I artikeln ”The Bible” (2001) menar David S. Yeago att i kyrkans historia har Bibeln sällan lästs som en platt yta utan olika texter har fått olika vikt (78). Det finns ett centrum – Jesus – och en periferi. Samtidigt görs anspråk om enhet. Hur man förstår den enheten får konsekvenser för hur man ser på Bibeln som norm för kyrkan. Ofta uppfattas anspråk på enhet som en sorts fundamentalistisk relik i ljuset av all historisk-kritisk forskning som klargjort motsättningar och spänningar även om de ofta har överbetonats.
I en nyligen publicerad blogg skriver Nathan R. Kerr, Ry O. Siggelkow och Halden Doerge (Inhabitatio Dei) 13 teser om kyrkan. De lyfter fram många bra poänger, men jag undrar om deras teser samtidigt är ett steg tillbaka till/mot en mer kroppslös och osynlig kyrka. Det vore spännande att få höra dina synpunkter. Blir kyrkan bara synlig i och/eller finns bara kyrkan i vissa ögonblick (av försoning) i deras teser? Är det så teserna skall tolkas?
I Vi väntar på en ny Benediktus, del 1 försökte jag skissa hur Alasdair MacIntyre i sin bok After Virtue menar att det nuvarande tillståndet i världen – Han kallar det ”after virtue” – måste förstås mot bakgrund av Upplysningsprojektets misslyckande. Det är resultatet av det misslyckandet. MacIntyre beskriver tillståndet som emotivismens tid (6-35).
"What kind of community do you need to choose leadership by lot?" Hauerwas talks about leadership in a really interesting way. He changes focus and talks not about what kind of leadership you need to create a specific community but goes the other way around.
