Min tidigare blogg där jag reflekterar över hur vi skall se på tanken att Jesus måste död har skapat en spännande debatt. Jag lyfter upp min respons till ett nytt blogginlägg. Det blir förhoppningsvis tydligare. Innan jag går vidare vill jag bara säga att jag uppskattar alla kommentarer. Det hjälper mig att fundera och vässa tankarna - tack Emmanuel, Bengt, m.fl.
Jag vill först reflektera över Bengts inlägg, och på slutet kommer jag in på Emmanuels tankar om Girard:
Är egentligen inte frågan "Varför måste Jesus dö?" på sätt och vis fel fråga? Är inte grundfrågan egentligen "Varför sände Fadern Sonen till världen?" (alltså ett trinitariskt perspektiv)? Och i ljuset av den frågan skulle man kanske kunna säga: inte för att Guds kränkta ära måste gottgöras, inte för att människans synd måste vedergällas (innan förlåtelse kan ges), inte för att blod måste utgjutas för att Guds helighet inte ska krossa den syndfulla människan (hur gör vi med Hebreerbrevet?) ... och inte ens för att Sonen skulle bli korsfäst.Vad Fadern önskade det var att Sonen skulle bli människa och föra oss hem igen. Att denna kallelse sedan förde Jesus till korset var inget som Fadern, rättvisan eller heligheten krävde, utan det är hur den här världen, denna våldets värld, vår värld, du och jag, oundvikligen reagerar när vi ställs inför Guds godhet och Guds frihet. Döden är det som oundvikligen händer när mänsklig synd möter den gudomliga kärleken och friheten. Det kunde inte gått på annat sätt. Därför "måste" Jesus dö.
Här tänker jag följande:
- Jag håller med om jag skulle kunna ha formulerat mig snyggare trinitariskt.
- Jag håller också med dig om att Fadern inte orsakade Sonens död. Däremot tycks Fadern vara väl medveten om att när den kärlek, sanning och godhet som förkroppsligas i Sonen möter vår fallna och våldsamma värld kommer det oundvikligen leda till död - ungefär som onda regimer alltid dödar "frihetskämparna". Jag tycker att det är tydligt i NT att det är "härskarna och makterna" som står bakom Jesu död (Ett axplock: Luk 22:3, 53; Joh 13:2, 27; Apg 4:27-29; 1 Cor 2:8; Heb 12:2-3. 1 Pet 2:4,7; Rev. 17:4).
Men jag tror att du har fel om du menar — jag återkommer till den diskussion vi haft tidigare; rätta mig om jag har fel — att inte Jesu död var Guds plan i bemärkelsen att givet att världen är fallen måste Jesus dö för att ta itu med ondskan. Det är inte bara "hämndens politik och girighetens ekonomi" som ger respons på "förlåtelsens politik och givandets ekonomi" (Fattar jag dig rätt? Så har jag uppfattas vårt samtal tidigare.). Vad jag menar är att Jesu död i NT beskrivs som att Fadern sände Sonen med syftet att dö (även om det fanns andra syften också). Det var det som krävdes för världens räddning. Nu menar jag inte att Jesus sändes att dö för att satisfiera blodtörst eller vedergällning. Däremot för rättvisans skulle om vi med det menar, som jag skrev i min förra blogg, ett rättställande. Gud vill ställa till rätta. Därför blir Gud människa och rättställandet krävde att Sonen dör.
Några exempel på att Jesu död ingick i Gud plan, var nödvändig (givet synden):
Men när tiden var inne sände Gud sin son, född av en kvinna och född att stå under lagen, för att (hina) han skulle friköpa dem som står under lagen och vi få söners rätt. (Gal 4:4–5)
Här anges syftet genom "för att" och därmed blir syftet med sändandet av Sonen att han skall dö ("friköpa" syftar på Jesu död; se 3:13).
Sedan finns flera texter i evangelierna där Jesus säger att han måste (gr. dei) gå till Jerusalem och dö (t.ex. Luk 9:22; 13:33; 17:25; 22:37; 24:7, 26, 44). Se även Apg 4:27-29.
