Gud och kärleken

Gud och kärleken

Som lärare i teologi får man ibland spännande frågor i sin mailbox. För ett par dagar sedan kom en fråga från Tobias Fritzon om han gör rätt som betonar att "Gud är kärlek" och att alla andra gudomliga karaktärsegenskaper sedan måste få sitt sammanhang utifrån det centrum. Är inte treenighetsläran ett uttryck för "kärlekens liv"? Vidare skriver Tobias: "Jag har t ex hos Tozer stött på tanken om en näst intill schizofren Gud, tycker jag (en karikatyr, förstås). Som att heligheten och kärleken måste singla slant." Frågan är så spännande att den kan vara värd att samtala om på ett öppet forum som denna blogg.

Låt mig börja med några tankar så kan samtalet fortsätta.

Det finns en mycket stark kristen tradition som betonar att Gud är en, vilket betyder att det inte finns motsättningar i Guds väsen. Jag tycker att denna klassiska tanke är övertygande. Rättfärdighet och nåd, vrede och kärlek är inte motstridiga egenskaper som Gud måste balansera. Även om mycket kan tyckas motstridigt från människans begränsade perspektiv, har jag svårt att se hur det skulle vara det från Guds sida (eller ger Bibeltexterna en Gud som tenderar att vara schizofren?)

Om Gud är en, är det rätt att summera detta med orden "Gud är kärlek"? Ett bekymmer är naturligtvis att våra mänskliga begrepp och föreställningar aldrig kan rymma Guds natur. Kärlek är ett ganska elastiskt begrepp. Vad menar vi när vi säger att Gud är kärlek? Jag tänker att det avgörande inte är vilket begrepp vi använder utan vad vi syftar på. Om Jesus Kristus är klimax och centrum på Gudsuppenbarelsen - då är det avgörande att Jesu historia bestämmer vår förståelse av Gud. Är termen "Gud är kärlek" en bra "kortform" på Evangelisernas berättelse om Gud?

Treenighetens läran är samtidigt bekännelsen att Jesu liv är inte kan förstås separerad från Guds mysteriösa och oändliga liv. Tänker att detta innebär att begrepp som "kärlek" inte får lura oss till en för begränsad Gudsbild. Vi får inte tro att vi vet vem Gud är bara för att vi säger "Gud är kärlek". Vi både känner Guds hjärta (=treenigheten uppenbaras i Jesus livshistoria) och inser samtidigt hur lite vi vet (treenigheten är ett mysterium).

En liten starter ... hoppas vi kan fortsätta tänka tillsammans.
 

Bild för Roland Spjuth

Av Roland Spjuth

Roland Spjuth arbetar som lektor i systematisk teologi vid Örebro Teologiska Högskola och Akademi för Ledarskap och teologi i Malmö. Docent i systematisk teologi vid Lunds Universitet.

Roland Spjuth, assistent professor in systematic theology at Örebro School of Theology.

Kommentarer (23)

  • anonymous
    Pär Parbring (ej verifierad)

    Tomas Nygren har skrivit en väldigt spännande avhandling om Gudssynen hos Wingren, Pannenberg och Scaer. http://www.artos.se/lutherska-traditionen/lag-och-evangelium-som-tal-om-gud
    Där tar han upp hur de skiljer sig i resonemangen kring lag och evangelium, och menar att grundskillnaden ligger i vilka attribut de tillskriver Gud. Är Gud kärlek, är Gud kärlek och rättvisa, eller är Gud kärlek, rättvisa och helighet. Om jag minns rätt.

    Jag tänker att "Gud är kärlek" ibland tenderar att bli ett reduktionistiskt tal, utifrån vilket man kan välja bort bl.a. bibelmaterial för att man tycker att det inte passar in. Naturligtvis avslöjar det alla mänskliga begrepps svaghet. Som du antyder - att vi kan säga det beror på en större, längre, berättelse om Guds handlande.

    Man skulle mycket väl kunna föra ett resonemang där såväl rättvisa, vrede, helighet och barmhärtighet är sådant som följer på det att Gud är kärlek. Men det förutsätter fortfarande den stora berättelsen/berättelserna. Uttalanden om Guds egenskaper kan inte byggas enbart på filosofi, utan måste vara rotade i bibeln och traditionen. I erfarenheterna av Guds handlande.

    okt 17, 2011
  • anonymous
    Anonym (ej verifierad)

    Jag tycker nog att man kan säga att Gudomens egenskaper kan härledas ur kärleksbegreppet.

    Jag tänker att treenighetens inre liv är en radikal enhet i mångfald, en total överlåtelse till den andre. Det är karaktären på "Kärlekens liv" som är Guds innersta väsen. I den aspekten är det Gud själv som ger innehållet i det vi kallar kärlek.

