I kölvattnet kring debatten mellan Stefan Swärd och Pekka Mellergård har det vuxit fram en subdebatt kring behovet av kategoriseringar och positionsbestämningar. Somliga slänger sig med ord som "bibeltroende" och "liberala". Andra försöker lyfta fram kategorier som "höger-evangelikala" och "vänster/post-evangelikala".
Förmodligen är det omöjligt att helt klara sig utan olika typer av kategoriseringar. Men borde inte vår kristna tro - som enligt min mening ifrågasätter vår ständiga strävan efter att styra, äga och kontrollera (oavsett om det handlar om Gud eller "sanningen" eller historiens utgång; se mitt tidigare blogginlägg "Radikalitet, samtal och ekumenik") - uppmuntra oss att föra samtal med varandra på ett sätt som inte tar genvägen över generaliseringar och förenklingar? Leder det inte bara i slutändan till tystnad eller till parallella monologer, i stället för till en dialog som kan präglas av sårbarhet och en beredskap att kunna bli genuint ifrågasatt?
Borde vi inte med andra ord villigt låta det bli svårare och omständligare att (sam)tala om Gud och om tron? En teolog som utvecklar en sådan tankegång är Rowan Williams. Så här skriver han på ett ställe:
"That the Church repeatedly seeks to secure a faith that is not vulnerable to judgment and to put cross and conversion behind it is manifest in every century of Christian history. But in so doing, it cuts itself off from the gift that lies beyond the void of the cross, and imprisons itself in the kind of self-understanding it can master or control. ... The more God becomes functional to the legitimizing either of ecclesiastical order or of private religiosities, the easier it is to talk of God; the easier it is to talk of God, the less such talk gives place to the freedom of God. And that suggests that there is an aspect of dogmatic utterance that has to do with making it harder to talk about God."
On Christian Theology (Oxford: Blackwell, 2000, s 83-84)
Tänkvärt!
Av Bengt Rasmusson
Bengt Rasmusson är teolog, förläggare och mediakonsult.
Bengt Rasmusson is a theologian, publisher and a media consultant.
Kommentarer (3)
En sen och lång kommentar, hoppas någon vill läsa och respondera ändå...
Jag förstår (sic) det sättet att resonera, och jag har själv brottats mycket med frågor kring kategorier och språkets förtryckande strukturer, post-strukturalism osv. OM det vore möjligt att göra motstånd mot språket så är jag öppen för sådna förslag. Mystik mm är möjligen en strategi (tidige Wittgenstein) (dock inte alltid tillämpbar på en blogg...), men jag undrar om den tillkrångling som dom radikal-ortodoxa (sic) ofta tillämpar är en väg framåt. Min känsla är snarare att den försnävar det teologiska samtalet. Detta tycker jag också ofta gäller försök till dekonstruktion av dikotomier.
Under en period så tänkte (och skrev) jag själv alltid eller ofta citationstecken kring alla begrepp, som ett försök till språkligt motstånd, men jag har nu gett upp det. Ska man delta i ett samtal om tron så har jag därför alltmer kommit att landa (resignera?) i en hållning som accepterar och förhåller sig till det språk och dom kategorier som finns på den arena där man befinner sig, istället för att primärt kritisera kategoriseringen. Typ som Yoder gjorde.
Anledningen att jag introducerade begreppet höger-vänster-och postevangelikal var åtminstone två;
-Jag tror att det har potentialen att nyansera och öppna upp förståelsehorisonten för dom höger-evangelikala (sic) som ofta resonerar i termer av konservativ(bibeltrogen) - liberal(villolärare), med tydliga kriterer på respektive kategori, på ett sätt som jag tycker låser samtalet.
-Jag tycker att begreppet evangelikal behöver överges, och jag tror att en diskussion som anknyter till begreppen ovan kan tydliggöra att det i förlängningen är ohållbart att vara evangelikal.
Respons?
