Nattvard som helig rit eller måltidsgemenskap

Den första kyrkan firade antagligen nattvard som en verklig måltid. Har vi förlorat något centralt när detta reducerats till en helig rit i fina kyrkor som firas med en liten brödbit? Rickard Cruz ställer dessa frågor på ett radikalt sätt i en ny bok. I denna placerar han i stället Herrens måltid i kontexten av husförsamlingens vardagsgemenskap. Men hur ska denna utmaning relatera till oss andra "traditionella" kyrkomedlemmar?

Rickard Cruz är en person jag känt ganska länge och som jag uppskattar mycket. Som student i mina klasser lärde jag känna honom som en helhjärtad och målmedveten person som kan tänka konsekvent och även vill ta konsekvenserna av sina övertygelser! Det är därför med stor spänning jag läser hans precis nyutkomna bok Middag med Jesus (XP Media).

Det är en passionerad bok och de flesta av Rickards passioner delar jag fullt ut. Han argumenterar för att kristen tro levs som vardagsgemenskap framför allt utifrån öppna hem, för det allmänna prästadömet och för att gemenskap inte bara är en fin känsla utan utmanar till socialt och ekonomiskt ansvar för varandra. En kyrka som centreras kring heliga byggnader, prästers tjänst och heliga riter har förvanskat denna enkla och vardagliga tro som handlar om att leva hela livet tillsammans. Som en konsekvens av denna grundsyn utvecklar boken den för många provocerande huvudtanken att nattvarden ska firas tillsammans som en verklig måltid i de kristnas hem utan krav på att den leds av ett vigt ämbete. Församlingsliv blir en ”måltidsrörelse” som sprids genom vanliga människor som öppnar sina liv och hem för andra. Helighet förs inte i världen genom katedralens eller de mystiska riternas helighet utan förmedlas via gemenskap runt bordet. Mitt bland alla bibelord citerar Rickard också Gandalf från Bilbo en oväntad resa som säger: ”Saruman anser att det bara är stor makt som kan hålla tillbaka ondskan, men det är inte vad jag har sett. Jag har sett att det är de små sakerna, vardaglig handlingar av vanliga människor, som håller undan mörkret. Enkla handlingar av vänlighet och kärlek” (s 111).

Rickards bok driver en viktig och spännande tes som jag hoppas kommer att bli diskuterad och prövad av många. Jag tror att vi behöver bli provocerade av dessa tankar från husförsamlingsrörelsen! Självklart är det hans huvudtankar som bör vara i centrum för ett sådant samtal. Men det jag vill diskutera i denna blogg är kanske mindre centralt men ändå principiellt intressant.

Rickard har en stark önskan att återvända till de första kristnas kärleksmåltider såsom den firades under Biblisk tid. Men faller han inte för snabbt in i att se den fortsatta kyrkohistorien efter Bibeln som en ”förfallshistoria”? Redan när han kommer till Didache ser han hur detta negativa förfall börjar. Allt som inte verkar stämma med NT blir en problematisk utveckling. Men vet vi tillräckligt mycket om den första kyrkans liv för att göra sådana bedömningar? Och gör det inte att Rickard missar den kontinuitet som åtminstone också finns mellan NTs tid och senare kyrkor. Vad vet vi om hur livet såg ut i husförsamlingarna? Det är värt att minnas att för det stora flertalet i de romerska städerna var deras ”hus” trånga och ohygieniska skyffen i vad vi skulle kalla slumområden och därför knappast möjliga mötesplatser. Det var antagligen ett antal välbeställdas hem med gott om utrymme som kunde blir mötesplatser och där det också kunde finnas rum att användas speciellt för ”församlingen som möttes i det huset”. Gränsen mellan husförsamling och senare kyrkor är kanske inte så radikal? Och är inte den judiska diasporan med synagogan i centrum en viktig, och ganska flexibel modell, som influerar de paulinska församlingarnas liv och gudstjänster? Redan i NT tillsätts ledare på ett sätt som också verkar binda samman kristna i Rom, Filippi och Korinth. Är kontrasten verkligen så stor? Jag ställer frågan inte för att bara harmonisera. Jag ser också problem i utvecklingen. Men är det inte mer mångtydigt och större mångfald? Och hur långt ska vi göra normativa anspråk på ”hur vi ska göra” när det är så mycket vi inte vet? Vad säger till exempel Kalle om denna fråga?

