För ett tag sedan diskuterades det medlemskap här på bloggen (Fredrik, Kalle). Häromveckan lyssnade jag på en föreläsning av Roland Spjuth som i förbifarten nämnde, utifrån sin bok Kristen moralhistoria, att helgelse frodas i kyrkan när det bl a finns praktiker som gör det lättare att få nära relationer och mod att överlåta sig. På ett sätt är det en självklarhet, men jag undrar om inte den insikten behövs mer (även om den finns till viss del) i samtalet om medlemskap. Hur skapar vi "medlems"-praktiker som hjälper oss att överlåta oss till nära relationer där vi formas till Kristi lärjungar?
Kommentarer (3)
Har du idéer om vilka praktiker det skulle vara?
Jag vet inte, men jag är lockad av Solomon's Porch sätt att tänka flera steg. Det kanske i praktiken upplevs som A- och B-lag, men det finns en poäng i att skapa olika steg för överlåtelse (om man uppmuntrar att gå vidare och inte "stannar"). Ett sådant steg tror jag kan vara att utforma en enkel regel (typ som Korsvei, Iona) som man går in under. Sedan får man utforma ett sätt att hålla varandra ansvariga inför den regeln utan att det blir ett sätt för ledarna i församlingen att "kontrollera" sina medlemmar. Tänk om man kunde hitta nya sätt att leda oss själva och våra systrar och bröder in i djupare lärjungaskap. Frikyrkan tycks inte alltid lyckas och jag tror att vi behöver våga hitta nya vägar.
Sedan kan man koppla diverse lärjungapraktiker till dessa "steg":
* Husförsamlingar/bönegrupper.
* Olika former av biktpraktiker: gå till pastorn, ha biktsyster/broder, en grupp där man försöker dela livet inklusive misstag/synd på ett sätt som inte fungerar i husförsamling. Praktisera förlåtelse och vägledning. Uppmuntra väldigt tydligt till detta. När man kommer till en församling märker man att det är en självklarhet (men inte påtvingad). Då tror jag att man själv blir nyfiken att pröva.
* Vägledningspraktiker (liknar bikten): Uppmuntra att ha en vägledare och skapa former för det. Man kan utse vägledare och sedan erbjuda möjligheten. Om någon har positiva erfarenheter så kan man berätta och det i sin husförsamling och någon annan blir sugen. Ofta sker detta med pastorerna, men jag tänker mig på en bredare front så att pastorerna inte blir överarbetade.
* Faddrar: Om man kommer ny kanske man kan få några som hjälper en att lära känna församlingen.
* Hitta former för att låna saker av varandra, få hjälp med att måla om huset, hjälpa till att passa barn osv. Då hjälper vi varandra och delar därmed också våra liv. Vi blir del av varandras liv. man lär känna varandra när man jobbar ihop och det är oftast kul om man satsar på att ha kul tillsammans.
* "Samtal om livet": Ordna kurser, bokklubbar etc. som uppmuntrar medlemmar att samtal om det som berör: sexualitet, föräldraskap, barn, jobb osv. Lite klassisk folkbildning.
Allt det här är förenat med risker, men jag vet inte om det blir bättre av att inte försöka.
Sedan tänker jag att man inte kan utgå från att sådant här sker av sig själv utan församlingsledning och andra ledare måste mycket medvetet uppmuntra och organisera praktikerna.
Jag skjuter från höften.
Själv då? Tankar?
Detta är ett enormt viktigt område att fundera vidare på. Tror att föreningsmodellen på frikyrkan varit bra på många sätt - men just nu känns den mest som en återvändsgränd. Demokrati har blivit honnörsordet som skall styra allt.
Jag tänker väldigt mycket på detta just nu. Hur kan vi hjälpa varandra vidare utan att det uppfattas som kontroll eller snokande? Hur kan vi uppmuntra till praktiker som hjälper oss att hålla sikten åt det håll vi vill.
Jag tror du har fått med de viktigaste idéerna. Jag tror också att vi behöver ge oss iväg lite och pröva. Inte köra säkert för och liksom ringa in alla problem i förväg. Det finns saker att lära.