Den ömsinta onyttan

För några år sedan skrev jag blogginlägget "Tio teser till onyttans lov". Förra året på Korsvei-festivalen 2014 utvecklade jag – kan man säga – flera av dessa teser i tre bibelreflektioner. De finns nu tillgängliga här på Cruciform Phroneis. Denna text är den andra reflektionen i serien.

Vilken är vår djupaste kallelse som kristna? Vilken är vår kallelse och vision som kyrka? Är det att försöka övervinna dödlighetens alla begränsningar? Eller är det att bryta isoleringens gissel? Om vi väljer det förra, då blir det viktigaste vad vi kan göra ”för” andra, att hitta lösningar, att hitta svar, att fixa begränsningarna vi möter och att försöka göra allting ”lyckligt” igen. Men risken är att vi blir distanserade, att vi inte riktigt når fram på det sätt vi tänkte. Men om vi väljer det senare, att bryta isoleringen och ensamheten, då blir den viktigaste frågan hur vi kan vara ”med” andra, hur vi på olika sätt kan dela vårt liv med andra människor. Då blir närvaro viktigare än lösningar, skönhet viktigare än ”lycka”, väntan viktigare än effektivitet och vänskap viktigare än resultat.