Människa eller kristen: ett matematisk test

Julledighet är bland mycket annan härlighet också en tid för läsning av böcker som legat och väntat. Det blir därmed naturligt att använda ett första inlägg åt Bengt Kristensson Ugglas mycket läsvärda biografi över Gustaf Wingren. Wingren tillhör inte mina favoriter, men boken är mycket välskriven och lärorik. Dessutom har Wingren ett utmanande ärende som han uttrycker i frasen ”först människa, sedan kristen”.

Kristen tro levs enligt Wingren inte innanför kyrkans väggar utan ”i vardagens kall”. Hans kritik av frikyrkan är att den överbetonar det som sker inom kyrkan. Wingren menar istället att för de flesta av oss handlar det viktiga om familjen, barnen, vännerna, försörjning och arbete, att hjälpa bekanta att skotta snö, och så vidare. Har frikyrkan genom sina predikanter nedvärderat vardagens glädje och slit – det som fyller större delen av livet? Är det frikyrkoledarnas övervärdering av sin egen verksamhet och sina egna projekt gentemot medlemmarnas liv?

Wingrens lösning är dock ingen lösning. Han reducerar kyrkan till evangeliets förmedling – som en tankstation dit vardagens människor går för att fylla på kraft för vardagens liv. Men frågan återstår hur vi lever kyrka så att det inte reduceras till aktiviteterna innanför kyrkans väggar. Och, än viktigare, hur kan ”kristen” handla om att leva en gemenskap som transformera människans glädje och slit?

… då till mitt matematiska exempel. Kyrkan kan hävda att ”nattvarden” är jätteviktig trots att vi kanske ägna 15 minuter i månaden åt denna handling. Vi har under samma månad säkert 100 måltider på snitt 15 minuter. Om denna avancerade matematik stämmer, ägnar vi cirka 100 ggr så mycket tid åt vanliga måltider som åt ”nattvarden” (tiden är säkert undervärderad om jag inkluderar alla mina fikastunder). Jag är inte så dum att jag förnekar att ovanliga handlingar kan vara väl så viktiga som de vi gör rutinmässigt (jämför t.ex. en vigsel!). Dock kvarstår frågan hur en helig måltid en gång i månaden i ett från vardagen avskilt kyrkorum ska kunna kompensera för alla andra 100 sekulära måltider? Hur ska Herrens måltid kunna göra alla våra andra måltider heliga?

Hur kan vi fira Herrens måltid i gudstjänsten så att allt bröd & dryck blir Guds nådegåvor som vi delar med varandra för att ingen av oss ska lida nöd? Och hur förbinder vi på liknande sätt kyrka med arbete, familj, vänskap, idrott, fest, tågresande ( … varför skriver jag tågresande?)

PS! Kristensson Uggla visar hur Wingrens sociala tänkande även i sin senare radikala fas är mer ”romantiskt” än ”marxistiskt”. Låt mig rekommendera John Hughes, The End of Work: Theological Critiques of Capitalism (en annan av julens läsupplevelser) som visar resurserna och svagheterna i den romantiska traditionen och även dess rötter till marxismen. En given bok om man vill utvärdera Wingrens socialetik!