Ser vi mer kontinuitet, och inte primärt diskontinuitet, mellan NT och de första århundradens kyrkor får det också konsekvenser för hur vi värderar senare beskrivningar av kyrkliga praktiker. Rickard förkastar inte andra kyrkors firande av Herrens måltid, men han anser ”att man har missat väldigt mycket av vad Herrens måltid är tänkt att vara” (129). Jag är verkligen inte kritisk till att fira nattvard som Herrens måltid. Vi började göra det i min församling i Arlöv för ganska många år sedan. Men jag skulle inte så starkt vilja betona kontrasten mellan det och andra firandet. Vore det inte mer fruktbart att se måltidsgemenskaperna som en påminnelse till alla kyrkor om vad nattvardens gemenskap handlar om, snarare än att framför allt problematisera den långa och starka traditionen att under gudstjänsten fira en kort och ritualiserad måltid. Jag skulle alltså vara mer försiktig och mindre kritisk i min syn på den kyrkliga utvecklingen och därmed mer argumentera för att oberoende av hur vi firar måltiden i våra kyrkor, så behöver vi återövra den som en gemenskapsmåltid. Denna måltid binder oss samman med varandra i det nya folk som Gud skapar genom att dela måltidens gemenskap med oss. Är det till och med så att vi kan behöva gudstjänstens ritualiserade måltid och söndagens avbrott just för att erövra heligheten i alla måltider och i alla dagar (Jag utvecklar sådana tankar i föredraget Att samlas runt pärlan.)? En viktig konsekvens av detta blir också om vi tänker husförsamlingar som en viktig del av kyrkans lokala och globala liv eller om det är det sanna församlingslivet. Jag tycker Rickard beskriver det som det första – som en gåva till och i hela kyrkan. Men då måste vi också kunna fira Herrens måltid i jublande glädje tillsammans.

”Sakramental” blir för Rickard snarast ett problematiskt begrepp som framför allt handlar om att traditionen tappade att det handlade om en verklig måltidsgemenskap och istället började diskutera hur brödet och vinet i denna mystiska rit förvandlas till sin natur och hur de genom denna förvandling kan förmedla nåd till mottagarna. Jag delar uppfattningen att frågan ”vad som händer med bröd och vin” är fel fråga. För mig (och i och för sig i mycket aktuell, ekumenisk nattvardsteologi) är det också måltidsgemenskapen som är poängen. Men är det inte fruktbart att hävda att denna måltid är sakramental? Är det inte genom att dela måltiden som människor inkluderas i Guds nåd och innefattas av Rikets nya liv i Kristi kropp? Det var ju, precis som Rickard skriver, genom att inbjuda till måltid som Jesus leder människor in i Guds rike. Skulle inte Rickard vinna på att tala mer förkroppsligat om nådens verksamhet som en måltidsgemenskap? Denna ansats finns verkligen i boken, men ibland tycker jag Rickard vacklar mellan en sådan mer vardaglig förståelse av nådens verk och en mer konstantinsk soteriologi som betonar att individen blir frälst genom sin egen inre tro på korset. Denna fråga handlar inte om att jag vill tona ned betydelsen av personliga beslut och mognad. Däremot skulle vi behöva återerövra dessa som en integrerad del av att införlivas i Kristi kropp. 

Jag är glad att Rickard skrivit denna bok. Den är ingen skrivbordsprodukt utan skriven utifrån att han tillsammans med andra söker att leva en vardaglig tro i husförsamlingar i Helsingborg. Det är sådan teologi som är värd att samtala om!