    Jag tror inte att Fadern behöver vara vred mot sonen eller Anden. Det är alltså mot skapelsen som Gud blir helig, avskild och visar sin vrede mot synden. Som jag ser det är dessa attribut alltså sekundära. När synden inte längre finns behöver Gud inte vara vred. Tycker inte att det behöver kallas schizofreni.

    Hittills har jag varit alltför filosofisk men jag vill tro att teorierna ovan är grundade i Guds självuppenbarelse i Kristus och kyrkans liv. Som exempelvis Joh 16:

    "12 Jag har mycket mer att säga er, men ni förmår inte ta emot det nu. 13 Men när han kommer, sanningens ande, skall han vägleda er med hela sanningen; han skall inte tala av sig själv utan förkunna det han hör och låta er veta vad som kommer att ske. 14 Han skall förhärliga mig, ty av mig skall han ta emot det han låter er veta. 15 Allt vad Fadern har är mitt; därför säger jag att det är av mig han tar emot det han skall låta er veta."

    Men! Att säga att Guds "sekundära egenskaper", de som relaterar till skapelsen, en gång inte längre kommer att behövas är en besvärligare fråga. Kommer vi en dag att dras in i "kärlekens liv" så radikalt att vi älskar fullkomligt och blir fullkomligt älskade? På vilkt sätt är vi i så fall fortfarande skilda åt som skapelse kontra skapare?

    Tack för en bra blogg (för en uppenbart understimulerad student :)
    Frid
    /Kenneth Mattebo

    okt 18, 2011
  • anonymous
    Alma (ej verifierad)

    Fast jag tycker nog att Guds vrede kan vara uttryck för kärlek. Om Gud inte blir arg på det som sabbar skapelsen som Gud älskar vore Gud inte schizofren, men autistisk.

    okt 18, 2011
  • anonymous
    Anonym (ej verifierad)

    Jätteintressanta kommentarer, känner mig redan mer upplyst ;-)!
    Jag är också inne på det Pär skriver i slutet om att härleda allt ur kärleksbegreppet. Jag är också inne på möjligheten att göra en distinktion mellan Treenighetens inre liv, som Kenneth gör, och relationen Gud/skapelse (heligheten, det Annorlunda, blir viktigt där så att man inte hamnar i det Roland uttrycker som att tro att man kan helt fylla förståelsen av Guds natur med ett mänskligt begrepp).
    Hur relatera Treenighetes-tänket/Kärleksgemenspaen till den reformerta tänket kring Guds ära och suveränitet? Jag får känslan av att det treeniga inte får samma framskjutna plats, eller har jag bara målat upp en karikatyr? (Schizofren var för övrigt mest en retorisk överdrift från min sida.)
    Kan vi kombinera t ex Pipers tal om Guds ära som yttersta mål (Desiring God) och ett avstamp i att "Gud är kärlek" därför att Gud är Treenig? Eller talar vi om äpplen och päron? Min känsla blir ändå att det finns olika teologiska drivkrafter här!

    /Tobias Fritzon.

    okt 18, 2011
  • anonymous
    Anonym (ej verifierad)

    Och som Alma säger: Kärleken har flera ansikten! Peter Kreeft talar om Kärlekens två ansikten, typ mjuk och hård kärlek. Detta kanske kan jämföras med "balansen" mellan kärlek och helighet i vissa andra teologers uttryckssätt? Men är det ändå inte en fördel att betona Guds enehtliga väsen som härleder det övriga?

    /Tobias Fritzon.

    okt 18, 2011
  • anonymous
    Daniel Giertz (ej verifierad)

    @Alma: Autistisk? Vissa med autism och autismspektrum har väldigt lätt att bli arga. Vad har autism med saken att göra? Och varför skulle Gud inte kunna skilja på sak och person? Var Gandhi också "autistisk" som ansåg att en människa och hennes handlingar är skilda åt, och att handlingar kan förtjäna att hyllas eller avskys, men att människor alltid förtjänar att respekteras?

    okt 18, 2011
  • anonymous
    Anonym (ej verifierad)

    Ray Baker, lärare på Credoakademin, skriver så här:

    "Helvetet har mer att göra med kärlek än med rättvisa. I kärlek skapade Gud människor som var fria att välja bort Gud och allt vad Gud innebär: kärlek, glädje, livet. För en människa som medvetet tagit avstånd från källan till allt liv, glädje och kärlek, utgör just dessa egenskaper en plågsam påminnelse om allt man givit upp. Som filosofen Peter Kreeft skriver: 'Helvetets lågor består av Guds kärlek.' Det är alltså Guds kärlek som är den outhärdligaste pinan för de som befinner sig i helvetet. De fördömda hatar denna kärlek, och den plågar dem, men den är ofrånkomlig eftersom Guds självaste natur är kärlek."

