Är den kristna tron som en taxichaufför?

Hittade en artikel av John H. Yoder i mina gömmor. Han funderar där på om kyrkan har något att säga till en annan värld. (och till min lycka är den andra världen i den korta arikeln tonårskulturen...) Han tar upp tre problem med kyrkans sätt att relatera till andra kulturer/världar.

1/ Översättning som automatik (sjävklar) 2/ Att allt som man inte vill ta med sig till den andra världen kallas kulturellt och därför kan förhandlas bort 3/ Att låta världen sätta agendan i sökandet efter att vara relevant ("Start where the people are"). I det sista fallet tenderar Jesus bli vad man vill att han skall bli. Yoders exempel: Jesus som revolutionären, Jesus som den ultimata trippen, den färgade Jesus. Men problemet med dessa är enligt honom: "If I try to redefine the relevance of Jesus as identical to, or just another word for something that people already accepted, then if they accept him, thanks to my salesmanship, that acceptance is meaningless. I can contribute nothing unless I am different from you. Jesus only means something to my contemporary if what he offers or what he demands is different from what my friend thought he wanted."

Han går vidare med att konstatera att de flesta modeller vi har att tala om kyrkans relation till ungdomar för det första förutsätter en kristen kultur och kristna hem. För det andra sätter sökljuset på den enskilda personen och inte på Gud. Det blir antropocentriskt. "...it's a dubious message for to talk about conversion, maturation, liberation is to talk about me and not about God."

Han liknar den protestantiska versionen av den kristna tron med en taxichaufför i motsats till ett tåg. En taxichaufför kommer inte köra en specifik sträcka om inte någon betalar honom för att göra det. Men ett tåg kommer köra sträckan oavsett om det sitter någon på tåget eller inte så länge det står i tidtabellen (men han kände helt uppenbart inte till SJ) Taxichaufförens vädjan är "Won't you please come along?"

Men tåget går ändå och den inbjudan kan mer liknas med "to get on that movement of history which Jesus and the prophets called the Kingdom because if you don't get on it will go without you...What Jesus came announcing was the kind of movement led by the kind of God who yanked us away from the concern of authentic selfhood to join the movement of history to fall into the procession of prophets and martyrs of whom - to quote an anonymous writer - 'the world was not worthy', in their pilgrimage to an unseen goal." (Och vissa kallar Yoder en postmodern teolog...)

Yoders poäng är att kyrkan inte skall vara så ängslig utan förvalta och förkunna det som är nytt för världen. Det som världen inte själv kan komma på - evangelium. Ett budskap som inte är beroende av oss utan Guds. Så även om våra samfund kommer dö ut så kommer Guds folk att bestå.

Så har vi något att säga till andra världar? Behöver kyrkan göra några justeringar. Enligt Yoder behövs i alla fall en: "I'm only saying that one of the deep adjustments we need to make, if we are to be able to proclaim the lordship of Christ beyond our own culture, is to find ways to feel and to express which transcend the shape of our search and testing, which therefore will look more like the proclamation and the pilgrimage of ancient Israel and Jesus and the Apostolic church. The divine victory we must proclaim must be more than what helped me grow up, it must be what helps the world find its way."