Tobias kommenterade Fredriks inlägg om medlemskap som överlåtelse till varandra i relationer med en fråga om det bör finnas ett mer formellt sätt att bekräfta och/eller visa sin överlåtelse.
Skulle man kunna återta det gamla ordet förbund och koppla det tydligare till dopet?
Det fick mig att tänka till. Skulle man kunna återta det gamla ordet förbund och koppla det tydligare till dopet? Förbund är nämligen ett sorts relationellt formaliserande av överlåtelse. Vi ingår förbund med varandra — ungefär som vi i bästa fall talar om äktenskap som förbund — vid inträdet i församlingen. I Gamla testamentet ingicks förbund med Gud förstås, men det tycks ha inkluderat trohet mot varandra i folket också. Dessutom kunde man ingå förbund mellan vänner. Och om jag inte minns helt fel har denna praktik använts i kyrkohistorien i fråga om medlemskap. Då kommer inte frågan att främst handla om vilka krav vi skall uppfylla för att få vara med utan — precis som i ett äktenskap (med risk att köra den bilden i botten) — om vad det innebär att överlåta sig till syskonen i Kristus och vara dem trogna. Så frågan blir mer: Hur är vi trogna varandra (och Jesus, förstås)?
Och för att upprepa det Fredrik redan sagt: Vad innebär det att leva "medlemskap" mer relationellt? Överrabbinen i England, Jonathan Sacks, talade på Anglikanska kyrkans Lambethkonferens i somras om just förbund. Hans bibliska tankar om förbund kan kanske ge oss något att fundera vidare på:
One way of seeing what's at stake is to understand the difference between two things that look and sound alike but actually are not, namely contracts and covenants.In a contract, two or more individuals, each pursuing their own interest, come together to make an exchange for mutual benefit. So there is the commercial contract that creates the market, and the social contract that creates the state.
A covenant is something different. In a covenant, two or more individuals, each respecting the dignity and integrity of the other, come together in a bond of love and trust, to share their interests, sometimes even to share their lives, by pledging their faithfulness to one another, to do together what neither can achieve alone.
A contract is a transaction. A covenant is a relationship. Or to put it slightly differently: a contract is about interests. A covenant is about identity. It is about you and me coming together to form an 'us'. That is why contracts benefit, but covenants transform. (Jonathan Sacks)
Kommentarer (24)
Ja, jag satt också och funderade på om inte förbund är ett bra ord att återta. Lite krångligt men är i alla fall hämtat från en biblisk världsbild och inte förenings- eller företagsvärlden. Om jag inte missminner mig helt har Darrel L Guder försökt att formulera det så i boken "Missional church".
Jag gillar också Bruggemanns tanke om "covenanted self" även om han använder uttrycket mer i relation till vad det innebär att vara människa och inte specifikt om "medlemskap".
Bilden av äktenskap är inte så långsiktigt borta som man ofta vill göra. Jesus själv liknar ju kyrkan som hans brud. Problemet i frikyrkan att använda förbundet som ord är väl mer att det börjar låta omskärelse vilket barndopet försöker knyta an till. Eller å andra sidan hamna i det galna talet om Blodförbundet som hävdar att när vi ingått det ska Gud ge oss allt, det är han skyldig till.
Hursomhelst så kan man se att medlemsbegreppet var inte ett jättestort problem då väckelsen bröt fram. Då var det kyrkan som omtolkade ordet medlemskap till att passa i Kyrkan. Men nu blir det ett problem eftersom vi knappt har styrfart har vi heller inget förtroende i att vi kan forma vårat eget språk. Problemet är alltså inte ordet medlem utan att det har förändrat mening till att bli föreningsmedlemskap.
Kul blogg föresten!
Intressant, det finns mycket spännande i förbundstanken. När det gäller medlemskaps-frågan så undrar jag dock om det är mer våra praktiker som är dilemmat än vilket ord vi väljer. Som jag ser det är dopet i NT den handling genom vilken man blir en del av Messias (kropp). Dopet bör ges till omvända, och det är församlingens uppgift att pröva människors omvändelse, detta kan förslagsvis göras (som i klostren eller vissa anabaptist-grupper) genom en novis-tid.
