Det finns ingen väg till fred på säkerhetens väg

"Det finns ingen väg till fred på säkerhetens väg. För fred måste vågas, den är en stor risk och kan aldrig säkras. Fred är motsatsen till säkerhet."

I slutet av augusti gjorde Birgitta och jag, tillsammans med ett par vänner, en resa till Jyllands västkust och besökte bl a ön Fanö. Varför åker man till Fanö? Ja, det Skagen-liknande ljuset, stora sandstränder, fågelskådande och vacker natur kan vara några anledningar. Men för oss fanns det även en annan anledning och den har att göra med citatet ovan.

Vi går tillbaka ganska exakt 89 år i tiden - året är 1934. Det har hunnit bli 28 augusti. Det pågår en internationell ekumenisk konferens på Fanö. Fram går en 28 år gammal teolog för att hålla sitt anförande med titeln "Kyrkan och världens folk". Den unge teologen är Dietrich Bonhoeffer. Elva år senare kommer han att avrättas i Flossenbürgs koncentrationsläger.

Det skulle ha kunnat var vilket kyrkligt anförande som helst. Men det är det inte. I stället är det en spänd stämning salen. Den är fylld med fler människor än Bonhoeffer någonsin tidigare talat inför. Och det är en väldigt brokig åhörarskara. Där finns nazister, engelska politiker, präster, teologer och kyrkligt aktiva från många olika länder och samfund. Alla med väldigt olika åsikter om den rådande situationen i Europa.

Ett och halvt år tidigare har Hitler tagit makten. Tyskland för en aggressiv utrikespolitik. Kriget börjar torna upp sig vid horisonten. Kyrkan i Tyskland är splittrad mellan den nazivänliga Deutsche Christen och Bekännelsekyrkan. Själv har Bonhoeffer varit en av de starkaste rösterna i framväxten av den senare och i motståndet mot den nazistiska ideologin. Inför konferensen framhåller han att det är dags för den ekumeniska rörelsen att "öppet deklarera vilken av de två 'kyrkorna' i Tyskland som den är beredd att erkänna". För Bonhoeffers motstånd kallar den tyske nazisten och kyrkoledaren Theodor Heckel honom för Staatsfeind - fiende till staten. I juni 1934 tillkännager nazisten Ludwig Müller, riksbiskop inom Deutsche Christen, att kyrkligt aktiva som som diskuterar tyska kyrkans angelägenheter med icke-tyskar kommer att anklagas för högförräderi - ett dekret direkt riktat mot Bekännelsekyrkan och dess världsvida ekumeniska kontakter. Bonhoeffer, som vid tiden för Hanö-konferensen är stationerad i London och bedriver ett intensivt ekumeniskt arbete, är naturligtvis en central måltavla. Och dessutom: bara några dagar före Fanö-konferensen ändras den trohetsed som alla offentliganställda i Tyskland måste svära - nu ska man inte längre svära trohet mot konstitutionen utan mot Hitler själv, något som Bonhoeffer, i likhet med Karl Barth och andra (inte alla) inom Bekännelsekyrkan, riktade skarp kritik emot.

Men det är inte bara för sitt motstånd mot den politiska och kyrkliga utvecklingen som Bonhoeffer har blivit obekväm för makten. Det finns också en annan anledning som nu gör honom "opålitlig". Bara några år tidigare bejakade han utan problem (likt många inom tysk teologi och akademi vid den här tiden) de kristnas plikt att med våld delta i försvaret av sitt folk och menade även att man som kristen mycket väl kan försvara rena anfallskrig. Men 1930/1931, under sin tid i New York och sina studier vid Union Theological Seminary, händer något. I mötet med den svarta baptistkyrkan Abyssinian Baptist Church i Harlem, där han är aktiv i ungdomsarbetet, och i vänskapen med sin franske medstudent Jean Lasserre blir han en uttalad kristen pacifist. Vid den här tiden upptäcker han också Bibeln, och inte minst Bergspredikan, på nytt. Den drabbar honom, säger han. Orden får liv, de utmanar och ifrågasätter honom. Han beskriver denna upplevelse som en slags omvändelseerfarenhet.

