Reflektioner kring reformationsteologi

En av de mest påtagliga förändringar som skett i systematisk teologi sedan jag började läsa detta för 35 år sedan är ropet på att söka sig tillbaka till källorna (resourcement). Detta förnyade katolsk teologi under Andra Vatikankonciliet och idag slår igenom i nästan all teologi: från anglokatolska radikalortodoxa som John Milbank, feministteologer som Sarah Coakley, till pentekostala teologer som Peter Halldorf och Amos Yong läser och diskuterar ökenfäder, Augustinus, o.s.v. En sak som är spännande med denna tydliga trend är att vi söker oss till tider innan kyrkosplittringar. Jag ser det som viktigt att göra upp med den tid som speciellt från reformationen och framåt där teologer definierade sin teologi i motsats till andra riktningar.

Vad betyder detta för det pågående samtalet om luthersk och reformert teologi? Jag har tendensen att lite för enkelt tala ganska kritiskt om mina bröder Luther och Calvin. Det är inget bra sätt att hantera viktiga bidrag i kyrkans historia och därför vill jag inte hamna i för starka schabloner (men en del tycker nog att jag gör det ändå i det jag skriver nedan!). Jag skulle därför istället vilja betona hur vi läser dem. Om vi läser dem som viktiga reformatörer som vill korrigera felaktigheter i den kristna kyrkan på 1500-talet, då har de viktiga saker att lära oss. Men om de görs till självständiga system har de snarare begränsat teologin gentemot en större helhetsförståelse (detta gäller självklart också anabaptismen; den är viktig som en reformrörelse inom kyrkan – inte som den enda sanna kyrkan).

Några exempel på detta alternativa förhållningssätt:
Att göra Luther till ”teologen” betyder ofta att ”rättfärdiggörelse genom tron allena” görs till trons centrum. Detta blir en mycket begränsad förståelse av frälsningens helhet i jämförelse med det synsätt som finns i en mer klassisk trinitetslära. Men om vi läser Luther som en protest mot felaktigheter i bikten och mot klosterväsendets tendens att nedvärdera det vardagliga livet, då har han viktiga saker att lära oss. Över huvud taget tycker jag om Luthers tes att vi söker helgelse inte för att duga inför Gud utan för att nästan behöver oss. Rättfärdiggörelsen kan också fortfarande vara utmanande i vår kultur där varje individ har ansvar att lyckas med sitt eget livsprojekt.

Calvins betoning på Guds ära och suveränitet är spännande i en kultur som på 1500-talet frestades att manipulera Gud genom boten och genom ämbetes makt (och som fortfarande är mycket utmanande i en tid som är självupptagen och människofixerad). Men när reformert teologi blivit ett eget system, då tycker jag den hamnar i massa återvändsgränder i synen på historia, människa och Gud. Inte minst blir det paradoxalt att den riktning som kanske starkast betonar Guds storhet och ära, samtidigt haft en tradition att göra de längsta och mest precisa beskrivningarna av Guds attribut. Detta hamnar ofta ganska långt både från tanken på det outsägliga i Gud (apofatisk teologi) och på den konkrete Jesus som inte passar abstrakta karaktäriseringar (typ oföränderlig).

Dagens utmaning är alltså inte att välja rätt tradition utan att stå kvar där vi hör hemma och istället reflektera över hur denna tradition kan berikas av trons större sammanhang. Samtidigt ska vi utan att skämmas för det egna, funderar på vad min tradition har som bidrag till hela Kristi kropp. Ett första steg är att börja se oss som ”gåvor till varandra” snarare än helhetliga system som ofelbart krockar med varandra.