Problemet idag är att vi har en mängd människor som är medlemmar men som egentligen är ointresserad av att följa Jesus och ofta inte ens vet vad en sådan efterföljelse innebär. Jag kan inte se någon annan lösning på detta än att forma nya grupper där man döper människor "på riktigt" eller åtminstone "reparerar"/förtydligar dopets innebörd.
/Jonas Lundström
http://blog.bahnhof.se/wb938188
Ett kort förtydligande: När jag säger att vi skall återta det gamla ordet förbund, tänker jag att det främst hör samman med att få ordning på våra teologiinformerade praktiker. Att "leva 'medlemskap' mer relationellt" tänker jag mig är en förbundetspraktik.
Sedan tänker jag att vi kommer aldrig lyckas förändra våra praktiker och det inte hand i hand sker en uppgörelse med de motberättelser som tagit över dem, dvs. konsumtionism, individualism osv. Om man läser exempelvis MacIntyre om praktiker blir det tydligt att praktiker hör samman med berättelser och dygder. Därför blir en viktig del av omvändelsen också en "conversion of the imagination". I detta sammanhang är inte orden viktiga (även om de inte är allt).
Ooops. Ska bara "är inte orden oviktiga.
Absolut, det håller jag med om. Det jag tycker mig se rätt ofta är att man försöker ändra förståelsen och ordvalet utan att ändra praktiken, vilket förstås är svårt, men ändå enklare än att ändra praktiken. Eller man kanske tror att ett ändrat språkbruk kommer att leda till en förändrad praktik på sikt. Detta är jag skeptisk till o tror det ligger mycket i befrielseteologisk/marxistisk tanke att praxis föregår teori.
I den grupp jag är med i (sic) så används nog ibland uttrycket "medlemmar" fortfarande, utan att det upplevs speciellt problematiskt. Förhoppningsvis visar vår praxis att vi menar något annat med ordet än i exemplen ovan. Och frågan vad man ska kalla dom som är med kvarstår även med förbundstänket. Jag har inget bra förslag, men är väldigt öppen för sådanda. "Dom förbundna?"
/Jonas
Jag är inte säker på att man behöver byta ut ordet medlemskap, men jag tror vi tänker-praktiserar för mycket kontrakt (se Sacks) vad det gäller relationer och därmed medlemskap. Min förhoppning att ta in förbundspraktiken från den (ana)baptistiska traditionen (och GT/NT) kan få oss att hitta bortom en del låsningar i debatten. Kan vi "börja" i någon annan ände?
Intressanta skisser på lösning. Personligen tror jag att ord är viktiga, samtidigt som praxis också många gånger föregår teori (Jonas L). Det är väl som alltid "textens" problematiska förhållande till samhället och som en del av det (avspegling), samtidigt som den också kan vara med och förändra samhället/människors tänkande. Jag tycker befrielseteologin där har många poänger, men att den är för ensidig i sin förståelse av formandet av en diskurs. Ett exempel: I sammanhanget jag är med i här i Ecuador har man gjort en grej av att inte säga "kyrkor" (iglesias) utan alltid bara Kyrkan (Iglesia) för att markera förståelsen av detta. Kyrkan kan heller aldrig referera till en lokal. På så vis menar man att medvetenheten ökar, samtidigt som det naturligtvis är församlingslivet i övrigt som är det viktigaste./Tobias.
Håller helt med dig Kalle att förbunds-tanken/-praktiken behöver aktualiseras och problematisera kyrkans (och samhällets) kontraktsmentalitet.
Däremot har jag svårt att se att "forma nya grupper" (Jonas) är en (generell) väg framåt, om det handlar om att forma nya grupper utanför befintliga lokala församlingar. Hur kan vi gestalta trohet och överlåtelse (förbund) om vårt första steg är att i någon mening bryta en överlåtelse? Däremot skulle jag gärna se att det formades nya grupper ("intentional communities") inom lokala församlingar och att befintliga bönegrupper, husgrupper, etc uppmuntrades att gå i denna riktning. Kanske inte en så effektiv väg, men sen när blev effektivitet en kristen dygd?
