The problem with this way of thinking is that it makes marriage unintelligible. How do we ever know what we are doing when we promise lifelong monogamous fidelity?
Jag har haft två läsupplevelser under en semesterresa. Bestämde mig för att inte läsa deckare, som semestern annars brukar innehålla. Jag läste istället två böcker av Stanley Hauerwas. Den första var en riktigt läsupplevelse - "Hannah's Child". Läs den - ett måste! Den andra som - jag här tänkte skriva något om - var "Living Gently in a Violent World". Den sistnämnda är skriven tillsammans med Jean Vanier - grundare av L'Arche gemenskapen. Boken handlar om hur vi skall kunna leva tillsammans med människor som på olika sätt inte har samma förutsättningar som oss normalstörda. I L'Arche sammanhang handlar det om psykiskt och fysisk funktionshindrade.
Hauerwas riktar (som ofta) blicken mot det liberala samhällets problem. Inte för att han tycker det är den sämsta formen av politisk hållning utan för att det är det poilitska vatten vi simmar i. I denna bok funderar och reflekterar de över vårt sätt att hantera och relatera till de psykiskt och fysiskt funktionshindrade. Hauerwas tar sig an Martha Nussbaum som i egenskap av liberal tänkare, i John Rawls tradition, försöker integrera de psykiskt och fysiskt funktionshindrade i den liberala politiska visionen. Han konkluderar sitt resonemang om Nussbaums tillkortakommanden.
Nussbaum wants to give Jean justification for helping the disabled. What she can't do is to give him reason to live with the them. But that's exactly what Jean says he needed. He had to be taught how to be gentle.
Problemet som han pekar på är att själva ramverket hon bygger vidare på inte fungerar eftersom det förutsätter människor som är fria i sina val. Det vill säga att valen sker utan att de är inbäddade i en berättelse som delas med andra och att vi kan se konsekvenserna av våra val.
"My way of putting this []is to say that we live in a time when people believe they have no story except the story they chose when they thought they had no story. That's 'freedom' in a society shaped by liberal political theory. If you don't believe thats true for you, just ask yourself whether you believe someone should be held responsible for a decision they made when they didn't know what they were doing. Most of us don't; this ethos of freedom is deep in our souls. We believe we should be held reponsible only for the things we freely chose when we knew what we were doing.
The problem with this way of thinking is that it makes marriage unintelligible. How do we ever know what we are doing when we promise lifelong monogamous fidelity? [] If marrige renders this understanding of freedom unintelligble, try having children. You never get the ones you wanted.
Problemet i detta enligt Hauerwas är att vi tror att vi kan skapa våra liv. Det är under den förutsättningen som vi kan anses som ansvariga. Problemet med dem som har psykiskt eller fysiskt funktionshinder är att de inte verkar ha de förutsättningar som krävs i den liberala politiska visionen - alltså blir de behandlade som ett problem eller utan förväntan om delaktighet eller bidrag in i den gemenskap de lever i. Men Hauerwas menar tvärtom att de lär oss något viktigt om livet - våra liv är en gåva vi tagit emot. De är en tillgång som vi måste inkludera i våra liv.
We don't make our lives up. We get to receive our lives as gifts. The story that says we have no story except the story we chose when we had no story is a lie. To be human is to learn that we don't get to make up our lives because we're creatures. Christians are people who recognize that we have a Father whom we can thank for our existence.
Detta är evangelium - vi får ta emot våra liv som en gåva. Detta kan vi lära oss av dem som absolut inget har (i våra "normala" ögon).
Både Vanier och Hauerwas pekar också på något djupt motsägelsefullt i vårt samhälle. Å ena sidan jobbar vi frenetiskt för att så långt som möjligt skapa ett samhälle som är tillgängligt för alla och tar emot alla. Å andra sidan kommer det i ex. Frankrike inom några år inte att födas några barn med Downs Syndrom eftersom de aborteras som icke önskvärda. Vår värld kommer bli fattigare utan dem.
Jag kan fundera på om detta inte också gäller de gamla i vårt svenska samhälle. Eller för den delen alla dem som inte anses vara till nytta.
Kommentarer (1)
Ja livet är en gåva. Det ju just i mötet med den/de psykiskt/fysiskt funktionshindrade som vi normalstörda får hjälp att göra våra vägval och prioritera rätt. /Tom
Kommentera