För ett par veckor sedan skulle jag leda en bön och lovsångsmässa i Domkyrkan i Linköping. Jag fick frågan om jag ville påminna om att skriva på påskuppropet som skulle hållas mot regeringens sjukförsäkringsreform. Jag tvekade. Gjorde det aldrig. Och jag har funderat en del på varför jag var så tvekande. Gillar jag att folk måste jobba som är svårt sjuka? Nej. Tycker jag att det är bra att människor som kan jobba ges möjlighet? Ja. Men jag tvekade.
Varför är det orättvisa? Kan man hänvisa till en annan syn på orättvisa om man inte kan ange en annan och bättre grund. Så har jag kommit att förstått (efter läsning av Göran Rosenbergs utmärkta artikel i DN) att mitt problem är relationen mellan rättvisa och ecklesiologi. Om man skall kunna hävda att den rättvisa som man åberopar är bättre eller mer rättvis är det bättre att ha gemenskap bakom som gestaltar denna rättvisa. Vara ett tecken på den frälsningen. Eller kanske drista sig att tala om församlingen som ett sakrament - förmedlande av den högre rättvisa som Rosenberg beskriver. En gemenskap som vilar mot en annan auktoritet, med ett annat uppdrag. Och det gjorde inte SvK i detta fallet. Ecklesiologi kan kanske i detta fallet mer förstås mot bakgrund av ett slags internt gnabb från en myndighet med religiöst ansvar mot dess överordnade. Självklart delar dessa myndigheter den givna och icke ifrågasatta utgångspunkten - Sverige - och inte de enskilda individerna.
Av Fredrik Wenell
Fredrik Wenell, Teol dr, lektor på Örebro Teologiska Högskola i Tros- och Livsåskådningsvetenskap. Arbetar också som konsulent på Sveriges kristna råd i frågor som rör barn och ungdomar. Han har varit pastor inom Evangeliska Frikyrkan (Hyllie Park Kyrkan, Malmö och Johanneskyrkan, Linköping) i knappt tio år.
Fredrik Wenell, PhD in Systematic Theology and World View Studies, lecturer at Örebro School of Theology and works as advisor in questions about Children and Youth work at Swedish Church Council. He has been a pastor in Evangelical Free Church (InterAct) for ten years.
Kommentarer (2)
Jag förstår inte de två sista meningarna. Kan du förklara dem?
Ja, de var lite kryptiska...jag skriver hellre ofta än perfekt ;=)
Vad jag menar är att "påskuppropet" kanske kan förstås mot bakgrund av en slags kravdröjande självförståelse som "statskyrka" - dvs. en slags religiös myndighet inom staten. Och mot bakgrund av en sådan självförståelse är den sjävlklara bakgrunden nationalstaten. Det är staten som är ansvariga för kropparna och inte kyrkan. (Jfr. William Cavanaughs "Torture and Eucharist")
Med en friare ecklesiologi skulle frågan istället kunna vara: Hur kan vi som kyrka bli en gemenskap som låter människor både få en meningsfull sysselsättning/försörjning och bygger ett människovärde som inte är grundat på lönearbete? Jag menar det finns ju en hel del pengar i SvK som kunde användas ganska kreativt...
Kommentera