Numera åker jag tåg till jobbet. Förutom att det är bra för miljön kan man lära sig mycket av att åka kollektivt. För det första blir det så tydligt hur själviska vi människor är. En morgon sa en kille på perrongen att "idag ska jag bara sitta, om jag så ska slå ner nån på kuppen." Ja, det händer att jag också blir smått irriterad när jag får stå hela resan, men vad är 25 minuter i det stora hela egentligen? Jag brukar tänka att jag får öva mig i tålamod när jag står där och ser de andra sitta och sova tidigt på morgonen. Jag kan också öva mig i tacksamhet över att jag kan stå och röra mig som jag vill.
En annan bra sak med att åka tåg är att man kan få många spännande samtal med kända och okända människor - i alla fall på vägen hem då fler är vakna. Senaste veckan har jag träffat på flera personer som har funderat på vad vi har kyrkan till egentligen. En av dem (45-50 år) har varit med i kyrkan i stort sett hela livet. Hon har det bra för övrigt i livet men nu hade hon börjat ifrågasätta mycket av såväl kyrkans tro som liv, och hon led av det. Hon frågade sig just: "Vad har vi kyrkan till egentligen? Mår man dåligt så går man inte dit." I en själavårdares hjärta gör det ont att om och om igen inse att det är så här många upplever det. När ska vi upptäcka att vi alla är en gåva till varandra och att vi inte kan leva livet utan varandra? Livet, med dess glädje och sorger är till för att delas. Att bli mött av ett ansikte som gläds med mig när jag är glad, och som inte viker undan när livet är svårt, är precis vad varje människa behöver. Det är väl det som Gudsberättelsen handlar om - en Gud som vänder sitt ansikte till människorna så konkret det bara går - genom att bli människa i Jesus Kristus.
Kommentera