2003 gav Libris och Johanneskyrkan utan en liten bok av John Howard Yoder i svensk översättning med titeln Liv i församlingen. I den diskuterar han fem kristna församlingspraktiker: dop, nattvard, församlingsmötet, det gemensamma praktiserandet av Andens gåvor och ömsesidig förmaning. Sådana praktiker konstituerar kyrkans liv i världen. Yoder hävdade att när den praktiserar sådana handlingar då vittnar kyrkan om goda nyheter, om alternativa sociala och politiska möjligheter, som kan ha betydelse för det vidare samhället och som detta samhälle i olika former kan ta till sig.
I en text med titeln "Sacrament as Social Process: Some Historical Footnotes" som kom ut 2009 diskuterar jag en rad historiska exempel på hur såväl praktiserandet som förnekandet av dessa gemensamma handlingar har fått stor samhällelig betydelse. Dopet har t ex fungerat som grund för jämlikhet, antirasism och kampen mot slaveriet. Men när det praktiserades på ett annat sätt fungerade den som nationellt medborgartecken och som etnisk markör. Apartheid började vid det separerade nattvardsbordet, medan församlingsmötet skapade vanor som blev viktiga för framväxten av demokrati. Jürgen Habermas kan till och med säga att han skulle inte protestera om man säger att hans kommunikativa filosofi har sin grund i församlingsmötet. Kvinnorörelsen har en av sina källor i församlingar där man accepterade de gåvor Anden gett kvinnor och olika freds- och försoningspraktiker utvecklades i vissa kyrkotraditioner.
Nu har jag fått tillåtelse att lägga ut texten på min hemsida. Ni kan läsa den här.
Av Arne Rasmusson
Arne Rasmusson är professor i tros- och livsåskådningsvetenskap vid Göteborgs universitet och extraordinär professor i systematisk teologi vid Stellenboschs universitet i Sydafrika.
Arne Rasmusson is professor in systematic theology at Gothenburg University and Extraordinary Professor in Systematic theology at the University of Stellenbosch in South Africa.
Kommentarer (11)
Länken fungerar inte.
/Jonas Lundström
När jag testar fungerar den. Är det någon mer som har problem?
Länken fungerar.
Ok, det funkar nu för mig också i alla fall. Sorry.
Har läst. Nice.
Som gammal Yoder-älskare med en kärlekslåga som falnat finns det mycket jag skulle vilja diskutera i detta, men låt mig bara nämna två saker. Det generella mönstret är jag med på, dock;
1. Är dessa sociala processer så specifikt kristna som det ibland låter hos Yoder/Hauerwas? Finns dom inte (åtminstone vissa av dom) i minst lika hög utsträckning hos andra grupper i andra kulturer som antingen lever i opposition mot staten eller i samhällen utan stat (tex många ursprungsbefolkningar).
2. Gåvorna. Visst kan man prata om gåvor på ett sätt som betonar att ALLA är viktiga, men man kan också prata om gåvor på ett sätt som stöder specialisering och därmed hierarki. Du ska vara tyst, för det är inte din gåva att undervisa, typ. I den svenska pingströrelsen så tycker jag det finns tecken på att ju tydligare gåvoundervisningen blev, desto mer hierarki. Josefsson har tex visat att när äldste-praktiken stadfästes så ledde det till en tydligare patriarkal struktur. Detta är nog den punkt där jag numera är mest kritisk till Yoder, eftersom jag tror att arbetsdelning och specialisering leder till hiearki.
/Jonas Lundström
Kul att du samtalar Jonas. Nu är ju Arne en betydligt större kännare av Yoder än vad jag är men lite har jag läst.
1./ Jag tolkar inte Yoder/Hauerwas nödvändigtvis så att de bara finns hos de kristna, men att i kyrkans liv så är det Gud som handlar "sakramentalt" genom dem. Det är inte kyrkan som äger dem utan Gud. För mig handlar det om en auktoritetsfråga - vilken gemenskap har Gud valt? Grejen är att kyrkan kan riksera att tro att det är det man är eller att det är våra praktiker och inte ett handlande av Gud. Då blir det helt fel och kan till och med bli avgudadyrkan. Och det är de som är problemet utifrån en kristen förståelse att vi tror (ursprungsbefolkningar, ideologier av olika slag) att vi kan ordna det själva genom våra processer. Ytterst sett tror vi att historien ligger i våra händer. Det som ju både Yoder och Hauerwas är så tydliga på att betona. Jag tror att det perspektivet också måste klinga med i läsningen av dem.
2./ Det är helt klart en risk som du pekar på, men varken Yoder eller Hauerwas betonar en perfekt kyrka, tvärtom. Men de visas också att det är möjligt. det är så enkelt att visa på massa negativa exempel (men det vore väl konstigt om det inte gick) - men som Arne har visat tidigare och i denna artikel - det går att visa på en hel del positiva exempel där kyrkan faktiskt genom dessa har visat på andra sätt, också när det gäller relationen mellan människor.
Det är ju också därför de är pacifister eftersom alla relationer innehåller en typ av maktrelation, men frågan är hur denna hanteras.
