Gästfrihet bortom toleransen

När man läser evangelierna – och i synnerhet Lukasevangeliet – slås man ganska snabbt av hur viktiga måltiderna är i Jesu liv och verksamhet. Det är som om Jesus hela tiden antingen är på väg till en måltid, firar en måltid eller kommer från en måltid.¹ Och gör han inte det så fyller han sina liknelser och tal med mat- och måltidsreferenser. Jag hörde för ett tag sedan någon som lite drastiskt, men ganska träffsäkert, uttryckte det hela så här: ”Allt Jesus gjorde, det gjorde han med mat i munnen.”

Allt Jesus gjorde, det gjorde han med mat i munnen.Dela på Twitter

För att ta ett antal exempel från Lukasevangeliet: I Lukas 5 äter Jesus med tullindrivare och syndare i tullindrivaren Levis hus, något som han får stark kritik för. I Lukas 7 smörjer en kvinna Jesu fötter i samband med en måltid hos fariséen Simon. I Lukas 9 förser Jesus ”fem tusen män” med mat. I Lukas 10 äter Jesus hemma hos Marta och Maria. I Lukas 11 kritiserar Jesus fariséerna och de laglärda under en måltid. I Lukas 14 möter vi Jesus vid en måltid där han manar människor att bjuda hem de fattiga på måltidsfest snarare än sina vänner. I Lukas 19 bjuder Jesus in sig själv på måltid hos tullindrivaren Sackaios. I Lukas 22 äter han påskmåltiden med sina lärjungar. I Lukas 24 äter den uppståndne Jesus med två lärjungar i Emmaus och senare tillsammans med sina lärjungar i Jerusalem.

Insprängt mellan dessa måltider finner vi i Lukas 14 liknelsen om ”måltiden i Guds rike”. I Lukas 15 har vi liknelsen om den förlorade sonen som avslutas med en måltidsfest. I Lukas 16 berättar Jesus liknelsen om den rike mannen som festade varje dag, medan tiggaren Lasaros fick nöja sig med det som föll från den rike mannens bord. I Lukas 22 lovar han lärjungarna att de ska få äta med honom i Guds rike. Tidigare, i Lukas 7:34, säger Jesus om sig själv: ”Människosonen har kommit, och han både äter och dricker…” – jämför detta med Lukas 19:10 där han säger: ”Människosonen har kommit för att söka efter det som var förlorat och rädda det”. Kanske det finns ett samband mellan att Jesus ”äter och dricker” och hans erbjudande om räddning?

Jesu extravaganta bordsskick

Det intressanta här är inte endast att så mycket i Jesu liv kretsar kring måltider, utan varför och hur Jesus firar dessa måltider. Det som förefaller besvära vänner och störa fiender allra mest är den urskillningslösa generositet som präglar måltiderna: de spränger de där gränserna som etnicitet, religion, kön, ekonomi och politik så ofta skapar mellan människor. Man uppfattar det som ett respektlöst sätt att bryta med accepterade konventioner och förringa hävdvunna traditioner. Ja, somliga menade till och med att han trampade det heliga i smutsen.

För Jesus har hans generösa måltider inget att göra med någon slags egensinnig trotsighet eller ett försök att gå sin egen väg. I stället gestaltar de hans förkunnelse, de är en självklar del av hans budskap. Hans ”extravaganta” måltider går liksom hand i hand med hans budskap om Guds ”extravaganta” rike, ett rike fyllt av den nåd som inte välkomnar människor på basis av värdighet, duglighet eller förmåga. I och runt dessa måltider, liksom i alla hans olika möten med människor, ger Jesus gång på gång främlingen och de utsatta en plats, oavsett om det är barn, kvinnor, tullindrivare, syndare, sjuka, orena eller fienden. Här skapas osannolika vänskaper. Det formas oväntade gemenskaper. Och så tar Guds rike, Guds framtid, en ny värld, påtaglig form.