Men varför? "The crucial issue is not whether God intended Jesus to die, but why he did and whether doing so is tantamount to God underwriting sacred violence." (Marskall) Orkar inte förklara allt utan klistrar in ett avsnitt från Marshall:
To accept that God did will or need the death of Jesus is not to say that God wanted or required it to satisfy his own holiness, as satisfaction atonement maintains. God willed it for a different reason. God willed it because he willed our salvation, and the only way to achieve our redemption was for Jesus to tread the path of suffering and death, for only thus could sin's power be broken.I began by suggesting that violence is the foremost social manifestation of sin; it is all-pervasive in human experience. Sin has usurped God's loving rule over humanity, and violence is the principal external evidence of sin's deleterious lordship. "Sin came into the world through one man," Paul writes, "and death came through sin."[112] Through death "sin exercises its dominion."[113] Death destroys relationships, and the fear of death dominates the human psyche and governs human behavior.[114] Significantly, the first recorded death in the biblical story is a violent death,[115] stemming from the envy or covetousness that most reveals sin's interior grip on the human heart.[116] Just before Cain struck out against his brother, God observed Cain's jealous anger and warned him that "sin is lurking at the door; its desire is for you, but you must master it."[117] But instead, sin mastered Cain and he turned to violence. This connection between internal desire and external violence is highlighted in the epistle of James: "You want something and do not have it; so you commit murder. And you covet something and cannot obtain it; so you engage in disputes and conflicts."[118]
Because of sin, we seek to impose our will on others, and violence enables us to do so through engaging the fear of death and pain. Sin creates rivalry between people, and violence, or threatened violence, is the ultimate power sin employs to bring success. At the same time, however, the imposition of violence evokes in the victim a "pay-back" response, an intense desire to strike back in kind, to retaliate blow for blow, stripe for stripe, loss for loss. For victims this seems to be the only way to appease the pain they have suffered and the resentment they feel. But the pay-back instinct actually manifests the most terrifying characteristic of sin's lordship, its pernicious power to turn those who have been sinned against into sinners in their own right, to suck victims into a pattern of imitative behavior that allows violence to spiral on forever.
So, in real sense, the power to inflict violent death, and the capacity to evoke counter-violence from victims, is the most potent evidence of sin's grip over humanity. If sin is to be defeated, then, violence must be overcome once and for all. This, among other things, is what Jesus sought to do. But to succeed in doing so, it was not enough simply to avoid inflicting violence on others, or to teach people to love their enemies. He also had to withstand the temptation to hit back; he had to break the cycle of violence and revenge, hatred and counter-hatred. He even had to endure violence himself-the supreme violence of an unjust execution-without seeking or desiring retaliation. He had to absorb the very worst that the powers could do. He had to go to the very limits of human desolation and at that point pray: "Father forgive them, for they do not know what they are doing."[119] In so doing, Jesus deconstructed the power and logic of evil.
The power of sin was broken, then, not by some violent act of substitutionary punishment but through Jesus' own definitive refusal to perpetuate the cycle of violence and revenge. In his passion, Jesus adopted the position of supreme victim of human evil and depredation. Yet he refused to respond to his victimization by victimizing those who victimized him. Instead he absorbed the sin of human violence in his own bodily experience without retaliation. "When he was abused, he did not return abuse; when he suffered, he did not threaten; but he entrusted himself to the one who judges justly. He himself bore our sins in his body on the cross, so that free from sins we might live for righteousness. . . ."[120] In so doing Jesus broke the mimetic or pay-back mechanism that lies at the heart of sin's power (something beyond the reach of any display of coercive power, even God's power) and unleashed the liberative power of forgiveness.
God sent his Son into the world for this purpose. It was God's will to make "the one who knew no sin to be sin for our sake, so that we might become the righteousness of God in him."[121] This highly compressed, shorthand summary of what happened at the cross does not mean that God made Christ into a sinner in order to punish him retributively for our sins. It means that God made the sinless one to bear the full consequences of sin's dominion over humanity, displayed most graphically in the inescapable logic of violence. In Christ, sin did its very worst and Christ died. But God raised him from the dead and in so doing triumphed over the power of sin and death. "The death he died he died to sin, once for all," with the result that "death no longer has dominion over him."[122] And those who by faith are united with Christ in his death share also in his liberation, "so that as Christ was raised from the dead by the glory of the Father, we too might walk in newness of life."[123] Supremely characteristic of this newness of life is freedom from the fear of death, on which violence feeds,[124] and participation in a new humanity in which hostility is put to death and "the things that make for peace" are pursued.[125] (http://www.goshen.edu/mqr/pastissues/jan03marshall.html)
Notera här att Marshall, likt Miroslav Volf, menar att Girard inte är tillräcklig. Det handlar inte bara om att avslöja våldet. Det är visserligen ett sätt att börja arbeta mot det, men ytterst måste det också dömas/få ha sitt utlopp i Jesus. Jesus måste bära konsekvenserna av synden som ytterst är död och så absorbera våldet i sig själv. Jag återkommer till tanken om att absorbera i ett senare inlägg.