Jag håller med Bengt. Förbundstanken innebär väl "i nöd och lust"? /Tobias.
Bengt/Tobias. Problemet är ju att ett förbund måste vara ömsesidigt, och många i dagens församlingar är egentligen inte intresserade av efterföljelse eller djup överlåtelse. Annars skulle vi väl inte diskutera det här alls?
Att då vissa bestämmer sig för att betrakta medlemskapet som ett förbund blir snarare att forcera på ovilliga människor sina egna övertygelser. Och när det gäller intentional communities och liknande (ecclesiola in ecclesia/kloster) så är ju detta det populära idag eftersom det låter så ekumeniskt, ingen behöver bli arg. Men i förlängningen innebär denna hållning att man ger sin acceptans och sitt stöd till en lägre form av överlåtelse i den lokala församlingen, och därmed får man in den gamla tudelningen i det kristna livet - vissa är "radikala", har en "speciell kallelse" eller liknande, medan andra kan harva på med ett mer utspätt kristet liv som eg. saknar förankring i skrifterna.
Det är därför jag är anabaptist o tror vi i viss mån behöver bryta med den etablerade kyrkan o skapa fria församlingar.
/Jonas
Det är av samma anledning jag inte är anabaptist :). Även om det finns mycket gott att hämta där! /Tobias.
I Råslätts församlingsgemenskap har vi en skriven medlemsöverlåtelse som bygger på förbundstanken. Att bli medlem är att överlåta sig till gemenskapen och instämma i överlåtelsen. Efter 25 års erfarenhet av denna praktik kan jag säga att det inte alltid är så lätt att få det att fungera som man önskar. Idag samtalar vi om hur vi kan förnya och förändra den.
Att koppla medlemskap till överlåtelse och förbund har en stark förankring till den anabaptistiska traditionen. Se t.ex. dessa exempel från Hubmaier. http://barnabasbloggen.blogspot.com/2008/10/hubmaiers-inflytande.html och Sattler http://barnabasbloggen.blogspot.com/2008/08/michael-sattler-del-1.html
Jonas M. Det skulle vara jätteintressant om du delade fler erfarenheter, t ex på din blogg!! /Tobias.
Jonas, visst, förbund handlar i någon mening om ömsesidighet, men det är väl knappast det som är det utmärkande och det som skiljer förbund från kontrakt? Utan det är väl mer troheten och överlåtelsen, även om den ibland (ofta) kan bli ensidig. Det syns ju inte minst i Guds relation till - förbund med - oss ... och ska inte vår trohet mot dom Gud gett oss i någon bräcklig mening vara ett tecken så att vi kan lära oss känna igen Guds trofasthet?
Du har rätt i att man kan ana en viss ekumenisk grundsyn mellan raderna i min tidigare kommentar. Men jag skulle vilja påstå att den inte handlar om att försöka undvika att människor ska bli "arga", utan snarare bygger på (i pinsam medvetenhet om mina tillkortakommanden):
* en strävan och längtan(?) att leva "utan kontroll" där troheten (mot Gud och dom människor som Gud gett mig som gåvor) är det "enda" som förväntas av mig (inte resultat),
* en strävan och längtan(?) att i någon mån försöka gestalta den "fucking stupid love" som bl a tror allt (och ändå inte blir lurad?!) och som hoppas allt (och ändå inte blir besviken?!),
* en strävan att leva bortom det "svart-vita" och i stället försöka ge uttryck för en dialektisk hållning, inte à la Hegel (syntesen) utan snarare à la Kierkegaard, Barth och Ellul (leva i spänningen, på knivseggen), där radikaliteten går hand i hand med barmhärtigheten.
En sådan hållning är naturligtvis inte oproblematisk, men vilken hållning är det? "Elit-problematiken" får man nog kämpa med vilken väg man än väljer.
Dela gärna med er av fler erfarenheter och praktiska tips!