Men vad bottnar då denna generositet i? Vad är denna extravagans ett uttryck för? Eller för att ställa frågan annorlunda: vad är det som sätter prägeln på det ”bordsskick” som Jesus praktiserar? Det ord som bäst fångar in vad det handlar om är ordet ”gästfrihet”. Det bakomliggande grekiska ordet i Nya testamentet är ofta variationer av det grekiska ordet philoxenia, som ordgrant betyder ”främlingskärlek”.² I grunden handlar denna gästfrihet om att välkomna en annan människa in i sitt liv och sin gemenskap. Det handlar om att ge tid och att skapa rum för ”den andra”, för främlingen. Jesu generositet eller ”extravagans” handlar om en främlingskärlek som väljer omfamning i stället för uteslutning, kärlek framför rädsla, tillit framför misstänksamhet och till och med risk framför säkerhet.

Främlingskärlek sätter prägeln på Jesu ”bordsskick”.Dela på Twitter

Jesus praktiserar inte denna främlingskärlek eller gästfrihet på grund av någon allmän sympati, utan därför att det är sådan som Gud är. Gud är till sitt väsen som Fadern, Sonen och Anden en gästfri vänskap. En gudomlig vänskap som hela tiden gör världen större genom att välkomna främlingen, dig och mig. Var och en av oss lever i och av denna Guds gästfrihet. Det är alltså just denna gudomliga gästfrihet som lyser fram i Jesu många måltider och möten med människor.

För att lite bättre förstå vad denna gästfrihet handlar om, kan det vara intressant att ställa den mot det sekulära alternativ som hyllas i vår tid, nämligen toleransen. Tolerans kanske låter som en viktig motkraft i en rädslans kultur. Men problemet är, menar jag, att den ger alldeles för lite. Tre dimensioner hos den gästfrihet eller främlingskärlek som vi möter hos Jesus, och som den kristna kyrkan åtminstone ibland har försökt ta efter, är särskilt intressanta att lyfta fram och ställa mot toleransen: beroende, decentrering och överflöd.

Gästfrihet som beroende

Den kristna gästfriheten bygger på att beroende är grundläggande i det kristna livet (liksom i allt mänskligt liv över huvud taget). Ingen klarar sig själv, vilket inte är en brist utan en begåvning. Beroendet tar sin början i beroendet av Gud. Men i detta beroende av Gud ryms även beroendet av varandra och av främlingen. Det är i och genom ”den andra” som Guds nåd förmedlas. Det är i främlingen som man möter Kristus, det är hos honom eller henne som befrielsen räcks som en gåva. Detta innebär att i kristen gästfrihet är det aldrig entydigt vem som är värd och vem som är gäst.

Gästfrihet som beroende står i skarp kontrast till toleransen som ofta hyllar människans autonomi eller oberoende som det högsta goda. Men att lyfta fram mänsklig autonomi garanterar på intet sätt att främlingen respekteras, än mindre att han eller hon ses som en gåva. Tvärtom kan den, som Luke Bretherton har visat i sin forskning kring gästfrihet och tolerans, i många fall leda till att man försummar och förtrycker dem som inte är eller kan vara självständiga, exempelvis det ofödda barnet, den papperslösa flyktingen och den dödssjuka människan.³

Så medan toleransen säger att du och jag är fria och oberoende individer som måste respektera varandras gränser och inte lägga oss i varandras liv, säger den kristna gästfriheten att jag är beroende av dig och jag är beredd att låta mitt liv berikas och utmanas av ditt.

