Kyrkan som en vänskapens politik

Denna uppsats behandlar hur två samtida teologer – den tyske reformerte systematiske teologen Jürgen Moltmann och den amerikanske katolske moralteologen Paul Wadell - förhåller sig och bidrar till den breda kristna vänskapstraditionen när det gäller vänskapsteologi i allmänhet och vänskap och kyrka i synnerhet.

Den kristna vänskapstraditionen har en lång historia som rymmer olika problemställningar och väcker flera frågor. En grundläggande problemställning är hur vänskap och vänskapskärlek, som till sin natur är en förkärlek, förhåller sig till agape-kärleken som är en kärlek som vänder sig till alla. Denna problemställning kan formuleras som frågor om slutenhet och öppenhet. En annan närliggande problemställning är hur vänskap förhåller sig till vidare sociala strukturer eller gemenskaper såsom exempelvis ett samhälle, en kyrka eller en klosterkommunitet. Är vänskap främst en privat relation eller en social och politisk? Vilken är relationen mellan kyrkan och vänskap? En tredje problemställning är hur vänskapen förhåller sig till frälsningen och vilken plats dygden har i det kristna livet.

Uppsatsen visar hur både Moltmann och Wadell – med Jesus Kristus och en social treenighetslära i centrum - på olika sätt möter dessa problemställningar och försöker hitta vägar framåt. Båda tror att den universella kristna kärleken kan förkroppsligas i vänskapskärlek och att kristen vänskap i grunden är öppna relationer präglade av gästfrihet. Båda betraktar kyrkan som en vänskapens gemenskap, en social kropp som är vänskapande och som förkroppsligar den vänskap som utmärker Jesu och Trinitetens liv. Båda menar att frälsning och vänskap hör samman, men de är inte överens om hur. Spänningen i Moltmanns teologi mellan en "efterföljelsens etik"  och ett "självförverkligandets etos", liksom hans protestantiska arv, leder till att han – till skillnad från Wadell – inte alls vill göra den klassiska och medeltida kopplingen mellan vänskap, dygd och frälsning. Han får därmed svårt att förklara hur en öppen vänskap formas och kan upprätthållas över tid. Wadell, å sin sida, bör i högre grad än han gör problematisera tendensen hos dygd-orienterad vänskapsteologi att lägga en alltför stor vikt vid ”rationalitet” och ”produktivitet”, på bekostnad av vänskap som närvaro.

Trots en idéaliserande tendens i deras vänskapsteologier, ger både Moltmann och Wadell ett kritiskt och konstruktivt bidrag till den kristna vänskapstraditionen. Med hjälp av några exempel eller s k ”täta beskrivningar” (bl a Mission Mississippi, New Monasticism och L’Arche) styrker det avslutande kapitlet deras vänskapsteologiers betydelse och tillämpbarhet för kyrkans och den kristnes liv. Fram träder bilden av kyrkan som en vänskapens politik, präglad av öppenhet, godhet och närvaro, dimensioner som alla är beroende av varandra. Det är en politik i vilken kyrkan går från slutenhet till en gästfrihetens öppenhet bortom toleransen; från konsumism och individualism till en godhet karaktäriserad av sådana dygder som rättvisa, generositet, trofasthet och sanning, dyger formade genom djupa kyrkliga vanor och praktiker; och från en besatthet av aktivism, resultat och framgång till en närvaro som ser ensamhet snarare än dödlighet som den mänskliga existensens grundproblem och som inte i första hand söker efter lösningar utan efter skönhet.