Är det inte så att kristen tro faktiskt sätter käppar i hjulet för vår längtan att styra, äga och kontrollera?
Igår blev det beslutat. Den lokala EFS-föreningen och EFK-församlingen i Klippan går samman i Andreaskyrkan. Efter år av samarbete och samtal på olika sätt ska vi nu fungera som en gemenskap.
Det har slagit mig, både genom våra år av samtal men också genom senare tids debatt kring bl a medlemskap och homosex, hur svårt det kan vara att samtala, att föra dialog. Det svåra är inte nödvändigtvis att man kommer från ganska olika teologiska traditioner. Det svåra är att låta bli att förenkla, att hitta minsta gemensamma nämnare. Det svåra är att låta bli att stänga samtalet för tidigt. Det svåra är att våga förbli sårbart öppen för möjligheten att ens omhuldade teologi blir ifrågasatt.
Är det inte så att kristen tro faktiskt sätter käppar i hjulet för vår längtan att styra, äga och kontrollera - även när det gäller samtal och ekumenik? Måste vi inte sträva efter den där djupgående dialogen där vi vare sig alltför snabbt försöker bli eniga eller alltför snabbt försöker pinka in våra revir? Är vi - i vår strävan efter gemenskap, försoning och ekumenik - rädda för att ge utrymme för radikal olikhet och oenighet? Är vi - i vår längtan efter sanningen - rädda för det trevande, det tentativa, det fragmentariska, för lösa trådändar, att se sanningen som en (ibland obehaglig) gåva? (För variationer på samma tema, se Fredriks inlägg Att inte göra skillnad!)
Kanske är det något av detta som litteraturprofessorn Terry Eagleton försöker lyfta fram när han talar om den kristna traditionens radikala karaktär (när det gäller att förhålla sig till det monstruösa):
"For the conservative, monsters are other people; for the liberal, there are no monsters, only the mistreated and misunderstood; for the radical, the real monsters are ourselves. ... If we are to escape the sealed circuit of the self, or the equally windless enclosure of self and other, we have to have sympathy for the other precisely as monstrous, to feel the blinded Oedipus or crazed Lear in their very rebarbative inhumanity. And this demands an answerably 'inhuman' compassion which is far from agreeable. For the Judeo-Christian tradition, this inhuman form of compassion is known as the law of love."
Sweet Violence: The Idea of the Tragic (Oxford: Blackwell, 2003, s 165)
I en lysande artikel om "radikal ekumenik" gör Chris Huebner en omskrivning av detta citat på följande vis:
"For the conservatives, ecumenism is an instrumental and strategic task of bringing the other to our side; for liberals, ecumenism is an expression of the givenness of the unity that is merely misunderstood, such that the work of unity is an exercise in developing better lines of communication; for the radical, the unity is an unwarranted and often unwelcome gift that defies and interrupts our sentimental and self-legitimating strategies of closure and reduction."
A precarious peace (Waterloo, Ont.: Herald Press, 2006, s 80)
Det är denna typ av radikalitet - ett korsmärkt samtal, en korsmärkt ekumenik - som jag hoppas mer ska prägla svensk kristenhet framöver. Och vi hoppas att Andreaskyrkan i Klippan, i all vår ofullkomlighet, kan vara ett litet uttryck för en strävan att balansera på denna svåra, jobbiga och nådefulla knivsegg.
Av Bengt Rasmusson
Bengt Rasmusson är teolog, förläggare och mediakonsult.
Bengt Rasmusson is a theologian, publisher and a media consultant.
Kommentarer (5)
Skriv gärna ett inlägg om hur ni samtalat i dopfrågan!!!
Detta problem är också stort inom pingströrelsen. Efter att ha sett flera samtalsdagar dom hat central förlorar man nästan hoppet på någon enhet. Man talar alla olika språk men alltid som att man talade samma.