Gästfrihet som decentrering

En annan dimension av den kristna gästfriheten är vad Thomas Ogletree kallar ”decentreringen av perspektiv” i mötet med ”den andra”.⁴ Att välkomna främlingen innebär att lämna det hemtama och säkra. Det innebär att utsätta sig för överraskningar och vara beredd på förändringar. Främlingen har berättelser att berätta som är nya och okända för oss, berättelser som både kan utmana och berika genom att rikta vår blick åt oväntade håll. Därigenom gör gästfriheten ens ”värld” större och annorlunda. Den ifrågasätter alla försök att själv behålla kontrollen och förbli ”sanningens” odiskutabla referenspunkt. En sådan gästfrihet är många gånger en källa till glädje och nya vänskaper. Men den vilsenhet och den sorgeprocess det ibland kan innebära för både värd och gäst att lämna det välbekanta ska inte underskattas om gästfrihetens gåva ska kunna tas emot.

Ibland kritiseras gästfriheten för att ha en inneboende nedlåtande attityd. Men så behöver inte alls vara fallet. Tvärtom är gästfriheten som decentrering ett sätt att motsätta sig nedlåtande relationer mellan främlingar, eftersom den kräver att, som Bretherton skriver, ”värdar blir decentrerade och låter sin förståelse av sig själva förvandlas för att både kunna skapa rum för och möta den andra”.⁵ Någon sådan process kräver inte toleransen. Den kräver inga steg åt sidan, inga förändringar i sin självförståelse. Dessutom härbärgerar inte gästfriheten, likt toleransen, någon idé om att det finns någon neutral plats där alla kan mötas som jämlikar, vilket dels döljer det faktum att alla ”platser” redan är fyllda av en eller annan tradition och dels i praktiken ofta bara blir den starkares förtryck av den svagare.

Det annorlunda kan mycket väl förmedla Guds närvaro.Dela på Twitter

Bortom toleransen kan kyrkan (även om hon många gånger glömmer det) i gästfriheten våga möta den andra som en annan i tillförsikten att det annorlunda inte behöver vara ett hot utan är en möjlighet. Den har lärt sig det i mötet med den Gud som är ”den Annorlunda” och i mötet med den Kristus som kommer till henne i främlingens gestalt. Det är i denna decentrering som det blir möjligt att konstruktivt utmana ”den andra” och själv bli utmanad utan att kontroll och gränsdragning eller kompromiss och anpassning behöver bli resultatet. Därmed skapas möjligheter för konstruktivt handlande på ett sätt som toleransen sällan förmår. Eftersom ett ifrågasättande av andras uppfattningar per definition är intolerant, blir tystnad och inaktivitet lätt följden.

Så medan toleransen menar att det finns en neutral plats där alla kan mötas som jämlikar, men där de starkare på något ”egendomligt” sätt alltid verkar vara mer jämlika än andra, vågar gästfriheten möta den andra, som inte är som jag, i tillförsikten att det annorlunda mycket väl kan förmedla Guds närvaro.

Gästfrihet som överflöd

För det tredje förutsätter den kristna gästfriheten överflödet. Den bygger på att man ger generöst av sig själv därför att man först har fått ta emot gästfrihetens generösa gåva från Gud och andra. Till skillnad från toleransen som utgår från konflikten och knappheten som det grundläggande i tillvaron, utgår gästfriheten från freden och överflödet som det grundläggande. Främlingen – även om främlingen är fienden – är en gåva, inte en börda.

Om denna dimension av den kristna gästfriheten skriver Samuel Wells följande: ”Främlingen är inte bäraren av knappheten och bristen, utan överflödets sakrament – inte den som tär på resurserna, utan den som bringar gåvor.” Och han fortsätter: ”Toleransen utgår ifrån att det finns realistiska gränser för vad vi kan acceptera och att all olikhet måste hållas i schack så att den inte tar över den andre. Gästfrihet utgår ifrån att generositet leder till påfyllnad från oväntade håll: det finns ingen oro över förminskade resurser eller att den rena läran ska besudlas.”⁶

Så medan toleransen tar sin utgångspunkt i bristen och ser främlingen som en börda som får accepteras inom rimliga gränser, tar gästfriheten sin utgångspunkt i överflödet och ser främlingen som en gåva att välkomna.

