Att se ljuset i mörkret

Vi konstaterade i förra bloggen att teologer lätt blir ensidigt kritiska när de ska tala om samtiden. Det tycks lättare att beskriva mörkret än ljuset. Jag blev påmind om detta i ett mail jag fick från en vän i Norge (Henry Michael) som sände mig ett fantastisk beskrivning på Walter Brugegemanns bok Reality Grief Hope: "... biblical Christianity stands as an alternative, critiquing worldview to that of totalizing empire.  Yet, in the biblical texts, the worldview presented is the primary one which empire has grossly distorted and turned upside down.  Christianity is not merely offering a rebellious alternative to the reality of imperial ideology.  Rather, the essence of the prophetic critique is that the imperial narrative is the sub-version of God’s reality, and it provides an invitation to return to the “right-side-up” of covenantal relationship with God and neighbor through Jesus." Kanske att det viktigaste är att få upp ögonen för hur världen trots allt fortfarande är Guds verklighet.

Självklart behöver vi den profestiska kritiken av samtiden. Men behöver vi inte också spana efter det positiva i samtiden? Var ser vi tecknen på att Gud inte övergivit sin värld utan fortsätter uppehålla och vägleda den? "Att ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det" (Joh 1:5)? Jag tror det är klokt att inte göra för stora anspråk på att identifiera Guds regerande med specifika rörelser i samtiden. Det finns så många som tidigare gjort anspråk på att nationer och rörelser utfört Guds ärende men som lämnat efter sig en bitter eftersmak. Men ändå. Vad ser vi för positiva tecken i vår egen tid som är viktigt att notera i en samtidsanalys?

Kanske det är ett "gudsbevis" i sig att trots allt tokigt vi har gjort som människor; trots Stalin, Hitler, Pol Pot, trots etniska rensningar och tillverkade massförstörelsevapen, så fortsätter världen och att ytterligare en sommar blir oss given. Människor fortsätter uppfostra barn, värna om vänner, kämpa för en mänsklig miljö. Men vad ser ni mer specifikt? Medvetenheten om det ekologiska samspelet som kanske långsamt får oss att inse att vi måste förändra vårt sätt att leva? Finns det en proteströrelse under ytan som söker sig bort från stressig karriärism och materiellt överflöd eller är det bara "önsketänkande"? Globala kontaktnät över gamla gränser (eller skapar vi bara nya former av gränser)?  Längtan (begäret) efter något mer än mat, kläder, yrkeskarriär, sex, .. ? Vilka positiva sidor finns av vår psykologiska kulturs betoning på äkta känslor eller gör det oss bara till inåtvända navelskådare eller bättre lyssnare till andra? Oväntade ekumeniska möten som kan berika alla kristna? Att bröder och systrar från hela världen nu finns i Sverige och kan vitalisera vår kyrka? Att krig och svält verkar långt bort för oss svenskar?

Det var snabba förslag. Lite stereotypa skisser. Vad tror ni att vi ser om vi tittar lite djupare? Vad är tecknen på att världen djupast sett är ett mysterium som pekar mot Gud?