Harald Hegstad, professorn i systematisk teologi vid menighetsfakulteten i Oslo, har skrivit en ny dogmatik med titeln Gud, verden og håpet: Innföring i kristen dogmatikk. Boken är framför allt skriven för att användas som lärobok i introduktionskurser i systematisk teologi. På knappt 300 sidor hinner han på ett tydligt och lättbegripligt sätt ge en bred översikt av de frågeställningar som brukar behandlas inom den systematiska teologin. Antalet noter och referenser till olika teologer är mycket begränsat. Själv skulle jag gärna haft några mer sådana referenser och fördjupningar (till exempel saknas sådana moderna klassiker som Paul Tillich och Gustavo Gutierrez).
Idag finns det många bud på vad som ska vara innehållet i en introduktionskurs till systematisk teologi. Hegstad presenterar sig som en teolog som tydligt bejakar det han kallar "huvudströmningen i den kristna traditionen". Han tvekar inte att skriva att "det är viktigt att hålla fast vid" Jesus som sann Gud och sann människa (s 141). Men Hegstad är ingen snäv, dogmatisk teologi. Han ger ganska vida orienteringar som lämnar flera omdiskuterade frågor öppna för läsaren. På det hela taget ger Hegstad en sympatisk presentation inifrån den kristna tron. Jag har svårt att se en annan översikt på ett skandinaviskt språk som gör det bättre än Hegstad.
Det är framför allt två saker som ger en mer personlig karaktäristik till boken. För det första skriver Hegstad utifrån en norsk, luthersk kontext. Det innebär att en student får goda genomgångar av klassiska karaktärsfrågor i luthersk teologi som Skriften allena, lag och evangelium, korsets teologi, rättfärdiggörelse och ecklesiologi. Samtidigt profilerar sig Hegstad som en ekumenisk teolog och på flera punkter leder dessa ekumeniska utblickar också till att hans egen lutherska tradition berikas. Detta gör att boken både ger den nödvändiga lutherska kontextualisering som behövs i Skandinavien samtidigt som läsaren får goda inblickar i andra teologiska traditioner. Jag har svårt att se någon som på ett bättre sätt än Hegstad skrivit fram en luthersk dogmatik som också har den idag nödvändiga ekumeniska öppenheten.
För det andra betonar Hegstad att kristen tro är en livstolkning. Han hänvisar till Peder Gravem som definierar detta som "förståelse av oss selv og vår virkelighedserfaring i lys av en helhetlig meningssammenheng" (s 20). Detta perspektiv blir ett viktigt grepp för att visa läsaren på trons relevans för det levda livet. Hegstad vill visa att kristen tro tolkar den verklighet som alla människor tillhör. Samtidigt ger detta kriterier för att pröva tron. Frågan är om beskrivningen av tron ger ett "koherent och helhetligt tolkningsmönster" och, inte minst, om det erbjuder en rimlig tolkning av den verklighet som alla människor har gemensamt. Jag uppskattar även detta grepp. Ett stort problem i mycket undervisning i systematisk teologi är att kursen kan ge mycket kunskap om olika kristna teorier men utan att det ger någon förståelse för vad den levda tron egentligen handlar om. Det är därför angeläget att tron sätts in i denna pågående tolkningskonflikt om tillvaron.
Samtidigt är det på denna punkt som jag önskat att Hegstad hade ägnat mer utrymme till. Av utrymmesskäl är det kanske rimligt att han i stort utelämnar försök att genomföra den prövning av tron som han talar om inledningsvis. Men framför allt hade jag önskat att han tydligare beskrivit hur den kristna tron tolkar människors verklighetserfarenheter. Det finns en del goda ansatser i kapitlet om "världen, människan och ondskan" som beskriver tillvaron som en gåva, diskuterar skapelse och evolution samt människans tvetydighet. Men när han kommer till de centrala avsnitten om kristologi och soteriologin då släpper han i alltför hög grad detta grepp. Han konstaterar att utgångspunkten för en lära om frälsning är att allt inte står rätt till i världen och att detta handlar om såväl individen som tillvaron i sin helhet (s 168). Men innehållsligt förmedlar Hegstad sedan ett försvar för en traditionell luthersk lära om ställföreträdande strafflidande och männniskans rättfärdiggörelse - den senare punkten dock med en klok korrigering av den ofta ensidiga lutherska betoning på dess forensiska aspekter (här bejakar Hegstad den ekumeniska konsensus kring rättfärdiggörelsen som arbetats fram mellan katoliker och lutheraner). Men de centrala lutherska begreppen som dominerar i Hegstads soteriologi bygger fortfarande på att människans grundproblem är att vi står med en skuld inför Gud som behöver sonas. Men ingenstans ger Hegstad en förklaring till varför denna hållning ger en rimlig tolkning av de problem som människor erfar i sin livsvärld.
Hegstad betonar vidare genomgående att frälsning inte enbart handlar om individen utan också om det kollektiva livet och hela kosmos. Men för att få in dessa aspekter i sin soteriologi måste han hänvisa till andra bilder och teorier än de som är bärande i hans lutherska tradition. Men han ställer inte frågan om detta betyder att han skulle behöva korrigera de centrala lutherska metaforer han använder. Varför inte knyta an till nyare exegetisk Paulus-forskning? Här är det vanligt att argumentera för att Paulus tal om rättfärdiggörelse är kopplat till Guds trohet mot förbundet med folket (och därmed åtminstone indirekt med hela skapelsen) och till kampen kring vad som krävs för att en hedning ska kunna vara delaktig av Guds folk. Här finns en potential att koppla samman luthersk rättfärdiggörelselära med såväl Jesu tal om Guds rike som med en mer holistisk förståelse av frälsningen.
Livstolkning kan också ha den nackdelen att i alltför hög grad bygga på att det finns en, gemensam verklighet som vi sedan kan tolka på olika sätt. Är inte människans kulturer och gemenskaper i högre grad sociala konstruktioner som delvis formar olika verkligheter? Ifall detta stämmer, då handlar diskussionen om kristen tro inte bara om hur vi tolkar den enda verkligheten utan primärt om vilken social gemenskap som gestaltar den verklighet vi längtar efter. Även detta torde påverka soteriologin. Den intressanta uppgiften blir då att visa hur Jesu frälsningsgärning öppnade en ny verklighet i historien (en social tradition) som gör människor delaktiga i hoppet om ett annat rike. Men det är tyvärr ett sådant social förkroppsligande som oftast saknats inte bara i dogmatiska verk utan också i kyrkans liv. Här hade jag kanske också "hoppats på mer" eftersom Hegstad så väl skrivit fram en sådan social förståelse av kyrkan i sin mycket fina bok Den virkelige kirke (The real church). Inte minst i en väletablerad skandinavisk kyrklighet skulle en sådan soteriologi kanske snarare utmana än tolka vår erfarenhet av verkligheten?
Hoppas mina frågor till Hegstad inte gör någon tveksam till att läsa eller använda hans bok. Är mina kritiska frågor berättigade? I vilket fall, boken är väl värd att läsas och säkert ett mycket bra alternativ för många introduktionskurser i systematisk teologi även i Sverige.
Kommentera