Läste i veckan en krönika av Christian Albinsson i Metro om att arbetsgivarna måste anpassa sig till de kräsna 80-talister som nu ska ta över efter alla 40-talister som går i pension. ”Alla som vill anställa oss 80-talister måste göra sina jobb roliga, det måste finnas något mer än arbetstider och lön.” Det viktiga är självförverkligande, omväxling och att få göra det man är bäst på. ”Guldklockans tid är förbi – belöningen måste komma nu direkt, inte om 25 år”.
Eftersom jag ska undervisa om arbetet i kyrkan på söndag började tankarna omkring en kristen syn på arbetet. Uttrycker 80-talisten motsatsen till kristen arbetsmoral? Är inte plikt och osjälviskt tjänande de viktiga kristna dygderna? Eller har den ”kristna” arbetsmoral jag växt upp med varit mer anpassad till de krav ett hierarkiskt och monotomt industrisamhälle krävde än till evangeliet?
Jag försöker alltså nyansera min omedelbara sänkning av Albinssons krönika. Arbetet är en stor del av livet och varför ska vi inte ställa krav och protestera mot tråkiga arbeten? Frågan är dock om självförverkligande är den bästa kritiska horisonten.
Jag skulle hävda att ett meningsfullt arbete förutsätter att vi arbetar för något större än vårt eget självförverkligande – att det jag satsar tid och energi på betyder något positivt för andra människor. Kanske kan en sådan kritisk prövning av lämpliga yrken, produktion och arbetsförhållande också lyfta yrken som verkar mindre självförverkligande men som ändå måste göras. Ska man hoppas att arbetsgivare också tvingas lära sig svara upp till kristnas kritiska prövning av arbetet?
Syftet med detta inlägg är egentligen att lyssna in vad du tänker kring arbete och teologi. Och vad ska en som undervisa på söndag ta upp och betona. Tacksam för snabb respons!
Av Roland Spjuth
Roland Spjuth arbetar som lektor i systematisk teologi vid Örebro Teologiska Högskola och Akademi för Ledarskap och teologi i Malmö. Docent i systematisk teologi vid Lunds Universitet.
Roland Spjuth, assistent professor in systematic theology at Örebro School of Theology.
Kommentarer (4)
Har inte läst krönikan, men här är en intressant (10-min) föreläsning som verkar göra en liknande analys: http://www.youtube.com/watch?v=u6XAPnuFjJc&feature=channel. Hans tankar om autonomi och "högre" syfte är intressant och angränsar till det du skriver om, här blir det ju väldigt tydligt att rannsakandet av våra motiv till varför vi jobbar blir viktigt. Jag tänker inte minst på hur vi väljer att förvalta vår tid. Hur mycket utrymme får arbetet i våra liv? På vilket sätt tar sig mitt kristna liv uttryck i mitt arbete? Är det självklart att sträva efter fasta anställningar med den ekonomiska tryggheten i fokus?
Viktiga frågor i ett samhälle där arbetet (naturligtvis definierat som lönearbetet med ekonomin i centrum) ses som livets mening (tala om evangelium för de arbetslösa, utslitna och pensionerade!). Kanske vi som kristna mer borde se lönearbetet som ett resultat av syndafallet, lära oss att se arbetet utifrån vår berättelse (Guds rike) och en gemenskap (arbetet är ingen privatsak), att (löne)arbetet tack och lov varken räddar världen eller mig själv och att livets/skapelsens mål snarast är sabbaten?
Åh, här finns det så mycket halvfärdiga tankar och frågor!
Ja och amen till detta med arbetet kontra lönearbetet. Att då börja tänka att ”det måste finnas något mer än arbetstider och lön” är ju en fantastisk utgångpunkt. Och att tänka att jobbet ska vara ”roligt” kan vara en god utgångspunkt – för om man är på rätt plats finns det nog en glädje i det, men jag tänker att denna glädje måste vara något som består, inte något som försvinner så fort det blir lite motgång utan något som just då får en att vilja och orka stå kvar. Och där kanske 40- och 80-talisterna skulle behöva hjälpa varandra. För hur många 40-talister har inte stått kvar vid sin svarv trots gudgiven längtan efter att bli sjuksköterska (eller tvärtom), och hur många 80-talister har inte stuckit efter sin första svarvning som inte blev exakt som de tänkt sig?
Och vad är egentligen en kristen arbetsmoral? Och är verkligen plikt och osjälviskt tjänande kristna dygder i sig själva? Eller kan det bero på vad eller vem man tjänar? Om man tjänar Kristus handlar det väl om kristna dygder, men om man t.ex. tjänar mammon – vad är det då?
Och något kring detta med belöningen.
Om skatten (belöningen) fokuseras till här på jorden, spelar det nog inte så stor roll om den är om 25 år eller nu direkt. Om nu inte ”om 25 år” kan definieras som lite närmare himlen...
”Samla inte skatter här på jorden, där mal och mask förstör och tjuvar bryter sig in och stjäl. Samla skatter i himlen, där varken mal eller mask förstör och inga tjuvar bryter sig in och stjäl. Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.” Matt 6:19-21
Och då kan jag vara glad om guldklockans tid är förbi, för om det är till den man längtar, vad händer då om 25 år och man sitter där och med sin belöning och tänker ”vad det här allt?”? Och det kanske är för att 80-talisterna (vi?) har sett ett antal 40-talisters ”var det här allt?” som man värjer sig mot det? Och det kan till och med vara hoppfullt att då tänka ”belöning nu direkt” (om vi nu gör det), för då har man möjlighet att inte lura sig i 25 år med att tro att belöningen finns på jorden. Men då behöver det ju finnas någon som kan visa på en annan belöning, en himmelsk.
Och så undrar jag hur 40-timmarsveckan kunde bli så helig?
Här finns för övrigt krönikan (s.2): http://www.metro.se/se/misc/pdf/2011-01-19/SETMA_2011-01-19.pdf
(Hoppsan, detta blev långt...)
TACK,
Söndag f.m. och det sista görs för eftermiddagens undervisning. Det här var ett kul redskap som hjälp i förberedelserna! Davids länk, tankarna om sabbat och lönearbetet ... tror jag fått ihop det. Om andan faller på lägger jag ut en ny blogg om vad resultatet blev (guldklockan, del 2).