På Stefan Swärds blogg pågår en intensiv (eller det var kanske överdrivet - det är mest ryggdunkningar för hans frispåkighet) diskussion om att Saron i Göteborg har omdefinierat sitt medlemskap (se artiklar i Dagen 20/4 och 21/4). Deras omdefinition får konsekvensen att praktiserande homosexuella kan bli medlemmar om de som alla andra är villiga att börja resan mot Kristus. För deras del är kanske den svåraste resan att avstå från ett sexuellt samliv. Saron lär fortfarande att äktenskapet mellan man och kvinna är den typ av samliv som bibeln förespråkarns. Utan att vara helt överens i deras slutsat tänker jag: En homosexuell livsstil är ju svår att dölja -i varje vall i det långa loppet - den är oftast offentligt. Därför får vi så heta diskussioner om detta ämne.
Av Fredrik Wenell
Fredrik Wenell, Teol dr, lektor på Örebro Teologiska Högskola i Tros- och Livsåskådningsvetenskap. Arbetar också som konsulent på Sveriges kristna råd i frågor som rör barn och ungdomar. Han har varit pastor inom Evangeliska Frikyrkan (Hyllie Park Kyrkan, Malmö och Johanneskyrkan, Linköping) i knappt tio år.
Fredrik Wenell, PhD in Systematic Theology and World View Studies, lecturer at Örebro School of Theology and works as advisor in questions about Children and Youth work at Swedish Church Council. He has been a pastor in Evangelical Free Church (InterAct) for ten years.
Kommentarer (6)
Tråkigt att frågan har kommit att handla om en viss etisk fråga, ty det gömmer sig en djupare och viktigare fråga om församlingssyn och lärjungaskap bakom allt detta.
Om man läser evangelierna märker man hur de moraliskt tvivelaktiga - de som hade svårt att leva upp till normerna - samlas runt Jesus (en barmhärtighetens gemenskap) och samtidigt har Jesus ett högt mål: dö så får du liv, sälj allt osv.
Hur håller man ihop detta? Har du någon tanke? Den "höga ribban" vid medlemskapet? Flera olika sorters medlemskap som i Solomon's porch (community membership, covenant membership och kanske ytterligare en nivå som utgörs av ledare?!)? Låga trösklar men tydligt ledarskap (karaktärsmässigt)? Hur håller man ihop barmhärtighet med ett tydligt mål rent praktiskt i församlingsstruktur och praktiker?
Jag har ingen aning. Det som stör mig är att de flesta församlingar är nyckfulla och selektiva. Det är bara i vissa tillfällen man utsätter människor för samtal. Det är också bara vissa frågor som adresseras.
Problemet tror jag att vi inte är överens om vad lärjungaskapet verkligen innebär och då blir det vissa principfrågor som kommer blickfånget.
Du har rätt ett djupare samtal om vad lärjungaskap och medlemskap innebär.
Fredrik. Visst är vi selektiva och så, men är inte den viktigaste frågan huruvida man överhuvudaget anser att man har ett problem. Är det inte omdfefinieringen av vad som är synd och inte som många är oroliga för? Allt gott! /Tobias Fritzon.
Jomenvisst är det så. Men jag tänker att det är så lätt att inte se stocken i sitt eget öga. De flesta av oss brottas inte med homosexuella frestelser - däremot tror jag frestelsen på det ekonomiska området större. Den synden var det ju länge sen vi omdefinierade. Skall vi låta den vara bara för att det var länge sen?
Men den mest intressanta frågan är att de enskilda moraliska frågorna skymmer den viktigaste frågan: var är vi på väg. Det var därför jag lyfte det offentliga medlemskapet. Som överlåten till en gemenenskap är varken mitt sexliv eller ekonomi längre min privatsak. Hur lyfter vi detta utan att peka finger åt en enskild synd?
Jag håller med. En viss skillnad tycker jag dock att det är när många frågor kring sexualitet är mer kontroversiella i fråga om vad som gäller. Ingen är stolt över att denne är girig eller en tjuv. Ganska stark konsensus på området, samtidigt som praxis kan vara ett problem.
Vi arbetade fam ett dokument i vår församlingledning kring detta. Vi ville inte utesluta någon, men samtidigt undervisa tydligt kring frågorna. Jag har svårt att avgöra Sarons praxis utifrån mediefiltreringen som är i rörelse just nu. Däremot har ju EFKs ledning uttalat sig betänksamt, och där har ju faktiskt samtalet pågått ganska länge, trots allt. Något måste väl Anders Blåberg o CO ha höjt på ögonbrynen inför? /Tobias.
Vad är vicktigast att vår broder och syster och vi själva blev fälsta av nåd igenom tro på Gud igenom Guds rättfärdighet för oss Jesus Kristus ?
Eller att vi gick förlorade ?
För att vi inte ville ödmjuka oss under Gud och hans nåd och sanning. Och Goda vilja i Kristus igenom hans kärlek och försonning enligt Guds ord och tro och lyda igenom han nåd bara ?
Om personlig synd . Eller angående vår församlings normer, som öppnade upp dörren för synd och avfall för nästan och oss själva.I tro och lära handel och vandel och relationer ? Frid Ronny