Joel har lagt upp ett klipp på sin blogg där Hauerwas beskriver ett problem han ha med Church growht movement. Intressant klipp på många sätt. Men det jag möter i mina samtal med personer om liturgi är att det så lätt blir passiviserande, slentrian och därmed orsakar det samma sak som TV-tittande. Hur blir liturgi verkligen "the work of the people"? Någon som har tips?
Av Fredrik Wenell
Fredrik Wenell, Teol dr, lektor på Örebro Teologiska Högskola i Tros- och Livsåskådningsvetenskap. Arbetar också som konsulent på Sveriges kristna råd i frågor som rör barn och ungdomar. Han har varit pastor inom Evangeliska Frikyrkan (Hyllie Park Kyrkan, Malmö och Johanneskyrkan, Linköping) i knappt tio år.
Fredrik Wenell, PhD in Systematic Theology and World View Studies, lecturer at Örebro School of Theology and works as advisor in questions about Children and Youth work at Swedish Church Council. He has been a pastor in Evangelical Free Church (InterAct) for ten years.
Kommentarer (11)
Ett indirekt tips: Jamie Smith verkar ha en del intressant att säga i sin nyutkomna bok Desiring the Kingdom: Worship, Worldview and Cultural Formation (del 1 i en trilogi som heter Cultural Liturgies). Han talar bl a om människan som Homo Liturgicus och som "desiring animal", om sekulära liturgier och om kyrkans egen liturgi som ett formande och rättvändande av våra begär.
Ett par intryck: Om du går i en katolsk kyrka är församlingen påtagligt med i församlingssvaren. Varje "amen" ekar i kyrkan, är inte bara prästens ord.
Överlag tycks en "högkyrklig" liturgi kunna ha ganska lätt att inkludera många människor i uppgifter, vilket ju är ett konkret sett att vara delaktig, få ett "folkets verk". Uppgifter som textläsningar, procession, ministrant...
Förutom det har vi ju den på sina håll populära formen för gudstjänstgrupper, som finns med och förbereder förböner, psalmer och reflekterar kring texter inför predikan.
Läs gärna Fredrik Modéus, "Mod att vara kyrka" och "Längta efter liv - om församlingsväxt i Svenska kyrkan."
Pär: Jag är med på det. Men jag möter den invändningen att det lätt blir konsumtion när man skall stämma in. Och går inte samma argumentation att ha får den gemensamma bönen och den moderna lovsången. Då går det alltså att spela ut "liturgisk" gtj mot en mer modern ex. vineyard gtj, eller?
Fredrik: har inte alla kyrkor en liturgi - uttalad eller outtalad? Dom invändningar du hör, bottnar dom inte i nån form av individualism och diskutabel syn på frihet?
Jomen självklart är det så med liturgi men jag tänker ändå att när hauerwas talar om liturgi är det mer åt det högkyrkliga hållet med prästledd tillbedjan.
Jo visst är det så - men jag tror inte att en liturgisk gudstjänst hindrar det eftersom den också kan användas individualistiskt.
Jag tror att den längtan och dragning åt dessa gudstjänster för många (dock inte alla) kan bottna just i en långt dragen individuialism. Den ställer dig inte till ansvar och därför dras man till mer liturgiska gudstjänster.
Fredrik: håller med dig, men du talar om "liturgisk gudstjänst" som om det finns nåt som är "icke-liturgisk gudstjänst". Vad menar du präglar en sådan? Problemet är kanske att vi - oavsett gudstjänstform - drar med oss sekulära liturgier (t ex "shop until you drop") in i våra kyrkliga liturgier (t ex "faller en, falleralla" - sorry, kunde inte låta bli)?
Jag har också funderat på det du nämner, Bengt. Varför leder uppsvinget av så kallade liturgiska gudstjänster (håller med om att alla gudstjänster har en ordning/liturgi) alltför sällan till förändring i kyrkan vad det gäller att "vrida oss rätt"? Inte med det sagt att så kallade liturgiska gudstjänster är något att förkasta. Snarare tvärtom. I många fall tycker jag att de hjälpt oss att fira gudstjänst mer kristet utan så kallade producenter och reklam osv.
