Och inte allmakt heller ... åtminstone inte som de alltför ofta verkar förstås i vår västerländska kultur. "Allmakt" blir lätt ett slags kosmiskt önsketänkande och en supermakternas supermakt. Och "makt" blir en fråga om att kunna betvinga, kunna "styra och ställa", kunna "fixa allt". Och tyvärr tycker jag mig kunna höra såna tongångar även i våra kyrkor, i allt från lovsånger till uttalanden om tro och politik.
En orsak till detta är kanske att treenigheten spelar en alltför undanskymd roll i många kyrkor (den verkar många gånger på sin höjd bli ett matematiskt problem), vilket får till följd att även kristologin blir svag och urvattnad (hönan och ägget kan naturligtvis här diskuteras).
Guds "allmakt" - om vi nu ska ha kvar det ordet - kan vi bara förstå, tänker jag, om vi ser den utifrån Kristi kors (1 Kor 1:23-24). Det är en makt som inte verkar utifrån dominans eller tvång, utan utifrån en kärlek som vågar göra sig sårbar. "Allmakt" blir då mer en fråga om att Gud aldrig är frånvarande, rådvill eller förvirrad, att Gud i sin kärlek/frihet liksom aldrig tappar andan, att Gud alltid har förmågan att göra något nytt och annorlunda, att Gud underifrån får det "sista ordet".
I Brevet till Diognetos (7:3-4) skriver en anonym kristen vid mitten av 100-talet till en välutbildad romersk medborgare så här som svar på frågan varför Gud sände sin Son:
Gjorde han det - såsom en människa skulle tänka - för att upprätta ett skräckvälde med fruktan och bestörtning? Ingalunda. Utan i vänlighet och saktmod, såsom en konung sänder en son som själv är konung, såsom en Gud sände han honom, såsom människa till människor, såsom frälsare för att vinna och ej att tvinga. Ty våld [makt, tvång, dominans] finnes ej hos Gud.
Man skulle kunna säga att denna tanke att "makt/tvång finns inte hos Gud" senare skulle bli en grundläggande princip för de "trinitariska" teologerna (Athanasius et al). Om detta skrev Arthur C McGill i sin lysande lilla skrift från 1968 Suffering: A Test of Theological Method (Louisville: Westminster John Knox, 1982; Wipf & Stock Publishers, 2006):
God’s divinity does not consist in his ability to push things around, to make and break, to impose his will from the security of some heavenly remoteness, and to sit in grandeur while all the world does his bidding. Far from staying above the world, he sends his own glory into it. Far from imposing, he invites and persuades. Far from demanding service from men in order to enhance himself, he gives his life in service to men for their enhancement. But God acts toward the world in this way because within himself he is a life of total self-giving. (s 82)
Posted by Bengt Rasmusson
Bengt Rasmusson är teolog, förläggare och mediakonsult.
Bengt Rasmusson is a theologian, publisher and a media consultant.