Puuhh. Alldeles för långt.
Kommentarer (12)
Tack Kalle. Jag kan ju ha missuppfattat det hela och visar härmed hur trög jag är, men jag måste erkänna att jag har svårt att se relevansen av den distinktion du gör mellan din och Bengts syn. Om till och med vi människor kan räkna ut att Jesus inte kunde bli annat än avrättad (givet hur världen ser ut), då kunde även Gud rimligen ”räkna ut” det. Att sända Sonen till världen var alltså liktydigt med att ”vilja” hans död – det ingick liksom i ”paketet”. Då är vi tillbaka i det Bengt menade vad grundfrågan: Varför sände Fadern Sonen till världen? Som jag ser det är svaret: För att börja om. Det handlar om en ny skapelse, en ny Adam, en omstart. Och här bör inte fokus ligga endast på Jesu död, utan på hela triaden ” Jesu liv, död och uppståndelse”.
Jag håller med dig att på ett plan blir det fel att för mycket fokus hamnar på döden och inte på liv, död och uppståndelse, men eftersom det var död vi diskuterade så finns en distinktion jag undrar över hos Bengt. Du går i din respons in på en annan fråga än den jag vill fråga Bengt om.
Jag menar så här. Det beror hur man tolkar att "Varför sände Fadern Sonen till världen? ... inte ens för att Sonen skulle bli korsfäst." Vad döljer sig bakom detta? Jag tolkar Bengt så här: "Vad Fadern önskade det var att Sonen skulle bli människa och föra oss hem igen. Att denna kallelse sedan förde Jesus till korset var inget som Fadern...krävde". Jag håller med om att Fadern inte krävde det i satisfikationsbemärkelse, men citat tycks innebära att Jesu död är "måste" i bemärkelsen hur människan "oundvikligen reagerar... Det kunde inte gått på annat sätt. Därför 'måste' Jesus dö." Måste = det är givet synden "determinerat" att mänskligheten dödar Jesus. Jag håller med. Men jag skulle också vilja betona att det är något som våldet/synden kräver för att besegras/försonas. "Måste" tycks hos Bengt tendera att betyda mestadels "determinerat" att mänskligheten dödar Jesus (om jag förstår citatet rätt).
Om inte "måste" också innehåller att döden krävdes för att besegra/försona människans oundvikliga respons undrar jag om inte det landar i en sorts försoningslära med för stark "subjektiv" betoning. I tidigare samtal som vi har fört har "Varför sände Fadern Sonen till världen?" tenderat att låta som "klassisk subjektiv" försoningslära fast mer a la Weaver m.fl. Det är även där jag tror Girard kan hamna (se Volf). Jesu död avslöjar våld (jfr "klassisk subjektiv", Jesu död visar Guds kärlek), men tar inte itu med det (sedan har livet och uppståndelsen hos Jesus också betydelse, men det är inte det vi diskuterar är). Skall offermetaforen endast tolkas i syndabocksbemärkelse eller finns det också i offret en sorts expiation - riktad mot synden i att offret skaffar undan syndens konsekvenser - a la Marshall, Travis och Dunn?
Så Bengt, vad säger du?
Ett tillägg: Anledningen att jag reser min fråga om ovanstående distinktion mellan "avslöja våld/visa kärlek" och expiation (troligtvis otydligt formulerat; och de behöver inte utesluta varandra) beror också på en intertext. Bengt hänvisar till Heb vilket, tror jag, alluderar att jag utmanat honom tidigare i ett annat sammanhang med "utan att blod utgjuts ges ingen förlåtelse" (Heb 9:22 -> 9:26-28). Jag tror att "måste" av blod bäst tolkas expiatoriskt till skillnad på penal subst.
