Stanley Hauerwas och kyrkliga praktiker

Hauerwas och praktiker

Det är sommar och tid för läsning av några böcker som under en längre tid legat och väntat på att bli lästa. En sådan bok är Nicholas M Healys Hauerwas: a (very) critical introduction (2014). En läsvärd bok som väcker en del frågor. Healy beskriver väl hur Stanley Hauerwas utvecklade sin position i opposition till modern liberal etik. Hans provokativa tes är dock att Hauerwas också är del i ett modernt skifte som likt Schleiermacher och i motsats till traditionell teologi låter teologin primärt handlar om det kristna livet. Hauerwas ecklesio-centrism uttrycker enligt Healy en ”förvånansvärt tunn teologi” (s 102).  

Håller hans kritik? Jag lämnar det till Hauerwas-kännare som Arne Rasmusson att avgöra. Det som jag främst fick behov att fundera kring är Healys kritik av Hauerwas användning av MacIntyres begrepp "praktiker". Jag har likt Hauerwas länge starkt betonat betydelsen av kyrkliga, kroppsliga praktiker - snarare än andliga, inre upplevelser - och att teologin ska tolka det gemensamma livet (mer likt sociologisk teori än filosofi). Därför är det värt att notera Healys kritik av Hauerwas inkorporering MacIntyres praktikbegrepp. Hans kritik handlar framför allt om två saker:

(1) Den övervärderar handlingen (kroppen) och tonar ned vikten av hur dess innehåll förstås teologiskt (tanke). Healy hävdar också att etnografiska församlingsstudier visar att det inte alls finns någon självklar automatik i hur praktiker formar en person eftersom personer kan delta i religiösa praktiker av massor olika skäl och intressen. Praktiker spelar inte den roll som Hauerwas, jag och andra tillskriver dem. ”Liturgi är inte tillräckligt” (s 116). En god formation förutsätter en god teologisk tolkning av handlingen (precis som dess vittnesbörd för världen aldrig är självklar utan intellektuell tolkning). Healy värnar alltså om ett starkare samspel mellan praktiker och klassiska teologiska övertygelser. Teologins värderingar av kyrklig praxis blir därmed avgörande.

(2) Framför allt hävdar Healy att Hauerwas lägger alldeles för stor betydelse vid att människans/kyrkans praktiker transformar kristnas liv och i sig bär ett vittnesbörd om Guds annorlunda rike. Praktikernas primära funktion är enligt Healy inte att forma oss till kristna utan att öppna oss för Gud och det Gud gör i och för världen. De är ”teo-centriska” och inte ”ecclesio-centriska”. Det betyder att teologin måste reflektera över hur kyrkans praktiker speglar vem Gud är och vad Gud gör, samt värna om att frälsning, helgelse, auktoritet och vittnesbörd aldrig är något kyrkan äger. Frälsning vilar i vad Gud gjort och inte i våra handlingar.

Träffar Healys kritik Hauerwas position (förutom att det inte är svårt att hitta tillspetsade formuleringar hos Hauerwas som bekräftar kritiken)? Och har jag själv undervärderat till exempel teologin om Nåden och Anden i mitt sätt att tala om praktiker?

Frågorna fortsätter när jag läser nästa bok: Between the State and the Eucharist: Free Church Theology in Conversation with William T. Cavanaugh som Fredrik Wenell redigerat tillsammans med Joel Halldorf. Genom denna mycket läsvärda bok (hoppfullt med alla dessa yngre, svenska teologer som skriver intressanta saker!) går temat att den frikykliga teologin tydligare måste bejaka sociala, förkroppsligade praktiker. Joel Halldorfs analys av frikyrkans historia ligger oerhört nära hur jag själv beskrivit detta problem även om han mer betonar praktikernas liturgiska dimensioner där jag mer försökt erövra "helgandet av de vardaliga praktikerna" - ett tema om vilket Tone Stangeland Kaufman skriver ett spännande kapitel. Det mest spännande bidraget till frågan om praktiker får jag dock i Joel Halldorfs betoning på imagination. Hans defintion av praktiker är: "A practice can be described as imagination rooted in space and time" (s 78). Även om en sådan definition är lite för flytande så kanske "imagination" svarar upp på något av det Healy saknar i MacIntyres praktikbegrepp?

I ett undervisningsmaterial jag skrivit om praktiker använder jag en definition från Craig Dykstra och Dorothy Bass: ”Christian practices” are things Christian people do together over time in response to and in the light of God’s active presence for the life of the world in Christ Jesus." Därefter spaltar jag upp att praktiker utmärks av fyra aspekter som studenter kan titta efter när de gör studier på den levda tron i olika församlingsmiljöer:

(1) Det ska vara en gemensam aktivitet som består under längre tid och inte bara en tillfällig eller individuell handling.

(2) Praktiken ska gestalta gemenskapens centrala övertygelser och ha en relation till viktiga mänskliga behov.  

(3) Praktikens förverkligande kräver att de som deltar i praktiken utvecklar det som gemenskapen anser vara goda karaktärsdrag (dygder och spiritualitet).

(4) Slutligen behöver det påvisas hur praktiken relaterar till den större kontext inom vilken den existerar (hur relaterar det till det omgivande samhället) och vilken funktion den får i relation till omgivningen.

Dessa fyra aspekter är helt sociologiska och det verkar inte som teologins innehåll formar om praktikbegreppet (trots Bass och Dykstras teologiska definition). Jag försöker förvisso, likt Healy, betona praktikernas kognitiva, andliga, moraliska och sociala dimensioner men vore det önskvärt med en mer teologiskt bestämd definition? Eller är det bra med ett mer allmänt sociologiskt praktikbegrepp som sätter fokus på kyrkan som social gemenskap – som kan beskrivas med etnografiska metoder – och som sedan kan diskuteras i relation till teologin? Är ”praktiker” allmänna, mänskliga gemenskapsstrukturer som kan fyllas med olika innehåll eller skapar olika innehåll (olika telos) olika definitioner av praktiker? Eller är det rent av så att MacIntyres praktikbegrepp redan i sig själv utgår från en sakramental, kristen livstolkning (jfr med den marxistiskt präglade termen praxis)?

Frågan är alltså: Hur ska jag/vi i fortsättningen utveckla och använda praktik-begreppet?

Roland Spjuth's picture

Posted by Roland Spjuth

Roland Spjuth arbetar som lektor i systematisk teologi vid Örebro Teologiska Högskola och Akademi för Ledarskap och teologi i Malmö. Docent i systematisk teologi vid Lunds Universitet.

Roland Spjuth, assistent professor in systematic theology at Örebro School of Theology.

Leave a comment