Fredrik.
1. Ok, det låter som en rimlig/möjlig tolkning av Hauerwas/Yoder.
2. Min fråga är om gåvopraktiken (och i förlängningen arbetsdelning och specialisering) generellt sett är frigörande (som Yoder menar), eller om den tvärtom (generellt sett) bidrar till förtryck (vilket jag tror).
/Jonas L
Till fråga 2:
Men kan du peka på något positivt exempel som inte har arbetsdelning, gåvopraktik som motverkar förtryck?
Är inte ett av problemen i den mänskliga existensen att vi alltid riskerar att ta makten? Riskerar den typ av gåvotänkande som Yoder ger uttryck för att mer orsaka fötryck.
Fredrik. Ja, en (Weberskt färgad?) teori jag har här är att väckelserörelser inte är så specialiserade initialt, eller att man åtminstone ofta inte har några rigida uppdelningar mellan olika gåvor/kallelser, och att man tenderar att bryta ned eller utmana nedärvda hierarkier (Vilket ju också är Yoders poäng när det gäller den yoderianska aversionen mot en "särskild kallelse".) Därför kan en kvinna "förkunna". Men när rörelsen efter hand blir mer etablerad så blir det viktigare att tala om att det är den som har gåvan som ska förkunna (och inte någon annan). Vill man vara mer välvilligt inställd kan man kanske tänka att gåvoundervisning kan vara peppande/frigörande med accenten på "du kan" (därför att du har Anden) eller hämmande "du bör inte" (för du har inte gåvan, lämna det istället till experterna). Ett annat exempel är nomadiserande samlar-(jägar) grupper som om jag förstått antropologin rätt har en mycket låg grad av specialisering och därför i regel mycket jämlika "samhällen". Dom flesta uppgifter kan utföras av alla i gruppen.
Sen beror det förstås på vad man vill ha, om man gillar/tror på ett hierarkiskt samhälle där makt och rikedom och beslutsfattande koncentreras i händerna på ett fåtal, eller om man vill ha/tror på ett mer jämlikt samhälle. I det här fallet diskuterar vi ju Yoder och anabaptism och dom flesta som går igång på det brukar väl sträva efter det sistnämnda.
/JL
Tack för intressant dialog! Visst kan "gåvotanken" användas på olika sätt? Har vi inte "moderniserat" den också som en form av personlighetsbestämning = "du är en ... ". I den betydelsen blir gåva en avgränsning som placerar människor i olika fack typ att "jag har gåvan att undervisa, medan Fredrik har gåvan att sätta fram stolar". Detta är väldigt annorlunda mot att se en människa som Guds gåva till mig och till oss andra! Denna moderna syn passar ju bättre in i ett stort specialiserad byråkrati än i den nära gemenskapen.
Samtidigt kan vi ju inte komma undan arbetsfördelning och att vi bör ta vara på varandras "gåvor" och att jag ska erkänna att jag inte är bra på allt utan behöver andra. Det gör vi även i familjeliv (samtidigt som det även där finns risk att begränsa varandra till olika fack). Hur får man till denna balansgång?
Roland.
-Det kan ligga något i moderniseringen av detta tror jag. Som jag läser Paulus så handlar inte gåvorna om individualistisk personlighetsutveckling, utan gåvorna blir till i ett sammanhang, i relation till andras gåvor (som i en kropp). När jag var inne på detta så tänkte jag ibland att man kanske inte ens får samma gåvor om man byter gemenskap, eftersom gåvorna enligt Paulus ges till gemenskaps uppbyggelse. Och alla grupper har inte samma behov. Vi däremot tror ofta att våra gåvor är något vi har konstant i livets alla skiften.
-Det finns mycket vi inte kan komma undan men som vi ändå behöver förhålla oss till och välja om vi bejaka eller utmana och göra motstånd.
-Jag tycker talet om gåvor ofta (eller alltid) är en slags (i regel omedveten) andlighets-washing av ojämlika förhållanden. Att det är män som dominerar totalt i teologiska kommentarsfält, beror det på att gud ger män "gåvan att undervisa" (eller liknande) (och därför är något vi aktivt bör bejaka), eller har det att göra med den patriarkala strukturen (som jag tycker vi borde utmana och motarbeta), exempelvis. Varför är det Sara (och andra hustrur) som om vi följer våra impulser är den som väljer kläder åt barnen, och inte jag. Är det för att Sara har en gåva att välja kläder åt barn? Att prästen/pastorn är den människa som står i centrum i gudstjänsten, beror det på att Anden har fördelat sina gåvor på detta sätt eller har det med andra saker att göra? Osv.
-Ingen klarar sig ensam. Man kan vara djupt beroende av och sammanflätad med andra utan att i en gemenskap ha en hårt driven specialisering. Snarare är det så tycker jag att arbetsdelning skymmer vårt beroende. Den rike och mäktige är lika beroende som andra men ser ofta inte detta utan tror att hens rikedom är ett resultat av den egna styrkan (gåvan? talangen?) när den i själva verket är ett resultat av utnyttjandet av andra.
/JL
Kommentera