Skrev en skoluppgift på temat enheten i Kristus. Mina klasskamrater trodde jag var ironisk när jag skrev att enhet kan vara jobbigt och grått. Grejen är ju att det är inte vi som ska ena Kritsus utan att Kristus ÄR en och vi måste lära oss det.
Jag tycker Bengts text är utmanande. Är ett av våra grundproblem att vi är för säkra på vår egen position och för lite villiga att ompröva vår hållning i ett samtal med andra om vad Kristus leder oss? Har vi en för färdig bild av teologins innehåll och för liten bild av att kristen tro är efterföljelse där tron alltid måste "förhandlas" i relation till konkreta utmaningar. Är det inte Kristus som leder två små församlingar i Klippan samman, som i sin tur kräver teologiska ställningstaganden ingen tidigare tänkt på? Hur gör man en sådan process så att den blir "radikal" och inte en profillös kompromiss? Det är en spännande fråga!
I mina trakter har vi en församling som gått igenom en liknande process. Baptisterna (EFK tror jag) och EFS-föreningen i Jävre slogs ihop till Kustkyrkan. Det är tankeväckande, detta att kunna vara en gemenskap även fast man inte är överens. Just dopsyn brukar ju ofta kunna vara en vattendelare (oavsiktlig humor i den meningen), men på något vis lyckas man ändå förena det. Det vore intressant att höra hur ni i Andreaskyrkan håller ihop barndop och troendedop!
Mycket intressant! Det känns som en skön luft att andas i. /Tobias Fritzon.
Ja, dopfrågan har inte varit lätt och vi har brottats med den länge. Vi har kommit till slutsatsen att vi praktiserar både barndop och troendedop, men inte något som kan tolkas som omdop (vi har alltså inte gått samma väg som Kustkyrkan i Jävre, där dopet inte är medlemsgrundande, vilket det är för oss). Det här är väl en föga uppseendeväckande slutsats i den typ av ekumenisk lösning som vi har drivits mot. Det som har varit svårast för baptistförsamlingen är inte oväntat detta med omdop. Baptistförsamlingen har visserligen sedan länge praktiserat ett öppet medlemskap (dop och bekännelse), men att dra konsekvensen av den hållningen och fullt ut acceptera barndopet som ett fullvärdigt kristet dop har inte varit lätt. Men hur skulle vi annars kunna säga att vi respekterar barndopet...?
Men det intressanta har varit att vi på ett djupare sätt har fått samtala om dopets teologi. Vi har insett hur både barndopet och ett baptistiskt dop (hur vi nu än definierar det) ofta har blivit förvanskade i våra olika sammanhang. Barndopets koppling till människans gensvar i tro har ibland kommit i skymundan och det baptistiska dopets koppling till Guds föregripande nåd har ibland på ett betänkligt sätt fördunklats (det har ofta blivit en fråga om att det är individen som väljer Gud, något som blir djupt problematisk i en individualistisk och konsumistisk kultur som vår). Och båda våra traditioner tenderar dessutom ibland att tappa bort dopets koppling till den lokala församlingen och den ömsesidiga överlåtelsen.
Hur som helst, vi har inte försökt hitta nån form av elegant teologisk/praktisk "lösning" (för det finns förmodligen ingen), utan vi väljer här, "i tiden mellan tiderna", att leva i en spänning - kanske motsägelse - som grundar sig i ett sökande efter att konkret, i Klippan, gestalta försoning. Det här kommer naturligtvis att kräva en tydligare förkunnelse och en starkare betoning på sådana praktiker som dopförnyelse och dopbekräftelse.
Under något av alla våra samtal sa någon från EFS-föreningen att nu måste vi bygga en dopgrav (Andreaskyrkan ska ta över EFS-kyrkan och sälja Korskyrkan). Kanske inte särskilt radikalt för en "barndöpare" att säga en sådan sak, men att ta initiativet till det, det är en vacker gest, en gest som gör att jag kan smaka på, ta på, det vi kallar försoning.
Kommentera