Vi konstaterade i förra bloggen att teologer lätt blir ensidigt kritiska när de ska tala om samtiden. Det tycks lättare att beskriva mörkret än ljuset. Jag blev påmind om detta i ett mail jag fick från en vän i Norge (Henry Michael) som sände mig ett fantastisk beskrivning på Walter Brugegemanns bok Reality Grief Hope: "... biblical Christianity stands as an alternative, critiquing worldview to that of totalizing empire. Yet, in the biblical texts, the worldview presented is the primary one which empire has grossly distorted and turned upside down. Christianity is not merely offering a rebellious alternative to the reality of imperial ideology. Rather, the essence of the prophetic critique is that the imperial narrative is the sub-version of God’s reality, and it provides an invitation to return to the “right-side-up” of covenantal relationship with God and neighbor through Jesus." Kanske att det viktigaste är att få upp ögonen för hur världen trots allt fortfarande är Guds verklighet.
Självklart behöver vi den profestiska kritiken av samtiden. Men behöver vi inte också spana efter det positiva i samtiden? Var ser vi tecknen på att Gud inte övergivit sin värld utan fortsätter uppehålla och vägleda den? "Att ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det" (Joh 1:5)? Jag tror det är klokt att inte göra för stora anspråk på att identifiera Guds regerande med specifika rörelser i samtiden. Det finns så många som tidigare gjort anspråk på att nationer och rörelser utfört Guds ärende men som lämnat efter sig en bitter eftersmak. Men ändå. Vad ser vi för positiva tecken i vår egen tid som är viktigt att notera i en samtidsanalys?
Kanske det är ett "gudsbevis" i sig att trots allt tokigt vi har gjort som människor; trots Stalin, Hitler, Pol Pot, trots etniska rensningar och tillverkade massförstörelsevapen, så fortsätter världen och att ytterligare en sommar blir oss given. Människor fortsätter uppfostra barn, värna om vänner, kämpa för en mänsklig miljö. Men vad ser ni mer specifikt? Medvetenheten om det ekologiska samspelet som kanske långsamt får oss att inse att vi måste förändra vårt sätt att leva? Finns det en proteströrelse under ytan som söker sig bort från stressig karriärism och materiellt överflöd eller är det bara "önsketänkande"? Globala kontaktnät över gamla gränser (eller skapar vi bara nya former av gränser)? Längtan (begäret) efter något mer än mat, kläder, yrkeskarriär, sex, .. ? Vilka positiva sidor finns av vår psykologiska kulturs betoning på äkta känslor eller gör det oss bara till inåtvända navelskådare eller bättre lyssnare till andra? Oväntade ekumeniska möten som kan berika alla kristna? Att bröder och systrar från hela världen nu finns i Sverige och kan vitalisera vår kyrka? Att krig och svält verkar långt bort för oss svenskar?
Det var snabba förslag. Lite stereotypa skisser. Vad tror ni att vi ser om vi tittar lite djupare? Vad är tecknen på att världen djupast sett är ett mysterium som pekar mot Gud?
Av Roland Spjuth
Roland Spjuth arbetar som lektor i systematisk teologi vid Örebro Teologiska Högskola och Akademi för Ledarskap och teologi i Malmö. Docent i systematisk teologi vid Lunds Universitet.
Roland Spjuth, assistent professor in systematic theology at Örebro School of Theology.
Kommentarer (4)
Är det inte lite talande att när Roland frågar om var vi ser ljuset i samtiden, positiva skeenden, då är det helt tyst i kommentarsfältet? Inte ett enda ord!
Det är väl dels därför att det är fullt upp med annat, dels därför att jag skulle säga ungefär samma sak som jag sa på er första blog. Det jag tycker är problematiskt med vår tid är ofta områden där jag också lärt mig mycket: vårt tids psykologiserande och samtidigt har jag lärt mig massor av vårt tids psykologiska teorier och praktik; tekniken "avrelationiserande" och samtidigt ser jag hur teknik kan rädda liv. Liksom säga samma sak igen. Men du har nog rätt att det är lättare att kritisera, vilket, för att kritisera, är typiskt för vår tid. Hur många dekonstruktioner av normer och maktstrukturer har jag inte hört på P1. De låter nästan likadant allihop. Hör sällan något om varför en film eller en bok grep tag i en. Därför har jag börjat uppskatta människor i vårt tid som hjälper mig att se och tala om det som är vackert (trots all brist och förtryck). Du märker att det inte går att säga något om samtiden utan att också kritisera
... men världen är ju fallen och god på samma gång.
… den som söker han finner …
Kanske är det precis så att det vi söker efter det finner vi. Problemet är kanske att vi ofta tror att vi hittat hela sanningen när vi bara hittat ett perspektiv av den. Mycket i livet är paradoxalt.
Jag refererar ofta till ljusets våg-partikeldualitet. Denna innebär, lite förenklat, att man både kan betrakta ljuset som en partikel (foton) eller som en vågrörelse. Båda sakerna går att bevisa med olika experiment men problemet är att när man ”bevisar” det ena så ”motbevisat” man det andra. Det man söker efter hittar man och kan även bekräfta.
Kanske är det även så med livet och med Guds närvaro. Vi kan se hur Gud är närvarande i minsta detaljs utfall men vi kan också se hur en fallen värld är i den ondes våld.
Problemet är ofta att när vi hittat ett av perspektiven så kan vi hitta allt mer ”bevis” för att vi har rätt, men detta betyder inte att det även kan finns ett annat perspektiv som också kan ”bevisa” sin riktighet. Och båda kan handla om samma sanning. (Här skulle man kunna gör en utläggning om Calvin vs. Arminius eller om försoningsläran eller om …)
Om vi återvänder till ljuset :-) så behöver vi båda bilderna för att förstå bättre. I olika sammanhang passar olika modeller bättre.
Bibeln är fylld av paradoxer och dessa blir svåra om man börjar sortera och välja. Eller inte inser att de är paradoxer och inte motsägelser. Detta innebär inte att det finns olika sanningar.
Det finns bara en sanning men den kan te sig väldig annorlunda från olika perspektiv.
Därför blir det så bra när vi läser bibeln både enskilt och tillsammans. Vi hittar olika perspektiv och låter dessa berika bilden (låter den bli mindre ”platt”). Det viktiga när ser från olika perspektiv är dock att vi har samma fokus nämligen Jesus, då blir bilden klar.
Vad är då ”tecknen på att världen djupast sett är ett mysterium som pekar mot Gud?”
De finns där och har alltid funnits där för den som ser.
Världen finns trots allt kvar, detta är en nåd som pekar mot Gud.
Och den dag världen (i sin nuvarande form) inte längre finns kvar kommer det inte längre finnas någon tvekan om Gud. Men då är också tiden av sökande och val över så låt oss använda denna tid av nåd för att peka mot Gud så fler kan se honom.
Ett mycket uppmuntrande exempel är det som miljörörelsen Arocha gör i Southall, London. Där håller man just nu på med att förvandla ett område som mest varit en plats där folk dumpat skräp och farligt avfall. Nu har man bestämt sig för att förvandla den platsen till en "community garden". En del ska vara för barn. En annan del ska vara en trädgård där människor med olika handikapp ska få lukta och känna på olika blommor etc. Fantastiskt roligt och uppmuntrande arbete. Dom har gjort en liknande grej med ett större område som var en soptipp, men som nu är en park där dom tar ut pensionärer på promenader och där Londonbarnen får lära sig om ekosystem etc.
Kommentera