"Problemet som Stefan Swärd kritiserar grundar sig alltså i att Jonas Lundström har dragit den evangelikala bibelsynen till sin spets."
Inom den frikyrkliga bloggosfären (Håkan Sunnliden som visade på problemet. Han hävdade att ett av grundpoblemen i frikyrkligheten är frågan om auktoritet - och jag skulle vilja tillägga inte bara för frikykrkan utan också för hela den protestantiska kyrkan. Samtidigt missar Sunnliden poängen in sin analys av frikyrkan när han menar att den är för postmodern. Jag menar att det är en felaktig förståelse av problemet. Problemet är istället att båda parterna är för mycket modernistiska. De tillskriver inte någon annan auktoritet än sig sin egen läsning av texterna. Detta problem är inte ett problem exklusivt från en postmodern förståelse av tillvaron utan en modern - vändningen mot individen. Decartes berömda tvivel "säkrar" kunskapen med hjälp av det tvivlande subjektet. Något som också "sola scriptura" också kan leda till, helt utan att det var något som Luther menade. Det finns ingen auktoritet utanför det prövande subjektet. Allt som som smakar tradition, auktoritet eller dogm skall förkastas om inte den egna prövningen kan bekräfta den. Swärds modernism grundar sig i att bibelsynen i den evangelikala traditioner hävdar att det inte finns någon annan auktoritet än skriften själv, vilket i förlängningen kan leda till en hyperindividualistisk läsning av bibeltexten. Det som ofta skyddat ÖM/EFK mot att bli ett hypermodernistisk rörelse är dess betoning av det karismatiska, vilket också gäller Swärd.(Fråga en amerikan om EFKs självförsteålse ord: Evangelikal, Karismatisk, Baptistisk, Mission - det blir syntax error...)
Problemet som Stefan Swärd kritiserar grundar sig alltså i att Jonas Lundström har dragit den evangelikala bibelsynen till sin spets. Ingen auktoritet utanför mig (och ev. min lilla gemenskap) skall styra min läsning. Den egna subjektiva prövningen mot mina egna kriterier är den enda auktoritet som jag är underkastad. Kyrkans tradition skall absolut inte styra läsningen om det visar sig att den inte går att förankra i "min" förståelse av bibeltexten. Problemet är alltså inte som Sunnliden hävdar att de är postmoderna utan att de är hypermodernistiska. De starka reaktionerna kan kanske alltså förklaras att Jonas bibelläsning är starkt besläktat med den evangelikala läsningen. Hans tolkningar blir ännu "farligare" eftersom det inte finns något annat motgift än att markera ännu tydligare, starkare och tuffare mot den.
Däremot har ju Sunnliden helt rätt i det han för fram som nödvändigt i läsning av bibeltexten. Texten är ju en produkt av en tolkande tradition och måste därför för att läsas kristet fortsätta att tolkas inom denna tradition. Det är detta som jag vill hävda att Jonas bommar och som jag menar att den evangelikala traditionen kan leda till. Och det är ett motgift av en helt annan karaktär. Här skulle vara intressant att reflektera över andra delar av den frikyrkliga traditionen där ex. känslor är det yttersta fundamentet för att testa tron eller där den kristna tron måste prövas mot vetenskapliga perspektiv mm.
Vi läser inte texten själva utan alltid som en del av någon disciplinerande gemenskap - frågan är bara vilken tradition som vi låter disciplinera vår läsning?
Av Fredrik Wenell
Fredrik Wenell, Teol dr, lektor på Örebro Teologiska Högskola i Tros- och Livsåskådningsvetenskap. Arbetar också som konsulent på Sveriges kristna råd i frågor som rör barn och ungdomar. Han har varit pastor inom Evangeliska Frikyrkan (Hyllie Park Kyrkan, Malmö och Johanneskyrkan, Linköping) i knappt tio år.
Fredrik Wenell, PhD in Systematic Theology and World View Studies, lecturer at Örebro School of Theology and works as advisor in questions about Children and Youth work at Swedish Church Council. He has been a pastor in Evangelical Free Church (InterAct) for ten years.