/Jonas Lundström
Tack Jonas för din kommentar! Den klargör för mig vad det var du försökte göra på Swärds blogg. I den lite infekterade debatt som rådde (råder) där, tyckte jag det var onödigt att börja kategorisera sina diskussionspartners och spä på ställningskriget. Ofta används det ju som ett försök att göra dom andra "ofarliga" och bekräfta sig själv etc. Jag inser nu att det inte var ditt motiv, men man kan alltid diskutera om kategoriserandet var den bästa strategin just i den där bloggdiskussionen. Det är väl aldrig svart och vitt, utan man måste göra överväganden i varje konkret situation. Som flera påpekat kan ju "bloggvärlden" vara ett knepigt sammanhang i detta avseende.
Min kommentar bottnar (som du förstår och förmodligen delar) i en slags "pacifistisk" hållning. För mig är en strävan efter "epistemologisk pacifism" lika viktig som annan form av pacifism. Jag förespråkar vare sig mystik eller nån slags radikal-ortodox tillkrångling. Den tillkrångling jag talar om handlar mer om "omständlighet" än om "svårbegriplighet", dvs att göra det omständligare och långsammare att tala om Gud, inte om att på ett onödigt sätt komplicera själva det teologiska språkbruket. Förutom att inte på ett enkelt sätt kategorisera andra, handlar det också lika mycket om att inte kategorisera sig själv (t ex tala om sig själv som "bibeltroende", "karismatisk" eller "ansvarig", eller använda termer som i den egna traditionen är omhuldade, t ex "klassisk kristen tro" eller "inkarnation" eller "den andre").
Frågan är väl kanske inte bara om man ska kategorisera eller inte (ibland måste vi kanske göra det - men då göra det i en anda av misstänksamhet mot oss själva), utan framför allt hur (står jag utanför det jag kategoriserar? försöker jag få makt? försöker jag svartmåla, försöker jag vinna?) och när vi gör det (är samtalet infekterat? hur väl känner jag de andra? i vilket sammanhang sker samtalet?).
Kanske man kan säga att det du gjorde andas ett slags dialektiskt resonemang som jag gillar. Å ena sidan använder du kategorier, å andra sidan använder du dom för att dekonstruera dom och i längden göra dom obrukbara. Du tycker ju - med rätta - att "evangelikal" behöver överges och då måste väl följaktligen även begrepp som höger- och vänster-evangelikal överges. Om ditt resonemang just i den här debatten lyckas att öppna upp ett samtal återstår att se. Kanske... med Guds frihet och nåd...
Hur tycker du att det här samtalet skulle kunna fortsätta?
Tack för ditt utförliga svar. Min känsla är att vi förstår varandra lite bättre, även om jag själv inte är övertygad om fruktbarheten av den misstänksamhet mot dom kategoriseringar du nämner. Att vägra använda den här typen av kategoriseringar KAN också vara ett sätt att smita undan ansvar för sin övertygelser och att skapa en bild av sig som själv som höjd över det smutsiga språket, en slags missriktad renhetsiver. Pacifism handlar för mig (och antagligen inte för dig heller) inte om att undandra sig konfliksituationer, utan om att finnas där som en fredsstiftare, som någon som försöker övervinna det onda med det goda. Denna renhetsiver går ibland igenom, om jag hör rätt, i en del av aversionen mot bloggformatet som uttryckts i debatten (typ "jag är för ren för att befatta mig med denna smuts").
Oviljan till kategorisering KAN också vara ett uttryck för individualism, en ovilja att placera sig själv i en specifik traditionsström eller gruppering, eftersom man vill kunna "definiera sig själv".
När det gäller forts. så hoppas jag på att EFK (som jag själv inte längre tillhör) ger utrymme för bearbetning av dessa frågor, och att ett fortsatt samtal i olika forum speglar en växande insikt om att detta inte enbart rör sig om en konflikt/spänning på individnivå.
Och ja, jag tycker "evangelikal" borde överges. Om tillräckligt många evangelikaler slutar använda begreppet om sig själva så kan vi förhoppningsvis så småningom använda det för att beskriva en historisk rörelse.
Jonas
Kommentera