+ + +

Tillbaka till 28 augusti 1934 på Fanö. Vad ska Bonhoeffer säga? Vad ska han säga till denna brokiga åhörarskara, utan att tumma på sina nya övertygelser? Vad ska han säga i denna mörka och ödesmättade tid, så att anförandet inte bara blir fromma och till intet förpliktande ord? Han inleder så här (i min översättning):

"Ack, att jag må få höra vad Herren säger, att han har lovat fred åt sitt folk och åt sina heliga." (Ps 85:9 [från tysk bibelöversättning]) Mellan nationalismens och internationalismens tvillingklippor kallar den ekumeniska kristenheten på sin Herre och ber om hans vägledning. Nationalism och internationalism har att göra med politiska nödvändigheter och möjligheter. Den ekumeniska kyrkan bekymrar sig emellertid inte om dessa saker, utan om Guds bud, och oberoende av vilka konsekvenserna blir förmedlar den dessa bud till världen. [...]

Fred bör råda därför att Kristus är i världen, dvs. fred bör råda därför att det finns en Kristi kyrka på grund av vilken hela världen fortfarande existerar. Och denna Kristi kyrka lever på en och samma gång i alla folk, men ändå bortom alla gränser, oavsett om de är nationella, politiska, sociala eller rasmässiga. Och de bröder och systrar som utgör denna kyrka är sammanbundna genom budet från den ende Herren Kristus, vars ord de hör, mer oskiljaktigt än människor som är sammanbundna av alla de band som kännetecknas av en gemensam historia, av blod, av klass och av språk. Alla dessa band, som är en del av vår värld, är giltiga band, inte likgiltiga; men i Kristi närvaro är de inte slutgiltiga band. För medlemmarna i den ekumeniska rörelsen, i den mån de håller fast vid Kristus, hans ord, är hans fredsbud mer heligt, mer okränkbart än de mest vördade ord och handlingar i den naturliga världen. Ty de vet att den som inte förmår hata far och mor för hans skull inte är honom värdig, och ljuger om han eller hon kallar sig efter Kristi namn. Dessa bröder och systrar i Kristus lyder hans ord; de tvivlar inte och ifrågasätter inte, utan håller hans fredsbud. De skäms inte ens för att tala om evig fred i trots mot världen. De kan inte ta till vapen mot Kristus själv - men det är vad de gör om de tar till vapen mot varandra! Även i ångest och samvetsnöd finns det för dem ingen utväg från Kristi bud att det skall råda fred."

Bonhoeffer fortsätter med att fråga hur fred kan komma till stånd:

"Genom ett system av politiska fördrag? Genom att internationellt kapital investeras i olika länder? Genom de stora bankerna, genom pengar? Eller genom en allmän fredlig upprustning för att garantera freden? Inte genom något av detta, av den enkla anledningen att fred i alla dessa fall förväxlas med säkerhet. Det finns ingen väg till fred längs säkerhetens väg. För fred måste man våga. Det är det stora äventyret. Den kan aldrig göras säker. Fred är motsatsen till säkerhet. Att kräva garantier är att misstro, och denna misstro leder i sin tur till krig. Att leta efter garantier är att vilja skydda sig själv. Fred innebär att helt och hållet ge sig hän åt Guds lag, att inte vilja ha någon säkerhet, utan att i tro och lydnad lägga nationernas öde i den allsmäktige Gudens hand och inte försöka styra det för själviska syften. Strider vinns inte med vapen, utan med Gud. De vinns där vägen leder till korset. [...]

Återigen, hur ska freden komma? Vem skall kalla oss till fred så att världen hör, måste höra? så att alla folk kan glädjas? Den enskilda kristna människan kan inte göra det. När alla runt omkring är tysta kan hon visserligen höja sin röst och vittna, men denna världens makter krossar henne utan ett ord. Den enskilda [nationella] kyrkan kan också vittna och lida - åh, om den bara ville! - men den kvävs också av hatets makt. Endast det enda stora ekumeniska rådet för Kristi heliga kyrka över hela världen kan tala så att världen, även om den gnisslar tänder, måste höra, så att folken kommer att glädjas över att Kristi kyrka i Kristi namn har tagit vapnen ur händerna på deras söner, förbjudit krig och förkunnat Kristi fred mot den rasande världen.

