Idrottens natur

Idrottens natur

De senaste veckorna har det samtalats och reflekterats en hel del över Patrik Sjöbergs mycket starka och viktiga berättelse om sexuella övergrepp som hans styvpappa och tränare begick. Samtalet är enormt viktigt för att lyfta fram och belysa problem som finns inom olika sektorer i samhället. Men det finns ett område som det inte ställts några frågor om denna gång. En fråga som var het när samma avslöjande gjordes inom den Romersk Katolska Kyrkan.

Då ställdes frågan: Vad är det det i kyrkans eller trons natur som gör att såna här övergrepp är möjliga eller döljs? Förklaringarna bestod väl oftast i celibatet och kyrkans tysthetskultur. Men varför är det ingen nu som frågar efter vad det är i sportens natur som gör övergrepp möjliga? Jag menar det vore ju inte svårt att argumentera på samma sätt i förhållande till idrottens fokus på kroppen, fysiska beröringar mm. Varför är det ingen som frågar efter idrottsrörelsens biskopars avgång?

Kanske kan denna diskussion lära oss att problemet varken ligger i idrottens eller katolska kyrkans natur utan att det i alla sammanhang kan skapas kulturer som gör denna typ av övergrepp möjliga och dolda. Där har kyrkan lika (enligt mig större) ansvar än idrottsrörelsen att verka för en kultur som befriar människor och inte binder dem i förtryckande mönster.

Bild för Fredrik Wenell

Av Fredrik Wenell

Fredrik Wenell, Teol dr, lektor på Örebro Teologiska Högskola i Tros- och Livsåskådningsvetenskap. Arbetar också som konsulent på Sveriges kristna råd i frågor som rör barn och ungdomar. Han har varit pastor inom Evangeliska Frikyrkan (Hyllie Park Kyrkan, Malmö och Johanneskyrkan, Linköping) i knappt tio år. 

Fredrik Wenell, PhD in Systematic Theology and World View Studies, lecturer at Örebro School of Theology and works as advisor in questions about Children and Youth work at Swedish Church Council. He has been a pastor in Evangelical Free Church (InterAct) for ten years.

Kommentarer (7)

  • anonymous
    Anonym (ej verifierad)

    Jag undrar om jämförelsen är relevant. Kyrkan gör anspråk på att vara gudsrikets ambassad på jorden (eller något liknande), förvaltare av guds nåd och hemvist för helgonen. Idrotten gör inga sådana anspråk.

    Sen tycker jag ändå att man kan jämföra. Den uppenbara likheten är väl att både kyrkan och idrotten är sfärer som potentiellt kan uppfylla en människas liv, och där ledare kan få väldigt mycket makt (inte lika mycket som i nationalstaten förstås, men på ett annat sätt). Och makt korrumperar. Både i kyrkorna och inom idrotten kan förhållandet mellan ledare och tränade närma sig ett tillstånd av ägande ("mina ungdomar").
    /Jonas Lundström

    maj 05, 2011
  • anonymous
    Bengt Rasmusson (ej verifierad)

    @Jonas: "Idrotten gör inga sådana anspråk." Hmm, kanske du har rätt, men... Någon gång kring 1960 skrev Karl Barth följande intressanta och lite irriterande tankar om idrotten i ett avsnitt som handlar om herrelösa makter ("The Lordless Powers"):

    "Today what is called sport seems to have become the playground of a particular earth-spirit. In most cases the old and honest saying, 'A healthy mind in a healthy body. (Juvenal, Satires X 356) can no longer be invoked today as a rational explanation of what motivates active sporting figures…[W]hat has made sport to a large extent a public matter of the first rank, first in ancient Greece and Rome, and then again today? What is behind the enthusiasm of millions of sporting fans who watch the players with such passionate and often frenzied excitement? What has made the industrializing and commercializing of sport so clearly remunerative? Why is the Sunday evening paper so infinitely more important to countless numbers of people because of the late news it gives about football scores rather than accounts of the most astounding and momentous things that might have happened in the arena of world politics? After the soccer championships in Sweden in 1958, what led Brazil, the home of the victorious team, to establish a new national holiday, and what was it that brought the prodigy Pele, then seventeen years old, not only a good deal of money and many other good things, but also no fewer than five hundred offers of marriage, while on the same occasion Germany, for the opposite reason, threatened to plunge into a kind of irritated national mourning with all kinds of accompanying phenomena? Why all this fuss and fury? What is the real glory (doxa) of the winner of the Tour of France or Switzerland? Is there a measure of representation here? Is it a matter of the primitive need to make heroes of those who prove themselves and triumph over all others in some contest, whether in climbing the north face of the Eiger or winning auto races or being successful matadors, because we would all like to be these people, and can thus find ourselves in them and, jealous of all rivals, can accompany them, rejoicing when they succeed and weeping when they fall? But who dictates this need to man, and who says that it is to be met in this ultimately rather primitive form? What is the majesty that has brought to the Olympic games the regular cultic form of worship, praise, laud, and thanksgiving? So many facts, questions, and riddles! It should be obvious that we have here a special form of derangement. Man has lost and continually loses his true majesty. It is thus inevitable that, in this matter too, sense should change into nonsense."
    Karl Barth, The Christian Life (Church Dogmatics, IV:4, Lecture Fragments), s 229-230.

