt kan kontrolleras som om det vore förutbestämt att följa vissa enkla regler och mönster – genom att ersätta högst historiska och sociala traditioner med ett universellt förnuft med syftet att övervinna olikheter och konflikter.

Men enligt MacIntyre kollapsade inte bara Upplysningsprojektet utan det ”had to fail” (51-61).

I want to argue that any project of this form was bound to fail, because of an ineradicable discrepancy between their shared conception of moral rules and precepts on the one hand and what was shared – despite much larger divergences – in their conception of human nature on the other. Both conceptions have a history and their relationship can only be made intelligible in the light of that history (52).

Enligt MacIntyre är en mer generell anledning till nödvändigheten i kollapsen att man inte kunde komma överens om de rationalitetskriterier som antogs vara självklara för alla just därför att det inte finns några. Upplysningen satte igång ett sökande efter ett ideal om ett rent förnuft som var omöjligt att förverkliga. ”[M]oral rules and precepts… have a history.” En mer specifik anledning tycks vara avsaknaden teleologi. Det saknas en kopplingen mellan synen på människan och moralen (till exempel märks detta i uppdelningen mellan fakta och värde, 79-87). När aristotelisk teleologi förkastades blev följden att dygder som grundades i en syn på mänsklighetens mål (telos) byttes ut mot objektiva principer som utgår från hur mänskligheten är nu (52-55). Man skulle kunna tala om dygdernas fall och de rena förnuftets seger, om en moral som utgår från hur mänskligheten tycks vara snarare än vad mänskligheten skulle kunna bli.

Det nuvarande tillståndet ”after virtue” måste enligt MacIntyre förstås mot bakgrund av Upplysningsprojektets misslyckande. Det är konsekvensen av misslyckandet. MacIntyre beskriver tillståndet som emotivismens tid (6-35). Det finns inte många andra moraliska resurser kvar än att utgå från sin egen känsla eller önskning.

Fortsättning följer: I en andra blogg kommer jag utveckla MacIntyres tankar om konsekvenser av Upplysningsprojektets misslyckande.

[1] Alasdair C. MacIntyre, After Virtue: A study in Moral Theory (Notre Dame: University of Notre Dame Press, 2007). Sidnummer i texten.
[2] Alasdair MacIntyre, Three Rival Versions of Moral Enquiry: Encyclopedia, Genealogy, and Tradition (Notre Dame: University of Notre Dame Press, 1990), 32.
[3] Se hur MacIntyre formulerar sin sammanfattning på sid. 256.

Posted by Gäst (not verified)

Leave a comment