Om din tanke stämmer, Bengt, kanske vi underskattar att man måste lära sig liturgin i en ganska lång mödosam process. Jag tror att jag ibland slarvat med det. Jag tror jag undermedvetet gör tankefelet: Vi ändrar gudstjänsten så löser dig det sig eftersom gudtjänstpraktiken formar oss. Men det stämmer bara till del. MacIntyre menar ju att man både behöver vissa dygder för att kunna genomföra en praktik och nå dess inre god, och samtidigt så formas dessa dygder i praktiken. Jag tror att jag bara tänkt ena ledet.
Passiviseringen av dom troende är flertusenårig och sitter djupt. Jag tror inte att en reformation är möjligt, jag tror att själva strukturerna med kyrkobyggnad, prästerskap och dop av oomvända i förlängningen alltid kommer att skapa en uppdelning i passiva och aktiva. Vi kan möjligen skapa tillfälliga uppvaknande i en sådan struktur, men ska en långsiktig förändring skapas så tror jag vi till att börja med behöver skrota (eller lämna) kyrkorna, avskaffa prästerna (eller motsvarande) och forma vardagsnära gemenskaper bestående av människor som verkligen vill följa Jesus och bidra till byggandet av Guds församling.
/Jonas Lundström
I det här är det ju intressant att lyfta in ett ortodoxt perspektiv. De firar samma Chrysostomosliturgi sedan... Ja, när levde Chrysostomos? Mer än 1500 år av i grunden samma gudstjänstform. Där kommer människor och går under den flera timmar långa liturgin. Man går ut och röker, pratar en stund, medan det heliga fortgår där inne. Väsensfrämmande för många av oss västerlänningar, förstås. På sätt och vis en extrem form av konsumism - jag kan gå in och delta i det jag känner för, kören och präster o diakoner sköter ruljangsen. Samtidigt en kristendom som påverkar kulturen på djupet. Som kallar många till att delta i mysteriet, som gett upphov till så mycket andlig visdom genom klosterliv och staretser (Serafim av Sarov m.m.).
Ovan nämnde Modéus för förresten ett resonemang kring att vara kulturellt solidarisk (inkarnation) och samtidigt motkulturell (korsformad). Människan idag är formad av individualism och konsumism - då måste vi möta henne där. Samtidigt inte bli likformig med detta utan bringa evangelium till det, visa på alternativ. Det gäller också i gudstjänsten. Ofta pratar vi om att möta människors behov. Men behov kan tillfredsställas. När det är klart lämnar jag gudstjänst och kristen gemenskap. Snarare bör vi kanske se hur vi kan möta längtan. Och hjälpa varandra upptäcka hur "shop til you drop" kanske djupast sett bottnar i en existensens längtan efter Gud. Omvända oss och låtar "storasyster längtan" ta kontrollen över alla begär.
Personligen har jag erfarenhet av att ha trivts i en (högkyrklig) gudstjänstform, men inte i gemenskapen. Sökte mig sedan till en församling med mer "lågkyrkligt" uttryck, där den kristna gemenskapen var både tydlig och öppen, och upplevde mig ha hittat hem. Kanske överbetonar vi gudstjänstens form ibland?
pär: jag tolkar inte den ortodoxa rörelsen (in och ut ur rummet) som konsumism utan snarare som ett yttersta uttryck för kollektivism: det spelar inte så stor roll om jag är där varje minut, det viktiga är att vi som ett folk är samlade till lovsång och tillbedjan.
Joelh: Jag instämmer i att det , i grunden, inte handlar om konsumism. Snarare bygger det väl på en djupare insikt om att mänskligheten är en. Men när vi talar liturgi och funderar över hur vi vill ha det, kan det på ytan te sig som konsumism, att gå mot en ordning som ännu mindre inkluderar församlingsmedlemmen som aktivt deltagande (agerande). Och det är väl återigen något att fundera över, oavsett liturgi - räcker det kanske med att folk är där? Är inte det ett agerande i sig, ett aktivt deltagande, när det finns så mycket annat som lockar och drar oss? Fötternas bekännelse, som man talar om ibland. När då sedan folk INTE är där... Är det liturgins fel? Vi vänder ibland ut och in på oss själv för att hitta former som ska locka människor, men som till slut bara blir ett engångs-event. Och så är vi tillbaka i vad Hauerwas talade om ovan. :)
Kommentera