Var och såg filmen Svinalängorna härom kvällen. Det var en omskakande film och det märktes tydligt att jag inte var ensam om att vara djupt berörd. Jag tror aldrig att jag lämnat biosalongen tillsammans med en så tyst och förmodligen reflekterande publik. Filmen handlar om hur det är att växa upp i en familj där alkoholen är gud och vilka spår det sätter djupt i människors liv. Inom narrativ psykologi hävdar man att vi utvecklar det själv som våra berättelser kräver oavsett om vi blir hjälten eller martyren. Och nog utvecklade huvudpersonen Lena i filmen en hjälteroll i sin berättelse, men detta till priset av en stor portion dold skam som på ett kraftfullt sätt kom till ytan i samband med att hennes mamma dog. Då var hon själv vuxen och hade bildat egen familj.
När jag lämnade bion funderade jag på hur många av dem som suttit där tillsammans med mig som själva bar på den här erfarenheten på ena eller andra sättet. Det sägs att flera hundratusen barn idag lever i familjer med denna problematik - "De glömda barnen". Hur många är de "glömda vuxna" som kanske fortfarande bär på en bottenlös skam över det som inte fick benämnas därhemma? Familjehemligheten som uppfyllde hela tillvaron men som man trodde att man kunde tiga ihjäl? Vilka är de berättelser som gjort oss till dem vi är? Att erkänna sanningen kan göra så fruktansvärt ont men det är bara sanningen som gör oss fria! Och den verkliga sanningen om människan finns i berättelsen om den Gud som blev människa, för att vi ska kunna lämna skammens och självbedrägeriets fängelse och leva i frihet och förlåtelse. Genom den berättelsen kan vi bli de människor vi är tänkta att vara.
Undrar om de som lämnade biosalongen skulle bli lika berörda av en predikan i kyrkan...?
Kommentarer (2)
Av erfarenhet och förtroendesamtal har jag förstått att de "glömda vuxna" är vanligare och fler än jag trott. Det beror nog mkt på skammen, men också att det är ett så tabubelagt ämne att tala om (t o m tillsammans med sina närmsta vänner, de man mest av allt kan lita på).
Är predikan både trovärdig mot upplevelsen/erfarenheten av livets skamliga sida, det man inte talar om i det offentliga, och trogen det bibliska budskapet - då kan predikan beröra på djupet.
Men kanske har predikanter det lättare för att vara trogen det bibliska budskapet på bekostnad av en trovärdig beskrivn av livets råhet idag? Är det en anledn till att "folk" inte berörs av en predikan i kyrkan idag?
/L
Jag tror att skammen och tabun hänger ihop. Det som inte får benämnas blir skamfyllt. För att predikans budskap ska beröra anar jag att det är helt nödvändigt att den är grundad i bibelns budskap och människors liv idag. Det är tragiskt om det är som du skriver att det är "lättare att vara trogen det bibliska budskapet på bekostnad av en trovärdig beskrivning av livets råhet."
Jesus talade rätt in i människornas vardag. Han höll sig inte på nåt särskilt "andligt" plan. För mig är hela livet både kroppsligt, själsligt och andligt.
Kommentera