Gästfriheten tar sin utgångspunkt i överflödet, inte bristen.Dela på Twitter

Rädsla, identitet och gästfrihet

Hur genomsyrar Jesu ”bordsskick” våra måltider? Hur gestaltas Guds rikes ”bordsskick” i våra liv som kristna och som kyrkor? Vem bjuder vi? Vad bjuder vi på? Hur välkomnar vi?

I västerlandet lever vi idag i en slags rädslans kultur, som inte minst präglas av rädslan för främlingen. I en sådan kultur tenderar misstänksamhet, uteslutning och riskminimering, snarare än tilltro, omfamning och hoppfullhet att vara det eftersträvansvärda. Jag tror att det behövs ”starka” gemenskaper (kyrkor, organisationer, samhällen) för att stävja den rädsla som bygger murar. Men det finns en baksida: i sin strävan att bevara och stärka en vi-känsla, i sin strävan att vara ”som en enda stor familj”, riskerar ”starka” gemenskaper hela tiden att falla för frestelsen att söka sin identitet i homogenitet, likhet och slutenhet.

Att göra Guds rikes ”bordsskick” till vårt – med gästfriheten eller främlingskärleken i centrum – innebär inte att göra avkall på identitet och i stället hylla någon slags konturlöshet, oavsett om det senare kallas ”tolerans”, ”öppenhet”, ”folkkyrka”, ”sökarvänlighet” eller något annat. För då finns det snart inget att bjuda in till. Som kristna kyrkor ska vi ha en tydlig identitet, men den identiteten står att finna i gästfriheten. Därmed finns det ingen motsatsställning mellan gästfrihet och mission, utan gästfrihet är hur kyrkan är mission, en sårbar mission som både ger och tar emot.

En tydlig identitet som vi hela tiden upptäcker...Dela på Twitter

Som kristna och som kyrkor bör vi kanske lyssna till evangeliet som ställer en romersk officers tro mot en grupp lärjungars otro, och en hednisk kvinna som i Jesus anar Messias mot de manliga religiösa ledarna som endast kan se ett hot. Vi bör kanske snegla på den tidiga kyrkan när den tog risken att välkomna hedningar in i sin gemenskap, ett välkomnande som innebar en radikal omprövning av deras identitet som kyrka. Gästfriheten kallar även kyrkan idag – utan något romantiskt skimmer – till en tydlig identitet som vi hela tiden upptäcker, som vi hela tiden tar emot som en gåva från Kristus, även när vi möter honom i främlingens gestalt.

Fotnoter
1. Robert J Karris, Eating Your Way through Luke’s Gospel (Collegeville, MN: Liturgical Press, 2006), 14.
2. Se t ex Rom 12:13; Heb 13:2; 1 Pet 4:9; 1 Tim 3:2; Tit 1:8. Se även Luk 14:12 ff; Matt 25:34-40; 3 Mos 19:33-34.
3. Se Luke Bretherton, Hospitality as Holiness: Christian Witness Amid Moral Diversity (Aldershot, England; Burlington, VT: Ashgate Publishing, 2006), 125, 149.
4. Se Thomas W Ogletree, Hospitality to the Stranger: Dimensions of Moral Understanding (Louisville, KY: Westminster John Knox Press, 2003), 42, 45, 48, 55, 58. Ogletree är här påverkad av Immunael Levinas tänkande.
5. Luke Bretherton, ”Hospitality, Not Tolerance: Civil Society and Inter-Faith Relations”, Religion & Ethics: Content from Across the ABC, 24 november 2011, http://www.abc.net.au/religion/articles/2011/11/24/3087748.htm.
6. Samuel Wells, God’s Companions: Reimagining Christian Ethics (Oxford: Blackwell, 2006), 108.

Denna artikel är ursprungligen publicerad i tidskriften NOD, 2015:2, s 18-21. Publicerad här med tillstånd.