Vi verkar alla vara överens om att en kristen försoningsteologi inte får isolera (som ofta har skett och sker) Jesus död från Jesus liv och uppståndelse, och inte heller från treenigheten (det är Jesus liv, dvs. Sonens lydnad och trofasthet mot Fadern ända in i döden, som Fadern säger ”Ja” till och som frälser och öppnar upp en ny historia, snarare än Jesu död som en isolerad händelse). Som du, Emmanuel, mycket riktigt antyder, är det bl a det jag försöker komma åt genom att formulera mig som jag gör. Och det viktiga är inte bara vad vi säger utan också hur vi säger det.
Men sen har du Kalle helt rätt i att det finns en annan problematik här (du ringar in den på ett bra sätt!): Är Jesus död något som våldet/synden (alltså inte Gud, heligheten, en moralisk ordning, etc) kräver för att besegras/försonas? Jo, jag håller nog med dig och det jag säger måste inte tolkas som något som motsäger det (även om jag hårddrog det hela i mina formuleringar i ett försök att se det i ett annat perspektiv) och jag menar definitivt inte att korset bara ”visar” Guds kärlek. Men vad jag inte är klar över, är om vi - om vi använder orden ”måste” och ”kräver” - ger våldet/synden/döden en ontologisk status som de inte har? Måste man inte skilja mellan ett ”historiskt måste” och ett ”ontologisk måste”? Jesu liv kunde i en slags ”ontologisk” mening inte sluta på annat sätt, eller? Inte ens om Israels folk hade omvänt sig?
Skulle ni kunna beskriva skillnaden på församlingens liv och kallelse till frälsning utifrån den försoningslära ni skissar på?
Bra fråga Fredrik! Vårt samtal hittills kan kanske låta som om vi har en överdriven tro på teoretiska förklaringar. Men så är inte fallet. Hauerwas har helt rätt när han lika finkänsligt som vanligt kastar ur sig följande oneliner: “If you need a theory to worship Christ, worship your f---ing theory!” Nej, våra resonemang drivs (hoppas jag) av en längtan att kunna återupptäcka frälsningens och försoningens kroppslighet.
Klassisk försoningslära har, tycker jag, ofta blivit något som handlar om juridiska transaktioner och gottgörelse, inre upplevelser och punktuella händelser. Och då tenderar försoningen att bli nåt ganska osynligt, nåt som inte har särskilt mycket med det som upptar större delen av våra liv, sånt som jobb, ekonomi, politik och relationer. Om det finns någon bäring i det vi talar om här, så innebär ju försoningen i Kristus att en ny (frälsnings)ordning (oikonomia = hushåll, ekonomi, Ef 1:9-10) bryter in i historien, en ordning som handlar om ”nådens politik och givandets ekonomi”. Att ta emot Guds frälsning, det är väl då att låta sitt liv dras in i en försoningens ordning som drastiskt påverkar våra vardagsliv: t ex ett nytt sätt att hantera fiender (inte vedergällning och straff, utan förlåtelse och upprättelse), ett nytt sätt att hantera pengar, ledarskap och makt (givande och tjänande), ett nytt sätt att hantera ras- och könsskillnader (här är inte jude eller grek, man eller kvinna…), en ny väg bortom den gamla ordningens avunds-, konkurrens- och syndabocksmentalitet (”det är invandrarnas fel”). Visst är väl detta något ytterst konkret i vår svenska vardag? Det handlar ju om ekonomi, politik, jobb och pengar. Försoningen i Kristus är mycket kroppslig… och det borde väl kunna få synliga konsekvenser i våra församlingsliv?
Två saker:
1) Om jag förstår din fråga rätt, Fredrik, är mitt svar i princip "Ingen skillnad". Det framgår till exempel Paulus syn på frälsning som delaktig i Kristus vilket såsom jag läser Paulus är lika med att bli del av Kristi kropp. Så högst kroppsligt. Nu snurrade vi in på en del detaljer: (a) min första poäng rörde synen på rättvisa i försoningsteologi; (b) sedan undrade jag om "nödvändighet" av döden. Det är inte så lätt att i bloggformatet göra rättvisa åt alla aspekter. Med "princip" menar jag att vi måste problematisera "medlem i kyrka" = "frälst" lite så att man inte tror att kyrkan äger och förfogar över frälsningen. Det är en gåva i alla lägen. Ingen frälsning utan kyrkan! (Jag tror det är Hauerwas) Hur skulle du beskriva förhållandet/skillnaden?