Kommentarer (15)
Fredrik, Vi verkar vara väl överens. Missförståndet ligger däri att jag hävdar att Jonas Lundström är postmodern, inte frikyrkligheten, även om det verkar som att Jonas har en del anhängare inom frikyrkligheten. Lägg märke till att jag menar att det finns fem olika sätt att förhålla sig till postmodernismen. Ett sätt är att byta namn på den, som du gjort och kanske frikyrkligheten i allmänhet också. Då kallar man postmodernismen för hypermodernismen. Men egentligen menar vi samma sak. Fast visst kan det diskuteras vilket begrepp som är bäst eller vilket som passar in på frikyrkligheten. Håll igång denna viktiga diskussion!
Håkan,
vi är verkligen överens om vad "lösningen" är. Det jag tror att de som kommer lite "utifrån" och betraktar frikyrkligheten är dess djupa förankring i individualismen. Det är därför jag i min forskning allierar mig med det som ibland kallas postmoderna teorier för att "avslöja" makterna som ligger bakom. Men jag stannar där och bara använder dem som verktyg. Problemet är att man utifrån inte ser vad som har hänt med ecklesiologin. Det är tvärtemot vad många av de frikyrkliga fäderna ville - men som har blivit konsekvensen. Så min poäng är att Jonas inte är unik utan en konsekvens av denna brist på ecklsiologi som bygger på kyrkan, i vid bemärkelse, som auktoritet. Det är också därför jag kallar det för hypermoderna.
Kanske det bara är en lek med ord - jag tror dock att om inte detta perspektiv få spela med göms vissa perspektiv som gör analysen lite mer ytlig.
jag bommade ett "underskattar" i följande mening.
Det jag tror att de som kommer lite "utifrån" och betraktar frikyrkligheten underskattar är dess djupa förankring i individualismen."
Jag har ingen lust att hamna i en osund position av självförsvar. Det är mycket möjligt att jag är individualistisk och hypermodern, och att du Fredrik inte är det. I så fall vill jag bara säga grattis, samt beklaga mina egna brister och hoppas på guds nåd och min omvändelse och helgelse. För mig har det länge känts helt avgörande att vara djupt förankrad i en specifik tradition, det är också därför jag lagt så mycket energi på att på djupet lära känna de anabaptistiska och anarkistiska traditionerna såsom dom varit i historien oavsett om jag gillat dom eller inte. Det är därför det är viktigare för mig att man gör det Jesus säger och gör motstånd mot systemet än att man har rätt uppsättning åsikter. Men jag inser att jag (till skillnad från dig då) är djupt påverkad av modernismen och har mycket kvar på min vandring i att formas av traditionen.
Sen tror jag inte riktigt att man kommer undan att Traditionen inte är så entydig, och att du och jag också är subjekt som förhåller oss till och inom traditionen, oavsett om vi är medvetna om det eller ej.
/jonas lundström
Är postmodernismen ny och farlig?
http://semanniskan.wordpress.com/
@jonas: Jag förstår om du känner dig påhoppad och utlämnad. Nu var inte min poäng att bedöma eller utröna vem av dig eller mig som ärm mest modern eller individualist. Min poäng var att visa att din läsning av bibeln är en konsekvens av en alltför stor fokus på den enskildes läsning av texten. En evangelikal läsning av texten dragen till sin spets. Om du är med individualist i övrigt det är jag tveksam till, men att jag har ställt mig, står kvar i en kyrklig tradition det borde väl stå klart, eller? Sen att den tradtionen inte är enhetlig eller homogen det vet jag också - däremot vet både du och jag att kyrkan har valt att definiera vad som är centralt i ett antal olika bekännelser. Men dessa väljer du att ta avstånd ifrån eftersom du läser bibeln på annat sätt och inte kristet. Det har du din fulla rätt till - och det är ärligt av dig att inte kalla det kristet.
Så om jag skulle vara trogen min egen tolkning borde jag ju säga att du bara är en del av en annan disciplinerande tradition och det är inte den kristna. Där har du mer gemensamt med Gordon Kaufmans version av den anabaptistiska traditionen än den Yoderianska. Så finns det ju också olika anabaptistiska traditioner. Och jag hävdar att det är ditt ursprung i en radikal evangelikal tradition som har gjort det skiftet möjligt.
