Charles Taylor om vår sekulära tid, inledning

Varför var det i vårt samhälle praktiskt taget omöjligt att inte tro på Gud för 500 år sedan, medan många av oss idag upplever det både oproblematiskt och oundvikligt?

Varför var det i vårt västerländska samhälle praktiskt taget omöjligt att inte tro på Gud för, låt säga, 500 år sedan, medan många av oss idag inte bara upplever det oproblematiskt, utan även oundvikligt? Detta är, skulle man kunna säga, grundfrågan som den Oxford-tränade kanadensiske filosofen och vinnaren av 2007 års Templeton Prize Charles Taylor försöker ta itu med i sitt näst senaste mastodontverk A Secular Age[1]. I tidigare verk som The Sources of the Self (1989) och The Ethics of Authenticity (1991) försökte Taylor bland annat beskriva ursprunget till det distinktivt moderna självmedvetandet. I A Secular Age tar han ett vidare grepp och försöker genom en historisk berättelse förstå hur vi hamnade där vi är och vad det innebär att leva i en sekulär tid och att vara "modern". (Förra året kom han ut med en intressant bok om Hegel.)

Det är knappast möjligt att i några blogginlägg sammanfatta Taylors tankegångar. Detta beror inte bara på bokens omfång eller därför att den delvis är skriven i formen av ett antal överlappande essäer. Nej, svårigheten i att göra en rättvisande sammanfattning hänger i första hand samman med att hans historiska berättelse - fylld med plots och sub-plots som inte antar formen av en rak linje - i sig är en avgörande del av hans argument. Men hur som helst, låt oss ändå försöka ta fatt i några viktiga trådändar och perspektiv.

Del 1: Om sekularisering och en förenklad historieskrivning
Del 2: Fas ett i Taylors sekulariseringsberättelse (ca 1400-1700-talen)
Del 3: Fas två och tre i Taylors sekulariseringsberättelse (1800-1900-talen resp 1950-talet och framåt)
Del 4: Några kommentarer och frågor

Noter
[1] Cambridge, Massachusetts/London: The Belknap Press of Harvard University Press, 2007. Boken har sitt ursprung i Taylors Gifford-föreläsningar 1999.