De kristna lärorna får sin primära mening utifrån det nätverk av övertygelser och praktiker som har skapats och skapas i kyrkans liv, i en föränderlig värld, med Bibeln.
Kyrkans kallelse är att på nytt och nytt igen sätta upp Skriften, såsom man sätter upp en Shakespearepjäs och att göra det kräver andra färdigheter än att vara historiker.
In a previous post I discussed Webster's Holy Scripture (Cambridge University Press, 2003). In particular I highlighted his robustly trinitarian approach. In this post I will discuss his useful notion sanctification.
In Holy Scripture (Cambridge University Press, 2003), John Webster gives a dogmatic sketch of what Holy Scripture is, an ontology, in the triune economy of salvation:
David Yeago har skrivit en intressant artikel om bibelsyn ("The Bible"). Han ger i den ett intressant exempel på hur exeges kan se ut om man utgår från hans syn på Bibeln (85-92). Han nämner att i den lutherska tradition som han tillhör läses 1 Kor 4:1–2 som direkt tilltal till personer som ordineras: ”Vi bör alltså betraktas som Kristi tjänare och som förvaltare av Guds hemligheter. Nu krävs ju av en förvaltare att han skall visa sig pålitlig.” Hur skall denna praxis förstås?
I artikeln ”The Bible” (2001) menar David S. Yeago att i kyrkans historia har Bibeln sällan lästs som en platt yta utan olika texter har fått olika vikt (78). Det finns ett centrum – Jesus – och en periferi. Samtidigt görs anspråk om enhet. Hur man förstår den enheten får konsekvenser för hur man ser på Bibeln som norm för kyrkan. Ofta uppfattas anspråk på enhet som en sorts fundamentalistisk relik i ljuset av all historisk-kritisk forskning som klargjort motsättningar och spänningar även om de ofta har överbetonats.