Charles Taylor om vår sekulära tid, del 4

Den mångfasetterade berättelse som Taylor berättar och de många svindlande resonemang han för i sin bok Charles Taylor om vår sekulära tid, inledning") gör det tydligt att det som är utmärkande för sekulariseringen och moderniteten inte är religionens nedgång eller marginalisering och rationalitetens triumf, utan pluralism och fragmentering, både för "tron" och "otron". Och det här är i första hand en förändring i villkoren för båda, en förändring inte bara på teoriernas plan, utan i lika hög grad på ett imaginärt plan, alltså en förändring av de strukturer vi lever i och genom och av de sätt som vi oreflekterat föreställer oss dessa strukturer.

Vi lever i en tid där vi pressas från många olika håll ("cross pressures"), en tid där vi slits mellan allt från en materialistisk optimism och en immanent entydighet till en längtan efter helhet och ett otillfredsställt sökande efter något transcendent, efter "något mer". Mot denna bakgrund verkar Taylor ganska optimistisk när det gäller framtiden för religion och andlighet i allmänhet och kristendomen i synnerhet. Moderniteten är inte på väg mot någon form av seger för en ateism som misstar sig för förnuft. Historien och samtiden visar tydligt, menar Taylor, att "begäret efter det eviga" är mycket djupt rotat i den mänskliga själen och i verklighetens strukturer.

Taylor är onekligen en fräsch och nyanserad röst i debatten om sekularisering och modernitet, en röst många skulle göra väl i att lyssna till, inte minst i en svensk kontext där polariseringen mellan en apologetisk "tro" och en ateistisk humanism i den politiska och akademiska retoriken såväl som i den många gånger populistiska kulturdebatten, leder till onödiga låsningar och begränsande synfält.

Här finns även intressanta perspektiv som skulle kunna påverka den "inomkyrkliga" debatten om hur kyrkan ska "nåt ut". Om detta med sociala imaginärer, privatisering, expressiv individualism, pluralism och fragmentering stämmer, då kanske vägen framåt inte är att ge kristna bättre argument för sin tro eller låta kyrkan bli mer "sökarvänlig", utan hjälpa dem att bättre tala (leva i) "Kanaans tungomål", genom bland annat en större betoning på kyrkans praktiker?

Men det finns också aspekter i Taylors berättelse som reser frågor:

1. Riskerar inte Taylors avgränsning till den västerländska kristendomen att leda till en viss försnävning i läsningen av historien? Hur påverkar brytningen med den (östligt) ortodoxa grenen av kristendomen modernitetens framväxt? Vad har kontakten med judar och muslimer i Europa eller genom koloniseringen inneburit för sekulariseringen? (Frågan gäller alltså inte varför Taylor inte skrev en mer omfångsrik bok...)

2. Även om det inte alls är Taylors avsikt (och han diskuterar det en del i kapitel 5), tenderar inte ibland de "materiella" villkoren för "tro" och "otro" komma lite i skymundan? I hans berättelse saknar jag exempelvis en tydligare diskussion kring nationalstatens respektive kapitalismens framväxt.

Allt som allt: en mycket läsvärd bok!

(För tidigare delar i denna sammanfattning av Taylors bok, se "Charles Taylor om vår sekulära tid, inledning".)