2) Bengt: Bra skillnad mellan ”historiskt måste” och ”ontologisk måste”. Jag tänker mig det förra, dvs. synden är socialt och historiskt förkroppsligat vilket resulterar i att Gud så att säga måste städa historiskt och socialt. Den städning tycks kräva Jesu död (inte för Guds skulle). Köper du dock tanken på offer som expiation kombinerat med vred/straff/dom i konsekvensbemärkelse (kom på att Joe Jones också kör detta spår om jag minns rätt; tidigare hänvisat till Travis, Dunn, Marshall)?
Fredrik: jag läste nog din fråga lite slarvigt, Kalle tolkar den säkert korrekt ... och i så fall håller jag med Kalle: församlingslivet är en del av frälsningen, att bli en del av kyrkans gemenskap är att få smaka på försoningen/frälsnigen (och det framgår nog av mitt tidigare lite missriktade svar).
"Det finns ingen frälsning utanför kyrkan" kommer väl egentligen från Cyprianus, men Hauerwas är känd för att provocerande lyfta fram det citatet.
Yoder säger samma sak när han hävdar att det vi brukar kalla frälsning (frid med Gud, syndernas förlåtelse, etc) bara är omslagspapperet. Frälsningens verkliga gåva är att genom den kristna församlingen svepas med i det äventyr som kalls Guds rike.
Tack för det här stimulerande samtalet, hoppas det är OK att jag som amatör varit med i det.
Även om Jesu död var ofrånkomlig (givet hur världen fungerar), kvarstår alltså frågan om den var en soteriologisk nödvändighet eller inte. Om svaret är nej (Weaver), då ”ville” Fadern inte att Jesus skulle dö. Om svaret är ja, (Marshall), då ”ville” Fadern att Jesus skulle dö (”offer som expiation”).
Jag är fortfarande inte övertygad om att distinktionen är meningsfull (jag tänker att det historiskt ofrånkomliga och det soteriologiskt nödvändiga ändå på något sätt måste sammanfalla – Gud utgår väl från hur världen faktiskt ser ut?), men det behöver ni inte kommentera, jag inser att det förmodligen mest visar hur lite jag förstår av det här... Men jag tror förresten i alla fall jag förstår vad Kalle menade med ”absorbera” - det handlar om en vacker metafor för expiation? Mycket vacker metafor tycker jag – Kristus ”suger åt sig” syndens konsekvenser. En slags kosmisk wettexduk...
Personligen behöver jag återerövra en frimodighet att tala om korset. I takt med att jag blivit obekväm med vedergällningstanken, har det uppstått ett slags vakuum. Hur talar vi om korset idag, hur undervisar/predikar/”evangeliserar” vi?
Emmanuel, intressant kommentar. Jag har varit på resande fot nästan hela veckan. Återkommer så fort jag kan med en reflexion/respons.
Så Emmanuel: Jag tror att det är viktigt att göra distinktionen i sammanhang där Jesu död inte tycks betraktas som omistlig i Guds frälsningsplan givet de historiska förutsättningarna. Jesu död kan ses som ett resultat av den "historiska nödvändigheten" utan att få speciellt stor soteriologisk vikt förutom att visa Guds kärlek, dvs. "det historiskt ofrånkomliga" tycks inte alltid sammanfalla med det "det soteriologiskt nödvändiga" hos alla teologer. Eller har jag fel här? Det är därifrån jag kommer.
Vad det gäller absorbera menar jag att syndabocken i Bibeln (3 Mos 16) kan förstås ungefär så. Se hur Dunn/Travis/Marshall menar att syndabocken fungerar hos Paulus som ett sätt att tala om hur Jesus suger åt sig syndernas konsekvenser och de får löpa lina ut i honom = död. Med andra ord vill jag lyfta fram en del gamla insikter som tycks kastats ut med badvattnet i rädslan för att skapa en försoningsteologi där Gud blir en kosmisk barnmisshandlare - typ offermetaforen blir ofta problematisk för många: varför kräver Gud blod?
En sak till: Eller så definierar man historisk nödvändighet och soteriologisk nödvändighet olika.
Kommentera