Bengt. Som jag antar att du förstår så menar jag förstås också att jag eftersträvar samma dygder, och jag har svårt att se bäringen på den konkreta frågan (friförsamlingslinjen eller klosterlinjen).
/Jonas L
Är inte bäringen på den konkreta frågan att friförsamlingslinjen lättare får ett svart vitt tänkande med stark betoning på "den rena församlingen" a la donatisterna? /Tobias.
Tobias/Bengt. Jag överdrev. Sorry. Jag kan i vissa av punkterna lista ut vad Bengt tycker att detta har för bäring på frågan. Inte heller är jag säker på att jag eftersträvar samma sak som Bengt, tex skulle jag behöva höra en utläggning av det dialektiskta i förhållande till frågan för att förstå vad han menar.
När det gäller "rena församlingar" så har anabaptismen och senare friförsamlingsrörelsen dragits med ett (olyckligt) svart-vitt tänkande, men jag vill hellre se detta som en kvarleva från den konstantinska kyrkan än som något specifikt baptistiskt.
Tobias - varför är det viktigt för dig med en uppdelning mellan radikala/speciellt kallade och vanliga kristna? (Ant. menar du inte så, men din kommentar ovan som den står indikerar att detta är ditt synsätt.)
/Jonas
En sak till. Det beror också på vad man menar med "rena församlingar". Jag tror inte anabaptisterna och donatisterna menade "perfekta församlnigar" (som vi tenderar att uppfatta det). Däremot menade man att en församling bör eftersträva att bara innehålla människor som vill följa Jesus. Om det är detta man menar med "rena församlingar" så är jag för det.
/Jonas
Jonas. Jag måste erkänna att jag tycker att det här är en svår fråga, och är inte alls klar med den. Folkkyrka vill jag absolut inte ha, men jag tror kanske att vi på en skala till tio lägger oss på olika nivåer helt enkelt. Att du hellre väljer att gå ur indikerar väl att vi ser lite olika på vad man kan tolerera inom en och samma församling. Att vissa är radikalare än andra (mänskligt sett) kanske är ofrånkomligt, vi befinner oss i olika faser typ. Men jag tror att friförsamlinglinjen lätt leder till en oändlig kedjereaktion av delningar och uttåg. Det kommer aldrig vara nog. /Tobias.
Visst, men det är också bekvämt att lasta uttågen på galningarna som går ur. (Jag säger inte att du gör det.) En annan förklaring kan vara att något ursprungligt har gått förlorat och att församlingar och sammanhang har somnat och blivit etablerade. Jag tycker NT visar att en församling faktiskt kan somna och avfalla.
Detta är också mkt konkreta frågor för mig. När vi gick med i Mötesplatsen i Örebro för sju år sedan så gjorde vi det för att vi ville vara med i en församling som byggde på husförsamlingar och överlåten gemenskap. Så småningom upptäckte vi att det var många som var ointresserade av att gå djupare i gemenskapen än att träffas till lite bön eller så en gång i veckan, och att lämna gruppen av karriärskäl (flytt) eller när man hittade en bättre församling. Efter hand blev frågan om att leva ett gemensamt vardagsnära liv i efterföljelse alltmer påträngande, och för oss var det inget alternativ att leva kvar i våra individualistiska liv och vänta och hoppas att församlingen någon gång i en avlägsen framtid eventuellt skulle förändras i den här riktningen. Detta gjorde att en ny husförsamling växte fram, och till slut blev det ohållbart att vara med i två husförsamlingar.
Ni som förespråkar att man alltid ska vara kvar, vad skulle vi ha gjort annorlunda?
/Jonas L
Jag förespråkar nog inte att man ALLTID ska vara kvar. Ditt konkreta fall känner jag egentligen inte att jag kan uttala mig om. Men om jag förstått dig tidigare rör det sig väl inte bara om ett lokalt fenomen utan om att röra sig bort från frikyrkan eller kanske t om kristendomen som "fenomen"? /Tobias.
Hemsidan är lätt att navigera, och jag hittade all information jag behövde om flyttstädning i Vaggeryd här: https://call4care.se/flyttstadning/vaggeryd/
Kommentera