Vad betyder detta för det pågående samtalet om luthersk och reformert teologi? Jag har tendensen att lite för enkelt tala ganska kritiskt om mina bröder Luther och Calvin. Det är inget bra sätt att hantera viktiga bidrag i kyrkans historia och därför vill jag inte hamna i för starka schabloner (men en del tycker nog att jag gör det ändå i det jag skriver nedan!). Jag skulle därför istället vilja betona hur vi läser dem. Om vi läser dem som viktiga reformatörer som vill korrigera felaktigheter i den kristna kyrkan på 1500-talet, då har de viktiga saker att lära oss. Men om de görs till självständiga system har de snarare begränsat teologin gentemot en större helhetsförståelse (detta gäller självklart också anabaptismen; den är viktig som en reformrörelse inom kyrkan – inte som den enda sanna kyrkan).
Några exempel på detta alternativa förhållningssätt:
Att göra Luther till ”teologen” betyder ofta att ”rättfärdiggörelse genom tron allena” görs till trons centrum. Detta blir en mycket begränsad förståelse av frälsningens helhet i jämförelse med det synsätt som finns i en mer klassisk trinitetslära. Men om vi läser Luther som en protest mot felaktigheter i bikten och mot klosterväsendets tendens att nedvärdera det vardagliga livet, då har han viktiga saker att lära oss. Över huvud taget tycker jag om Luthers tes att vi söker helgelse inte för att duga inför Gud utan för att nästan behöver oss. Rättfärdiggörelsen kan också fortfarande vara utmanande i vår kultur där varje individ har ansvar att lyckas med sitt eget livsprojekt.
Calvins betoning på Guds ära och suveränitet är spännande i en kultur som på 1500-talet frestades att manipulera Gud genom boten och genom ämbetes makt (och som fortfarande är mycket utmanande i en tid som är självupptagen och människofixerad). Men när reformert teologi blivit ett eget system, då tycker jag den hamnar i massa återvändsgränder i synen på historia, människa och Gud. Inte minst blir det paradoxalt att den riktning som kanske starkast betonar Guds storhet och ära, samtidigt haft en tradition att göra de längsta och mest precisa beskrivningarna av Guds attribut. Detta hamnar ofta ganska långt både från tanken på det outsägliga i Gud (apofatisk teologi) och på den konkrete Jesus som inte passar abstrakta karaktäriseringar (typ oföränderlig).
Dagens utmaning är alltså inte att välja rätt tradition utan att stå kvar där vi hör hemma och istället reflektera över hur denna tradition kan berikas av trons större sammanhang. Samtidigt ska vi utan att skämmas för det egna, funderar på vad min tradition har som bidrag till hela Kristi kropp. Ett första steg är att börja se oss som ”gåvor till varandra” snarare än helhetliga system som ofelbart krockar med varandra.
Av Roland Spjuth
Roland Spjuth arbetar som lektor i systematisk teologi vid Örebro Teologiska Högskola och Akademi för Ledarskap och teologi i Malmö. Docent i systematisk teologi vid Lunds Universitet.
Roland Spjuth, assistent professor in systematic theology at Örebro School of Theology.
Kommentarer (5)
"tider innan kyrkosplittringar". Sådana tider har aldrig funnits.
/Jonas L
Verkligen bra skrivet Roland. Det är fascinerande att något som i en viss kontext är en "lösning" blir ett problem/belastning på sikt.
Hur är det då med "evangelikal", kan man fråga sig? Förvandlas den beteckningen till något ibland oönskat nordamerikanskt?
Cape Town Comitment tycker jag i viss mån återtar kommandot av den betydelsen.
/Tobias.
Jonas ... helt rätt. Splittringar har alltid funnits! Det är också ett oundvikligt drag i teologi att förhålla sig till det man ser som heresier. Det viktiga i min tanke är att jag ser det som hoppfullt när kristna idag inte söker sin identitet i skillnaderna.
Och visst var evangelikal (amerikansk) från början ett uppbrott från en avståndstagande fundamentalism och för att gå i dialog med samtida teologi och samhälle. Idag vill ingen vara fundamentalist, vilket också bidrar till att termen evangelikal blir oerhört bred. Skulle vara intressant att höra något mer om Cape Town C ... har inte hunnit läsa den. På vad sätt tycker du Tobias att den återtar ordets betydelse?
Vet inte riktigt hur du menar. Vad jag själv tänkte på var betoningen på missionen och all sann kristen "verksamhet" som en förlängning/utflöde av Guds kärlek. Det märks också att Chris Wright har varit en stark kraft, dvs en GT/NT-helhet som jag tycker är positiv.
Att återta kommandot menar jag är att återkoppla till trons centrum samtidigt som man adresserar omvärlden på ett seriöst sätt. Det tas upp många tuffa utmaningar i tiden i dokumentet, allt från konst och kultur till människohandel.
Evangelikal betyder ju inte främst att ha vissa konservativa socialetiska åsikter, men utesluter dock inte sådana.
/Tobias.
Tack Roland för att du skrev precis vad jag skrev på alla inlämningsuppgifter i en läskurs om Luther på Johannelund. Läste för Tomas Nygren och fick VG så det är väl nåt bevis på att det ligger något i det hela.
Precis såhär tänker jag med. Lätt för lutheraner att ibland ställa Luther i centrum för sin teologi och inte Kristus som Luther själv sa.
Detta gör också att det blir spännande att försöka utröna vad en evangelisk luthersk bekännelsegrund är. Fick frågan igår av styrelsen i EFS föreningen som har det i sina stadgar.
Kommentera