    maj 05, 2011
  • anonymous
    Anonym (ej verifierad)

    Intressant. Det var inte avsikten att stå för något sportkramande, det är klart att sporten är en religion och en väldigt problematiskt sådan. Jag har länge tyckt att det är konstigt att sporten ofta är en frizon där en helt annan moral appliceras, både på plan och när det gäller kringarrangemang.

    Men finns det trots det ovan sagda inte en avgörande skillnad i anspråk? (Barth-citatet gjorde mig osäker.)
    /Jonas

    maj 05, 2011
  • anonymous
    Fredrik Wenell (ej verifierad)

    Kul med lite samtal om sport. Jag älskar sport!!! Tränar fotbolls lag (hjälptränar för att vara ärlig), följer med glädje hockey-VM, MEN...

    min poäng var inte att säga sport har samma uppdrag eller samma dignitet utan menat som en kritik av den lilla förståelse det finns för religion "som sådan" och att man också ur ett samhälleligt perspektiv gör skillnad på dem. Kritiken var egentligen riktad mot sättet att värdera kyrkan.

    Sen är det klart att jag tycker att det är allvarligare när det händer i kyrkan eftersom hon är ett tecken på Guds rike.

    Barthcitatet - mycket intressant!

    maj 06, 2011
  • anonymous
    Bengt Rasmusson (ej verifierad)

    När vi ändå är inne på det här med sport (även om du Fredrik hade ett lite annat ärende) ... två intressanta citat som jag snubblade över:

    Susan Surandons karaktär i filmen Bull Durham:

    "I believe in the church of baseball. I've tried all the major religions and most of the minor ones. I've worshipped Buddha, Allah, Brahma, Vishnu, Shiva, trees, mushrooms, and Isadora Duncan. I know things. For instance, there are 108 beads in a Catholic's rosary and there are 108 stitches in a baseball. When I learned that, I gave Jesus a chance. But it just didn't work out between us. The Lord laid too much guilt on me. I prefer metaphysics to theology. You see, there's no guilt in baseball. And it's never boring. . . . It's a long season and you gotta trust it. I've tried 'em all, I really have, and the only church that truly feeds the soul, day in, day out, is the church of baseball."

    Sociologen Harry Edwards om likheter mellan sport och religion:

    # "Sports also has its "saints" -- those departed souls who in their lives exemplified and made manifest the prescription of the dogma of the sport;"

    # "Sport also has its ruling patriarchs, a prestigious group of coaches, managers, and sportsmen who exercise controlling influence over national sports organizations;"

    # "Sport has its "gods" -- star and superstar athletes who, though powerless to alter their own situations, wield great influence and charisma over the masses of fans;"

    # "Sport has it high councils, controlled or greatly influenced by patriarchs who make and interpret the rules of sports involvement;"

    # "Sport has its scribes -- the hundreds of sports reports, sports telecasters, and sports broadcasters whose primary duties are to record the ongoing history of sports and to disseminate its dogma;"

    # "Sport has its "symbols of faith" -- trophies; game balls, the bats, gloves, baseballs, and so forth that 'won' this or that game; the clothing, shoes, headgear or socks of immortal personages of sports;"

    # "Sport has its "seekers of the kingdom" its true believers, devotees, and converts"

    h/t: Brian Reich, "Gospel on the Mound: Our National Pastime and the Culture of Religion" (http://www.stadiummouse.com/religion/)

    maj 06, 2011
  • anonymous
    Mattias Hammer (ej verifierad)

    Jag har tolkat det som att Patrik Sjöberg har velat lägga fokus på all barn och ungdomsverksamhet. Att pedofiler dras till områden där det finns barn. Där kommer kyrkan, idrotten och andra verksamheter in där kontrollen på ledarna kan vara bristfällig. Tycker att media har dribblat bort detta fokus.

    maj 08, 2011
  • anonymous
    Fredrik Wenell (ej verifierad)

    Ja, så är det säkert. Men min fråga låg inte i det utan mer frågan när det sker i ett kyrklig sammanhang så måste problemet ligga i undertryckt sexualitet och därmed i kyrkans natur. Alla vet ju att kyrkan har problem med sex. Men i idrotten är problemet enskilda ledare och inte i dess natur.

    Min poäng är att kyrkan borde behanldlas precis som idrotten - enskilda ledares perverterade sexualitet och makt.

    maj 08, 2011

Kommentera