Varför fruktar vi världsmakternas raseri? Varför tar vi inte makten från dem och ger den tillbaka till Kristus? Vi kan fortfarande göra det i dag. Det ekumeniska rådet är samlat, det kan sända ut denna radikala uppmaning om fred till de troende i Kristus. [...] Världen är kvävd av vapen, och fruktansvärd är den misstro som blickar ut ur alla människors ögon. Krigstrumpeterna kan blåsa i morgon. Vad väntar vi på? Vill vi själva bli medskyldiga som aldrig förr?"

Och han avslutar med orden:

"Vi vill ge världen ett helt ord, inte ett halvt ord - ett modigt ord, ett kristet ord. Vi vill be om att detta ord skall ges oss idag. Vem vet om vi kommer att ses igen om ett år?"

+ + +

Vad gör Bonhoeffer i detta anförande? Jo, han hävdar inget mindre än att den världsvida kyrkan och den ekumeniska rörelsen till sitt väsen är - om de lever upp till sin kallelse att följa Kristus - en freds- och motståndsrörelse. Ty för kyrkan är inte denna världens våldsmättade gränsdragningar det slutgiltiga. För kyrkan är Kristus historiens centrum, inte en führer eller en stormakt eller en nationalstat. För kyrkan är vatten tjockare än blod. För kyrkan är rättvisa och rättfärdighet det som för människor samman bortom klassklyftor. För kyrkan är pingstens under vägen bortom Babels språkförbistring. Ja, för kyrkans ekumenik är Kristus fred - den eviga freden - det mål som omsluter och ger mening åt alla kyrkopolitiska och läromässiga frågor. Bonhoeffers tal är i sig självt ett exempel på trons motstånd mot denna världens onda och splittrande makter. För honom är Müllers tal om gränslös ekumenik som högförräderi inte ett harmlöst hot, utan det är ett försök (om än dömt att i slutändan misslyckas) undergräva kyrkans existensberättigande och ifrågasätta Kristus eviga fred.

När Bonhoeffer säger: "De kan inte ta till vapen mot Kristus själv - men det är vad de gör om de tar till vapen mot varandra!", påminns jag om mennoniternas "blygsamma" förslag till fred: "Låt världens kristna enas om att de inte skall döda varandra." Och när han säger: "Ty de vet att den som inte förmår hata far och mor för hans skull inte är värdig honom", påminns jag om Stanley Hauerwas provokativa text: "“Hating Mothers as the Way to Peace". Det är inte hat som leder till krig, det är snarare våra oordnade kärlekar som gör det. Och när Bonhoeffer säger: "Det finns ingen väg till fred längs säkerhetens väg", påminns jag hur ofta strävan efter säkerhet är ett uttryck för den där rädslan som driver oss att slå till först, som förleder oss att samla på hög, och som i oss väcker en allt djupare misstänksamhet mot "den andre".

+ + +

Det berättas att Bonhoeffer får stående ovationer från många efter sitt tal, men det ges dock inget officiellt stöd för något enda av hans förslag. Men talet skapar ändå ringar på vattnet. En grupp tyska studenter, som kommer att bli kända som "Deutches Fanö", tar budskapet från Fanö till Berlin, till Tübingen och till Heidelberg. För Bonhoeffer är det uppmuntrande att se med vilket allvar unga män och kvinnor tar budskapet om fred och icke-våld. Han hoppas att denna grupp ska visa sig bli ett frö till en förnyad kyrka, till en förnyad kristen monasticism, till "nazifria rum". Än har inte Bekännelsekyrkans prästseminarium i Finkelwalde kommit igång (1935). Än har han inte skrivit sin bok Efterföljelse (1937). Än har han inte formulerat sina tankar i Liv i gemenskap (1938/1939). Men han har satt något i rörelse ...

Bonhoeffers ord når oss som kristna även idag, 89 år senare. Också idag tornar kriget upp sig vid horisonten och för många - även i vårt närområde - är det dagligen en fruktansvärd realitet. Också idag måste enskilda (nationella) kyrkor, liksom den världsvida ekumeniska kyrkan, bekänna sina misslyckanden att verka för fred över alla gränser och be om Guds förlåtelse. Kommer vi som bekänner oss till Kristus hörsamma Bonhoeffers ord idag? Kommer vi våga gå den "eviga fredens" väg bortom säkerheten?