Fredrik
Så vad är "min läsning av Bibeln"? Det låter som om det är väldigt tydligt vad som här åsyftas. Men min poäng i debatten har bland annat varit att vända mig emot att tron är ett åsiktspaket, för mig är tron framför allt vandring och praktik, en övertygelse som jag delar med bland annat fornkyrkan och dom historiska anabaptisterna, men kanske inte med er evangelikaler. Att så många velat vrida debatten till att handla om Jonas Lundströms lära säger mer om er än om mig. Jag vill läsa Bibeln med fokus på den praktiska, radikala efterföljelsen av Jesus, något jag lärt mig av bland annat (dom historiska) anabaptisterna. Att man gör som Jesus säger är viktigare för mig än att man säger "gud, gud" om Jesus. Själv tycker jag detta är ganska så kristet, och inte speciellt hypermodernt.
Att jag tvekar inför vissa läropunkter är inte heller modernistiskt, det har många gjort genom historien, och då uteslutits av kyrkans hierarki. Detta är just trosbekännelserna det starkaste vittnet till. Utan "heretiker" hade det inte funnits några trosbekännelser. "Kyrkan" och "Traditionen" är bara enhetliga historiska företeelser om dom definieras utifrån biskopar osv som centrum, inte om det är en levande historisk gemenskap mellan verkliga människor.
/Jonas L
Din läsning av bibeln utesluter ju en hel massa - treenigheten, jungfrufödsel etc. varför vill du ihärdigt hålla fast vid att kalla din läsning kristen? Eller din livsstil? Varför inte kalla den nåt annat?
Om jag har förstått det rätt så var det ju en möjlig frälsning som trosbekännelserna kämpade för och den omöjliggörs om Jesus inte är Gud. men vad tror du om frälsnignen - vad är det? Vad är människans problem? Finns det en frälsning?
De blev ju inte kallade heretiker för att de andra var dumma utan för att tron höll på att gå förlorad.
Jag försöker inte vara trogen anabaptisternas tradition. Men jag är påverkad av nutida anabaptistiska teologer eftersom de är beredda att kritisera föreställningar inom kyrkan också sina egna. Och på vissa punkter har faktiskt nutida teologer från den grupperingen gått åt ett annat håll än kyrkan, t.ex Kaufman.
Jag vet att diskussionen började i din kritik av maktens män (dit du visst nu räknar mig). Men för mig finns det faktiskt gränser vad som är okej att diskutera för att kunna kallas en diskussion inom kyrkan. Det definieras av trosbekännelserna. Sen kan vi diskutera ändå men då blir det inte en inomkristen diskussion. Och då blir vi väl båda maktens män - från olika traditioner, eller?
Mycket inressant blogginlägg, och även intressant att följa samtalet i kommentarerna. Personligen tror jag att Håkan och Fredrik har rätt i att det på nåt sätt är att löpa linan ut. Jag tror också att det är svårt med benämningar när man talar om modernt/postmodernt. Min grundläggande inställning är dock att det ur ett historiskt perspektiv är betydligt mer som FÖRENAR modernt och postmodernt än som skiljer dem åt!
Precis som Fredrik kan jag använda postmoderna teorier som verktyg, men jag kan inte stanna där, de erbjuder inga svar utan ställer mest frågor.
Glömde skriva namn...
/Tobias Fritzon.
Jag vill kalla mig kristen eftersom jag älskar Jesus, Messias (Kristus) och vill följa honom. Och jag kan inte se att Jesus kräver av oss att vi ska tro på treenighetsläran eller jungfrufödseln.
Varför kallar du dig själv kristen fast du inte gör det Jesus säger? Är det verkligen våra tankar om gud som är det avgörande? Varför är trosbekännelserna viktigare än vad vi tex gör med våra ägodelar?
/Jonas L
Men treenighetsläran är ingen lära för lärans skull. Den hänger ju ihop med att Jesus är den andra personen i gudomen. Treenighetsläran handlar ju inte om filosofiskt intresserade teologer. Det handlar om en teologisk reflektion över skriften i kyrkan för att veta varför Jesus är värd att följa. Det är också motiveringen bakom jungfrufödelsen, men allt det vet du ju men har valt att läsa annorlunda.
Hur kan du tro att du har en bättre tillgång till skriften än de som levde närmare hade? Eller tror du att kyrkan är så fallen redan från början? Jag tror på den helige ande och en helig allmännelig kyrka.
