Vi formas av gemenskaper, inte av teorier

Har kristen tro och kristet församlingsliv någon påvisbar effekt på hur människor lever? I höstas kom den senaste stora samhällsvetenskapliga boken om religion i USA, baserad främst på två stora empiriska studier (som tidigare nämnts på denna blogg). Materialet presenteras i en tegelstensvolym med titeln American Grace: How Religion Divides and Unites Us och är skriven av Robert Putnam, en av världens idag främsta och mest inflytelserika samhällsvetare, och David Campbell. Ett långt kapitel (s 443-492) diskuterar de data de fått fram om relationen mellan religion (vilket i praktiken främst handlar om kyrkligt aktiva) och medborgerligt engagemang. De visar att det är en mycket stor skillnad i medborgerligt engagemang mellan dem som är aktiva i religiösa gemenskaper (kyrkor) än de som inte är det, oberoende av vilka religiösa, moraliska och politiska övertygelser man har som individ. Kyrkaktiva lägger ner mycket mer tid på frivilligt arbete än icke-kyrkaktiva. Det handlar då inte bara om inre församlingsaktivitet, utan de kyrkaktiva lägger (i tillägg till sitt församlingsengagemang) också två till tre gånger så mycket tid som andra i det författarna kallar sekulära aktiviteter, där fokus ligger på sådant som hjälpa fattiga och äldre, hjälpa till i skolan och delta i boendeföreningar. De kyrkaktiva ger också mycket mer till välgörenhet, inklusive betydligt mer än andra till s k sekulära ändamål. De donerar också mycket mer blod, och är betydligt mer engagerade i politiska och andra samhällsengagerade rörelser, oavsett om de står till höger eller till vänster på den politiska skalan.

Forskarna säger också att de inte kan hitta någon annan faktor, såsom utbildning, inkomst, politisk hållning, kön, ålder och storlek på bostadsort, som tillnärmelsevis spelar en så stor roll för att skapa dessa typer av medborgerligt engagemang som just engagemang i religiösa gemenskaper gör. Men de betonar också att det inte är specifika religiösa och moraliska övertygelser i sig som får denna effekt, utan det faktum att man är aktiv i en religiös gemenskap. Vi formas av gemenskaper, inte av teorier. Just detta är ju dock också en övertygelse som vissa kristna kyrkor har i större utsträckning än andra. Hur en kyrka fungerar är inte helt separerat från dess teologi. Det är också intressant att notera att andra organisationer, enligt Putnam och Campbell, inte alls har samma stora effekt som religiösa gemenskaper har. De misstänker att de moraliska band som binder samman församlingsmedlemmar har en djupare moralisk tyngd än vad som är fallet i icke-religiösa grupper. Så återigen, innehållet i de övertygelser som konstituerar gemenskapen har stor betydelse, men inte isolerat från ett gemensamt liv. "Having close friends at church, discussing religion frequently with your family and friends, and taking part in small groups at church are extremely powerful predictors of the entire range of generosity, good neighborliness, and civic engagement" (s 472).

Putnam och Campbells studie är inte det enda som påvisar denna effekt. Det finns många, även om denna kanske nu är den mest auktoritativa. I svenska studier ställer man inte frågor som skulle kunna visa om denna effekt också finns här. Men det är lätt att hitta resultat som indirekt pekar i samma riktning.