Det är just därför det är så viktigt med ecklesiologin och traditionen. För utan kyrkan ingen skrift eller vittnesbörd om Jesus. Jag har stor tilltro till Guds helige Ande och tror att han har bevarat kyrkan tillräckligt mycket från förfall och bevarat tron just genom alla skiftningar, trosbekännelser, felsteg, problem,schismer och allt fantastiskt i kyrkan. För som Roland Spjuth har skrivit: "Utan kyrkan ingen frälsning"
Varför älskar du Jesus? Det finns ju massa andra fantastiska personer i historien att följa som också levde fantastiska liv.
Jag är inte på något sätt kristen för att jag lever ett moraliskt perfekt liv. Jag är kristen för att jag tillhör en kyrka som tillber Jesus och gör allt för att följa honom. Här tycker jag att din fråga just visar på att du tänker individualistiskt. Varför är det viktigt vad du gör med dina ägodelar om inte Jesus är Gud?
Jag menar självklart att det jag tror och det jag gör hänger ihop. Men jag tror också att det jag bekänner gör nåt med det jag gör.
Problemet för den radikal reformationen och frikyrkan/evangelikala kyrkor är att vi har så svag ecklesiologi. Det är det jag tror att vissa lutherska teologer underskattar.
Jag betonar också starkt den gemensamma läsningen av texterna! Men räcker det att argumentera utifrån "kyrkan har bestämt" eller måste vi inte också tillsammans samtala om rimligheten i att det kyrkan har bestämt är trovärdigt i relation till texterna? Om vi inte kräver det senare finns risken att kyrkan inte är villig till ständig reformation och att traditionen får en auktoritet i sig snarare än att vara en gemenskap för tolkning(det finns också rikser med "katolsk" traditionsförståelse).
Så är, t.ex., treenigheten rimlig i relation till texterna även om termen inte utsägs? Har kyrkan gjort rätt som "alltid" läst berätttelserna om Jesus trinitariskt? Detta kräver flera egna bloggar. Men självklart är det så att INGEN jude eller tidig hednakristen skulle tänka att de tillber en människa som frälst världen. Det är Gud som dömer och räddar och därför är det bara Gud vi följer och tillber. Jesu unika betydelse måste uttrycka erfarenheten att här har GUD mött oss och räddat världen.
Guds handlande i och genom Jesus från Nasareth är kristendomen stora mysterium. Avgränsar den som värjer sig från treenigheten inte också från djupen i det mysteriet. Kristna följer inte en profet utan vill lära känna världens skapare och frälsare såsom han visat sig för oss i Jesus Kristus. Är vi inte överens om denna teocentrism? Och gör den inte någon form av trinitetslära närmast nödvändig om vi samtidigt ska göra rättvisa åt Jesus Kristus unika plats i Guds historia med världen?
Därmed inget sagt om hur vi ska utlägga treenighetsdogmen ...
Tänker som du Roland. Kanske man skulle kunna säga att "kristen" är namnet på ett liv och en berättelse där det inte räcker att ha rätt lära, men där det heller inte räcker att älska och följa Jesus om den kärleken och efterföljelsen inte samtidigt är formad av och uttrycker en tillbedjan av Jesus.
@Roland: Det är självklart att det inte räcker med att säga att "kyrkan har bestämt". Det är därför jag inte har konverterat till katolska kyrkan eftersom jag tror på den ständigt reformerande kyrkan. Men för mig finns det en gräns när denna reformation måste dras tillbaka ett steg. Det är skillnad att reformera inom en tradition i kontinuitet och inom en tradition än att pröva en tradition med externa kriterier. Det jag menar är att ex. treenighetsläran, kristologin etc. är kriterier som är fastlagda och formar just ramar för prövningen.
@Bengt: Det är precis det jag har försökt att argumentera för. Lärorna uppfattar jag mer som grammatik för att tala kristet (för att tala med George Lindbeck). Och tala kristet är mer än ord. Men poängen är ju att ändrar man dessa så talar man ett annat språk. Det är i en mening helt ok - men låt oss då inte kalla det kristet. Det blir så förvirrande - en sked är alltid en sked hur mycket jag än skulle vilja kalla gaffeln för sked.
Kommentera