    Tänkvärt, tycker jag...
    Finns det inte en stor fördel att uttrycka sig så här jämfört med Kärlek vs Vrede?
    Att Kärlek är ett elastiskt begrepp bör kanske inte göra att vi slutar använda det utan tvärtom förtydligar vad vi menar!

    /Tobias Fritzon.

    okt 19, 2011
  • anonymous
    Roland Spjuth (ej verifierad)

    Goda reflektioner!
    Jag tyckte att Almas kommentar att Gud är autistisk om Gud inte blir vred inför all ondska var mitt i prick! Kärlek kräver reaktion på det onda.

    Men vi verkar råda en viss enighet om att inte låta Gudsbilden fångas in i mänskliga begrepp. Däremot finns det en uppgift att pröva olika tal om Gud. Håller det ihop? Vad är centralt i vårt tal om Gud? Brukar själv använda bilden av det "kristologiska nålsögat" för att betona detta. Från Barth lånar jag tanken att allt tal om Gud måste passerat och göra rättvisa åt Guds uppenbarelsen i Jesus Kristus.

    Klassiska exempel på detta är Mark 10:42-45 där Jesus reviderar våra bilder av makt och upphöjdhet. Varför? Jo, därför att Gud uppenbarar sig som den som kommer som vår tjänare. Och observera att det står i denna text "han har inte kommit för att bli tjänad". Alltså Guds stora behov verkar alltså inte vara att sitta upphöjd på en tron och ta emot tillbedjan. När den bilden blir den centrala gudsbilden, gör vi då rättvisa åt det som är Guds natur enligt Kristusuppenbarelsen(jfr Piper!)? Kan uttalandet "Gud är kärlek" påminna oss om detta centrum, då har det sin plats.

    Men det borde vara mer vi kan vända på? Hur relaterar detta till treenigheten? e.t.c.

    okt 19, 2011
  • anonymous
    Anonym (ej verifierad)

    Är det inte så att vi bjuds in i det redan pågående livet i Gud, och att det på nåt sätt är tre personer med samma kärlekens väsen (eller BLIR det kärlek när de tre umgås i en evig gemenskap...?)?

    Kan man inte säga att "självutgivande" är ett av de bästa orden att relatera till den sanna kärlekens väsen?

    Något av det mest träffsäkra jag har läst om det här (såklart) är ett avsnitt i C S Lewis bok "Lidandets problem":

    "For in self-giving, if anywhere, we touch a rhythm […] of all being. […] From the highest to the lowest, self exists to be abdicated and, by that abdication, becomes the more truly self. […] This is not a heavenly law which we can escape by remaining earthly, nor an earthly law which we can escape by being saved. What is outside the system of self-giving is not earth, nor nature, nor 'ordinary life', but simply and solely hell".

    /Tobias.

    okt 20, 2011
  • anonymous
    Anonym (ej verifierad)

    Självutgivande tycker jag är en mycket bra term.
    Och Alma jag tänkte inte att det du skrev motsade det jag skrev. Guds vrede har sin givna plats där det finns något att vara vred på. Eller? Frågan var: Är Guds vrede en tillfällig produkt av synden? Kommer synden att få ett slut om skapelsen fortfarande behåller sina egenskaper efter apokalypsen. (Jag har yttersta respekt för att man kan tycka att sådana frågor är allt för spekulativa).

    Jag tror att det är Robert Jenson som skriver angående treenigheten att Fadern bara är Fader i förhållande till Sonen. Dvs Guds identitet som treenig konstitueras i relationen mellan de tre. Att prata om att någonting blir någonting i Gud förutsätter ett tempus som blir ganska svårt att hantera. När blir något något i evigheten? Men Kristen lära har slagit fast att det är så Gud har uppenbarat sig mot sin skapelse.

    Roland: Kan man använda det Kristologiska nålsögat för att fråga sig om Kristi två viljor är i fullständig harmoni eller inte? Om dom är i harmoni med varandra (utan någon tvingande underkastelse av den mänskliga viljan) är det då inte en ledtråd till den harmoni som är vårt mål?

    /Kenneth

    okt 21, 2011
  • anonymous
    Anonym (ej verifierad)

    Kenneth/Alma (och övriga):
    Är det inte just Guds vrede man "löser" i resonemanget jag hänvisade till ovan, dvs att "helvetets lågor består av Guds kärlek"? Att då säga att Guds vrede är tillfällig funkar inte, men vår relation till "lågorna" är däremot avgörande.

    Jag vill återigen betona vikten av en enhetlig gudsbild istället för en Gudsbild där till synes motsatta attribut på något sätt ska "balanseras".

    /Tobias.

    PS Kan man i så fall säga att Martin Luthers kamp med den vrede Guden egentligen var "onödig"?

    okt 21, 2011
  • anonymous
    Anonym (ej verifierad)

    Vad gäller tempus kan man i och för sig tänka sig ett logiskt förhållande som inte är underkastat tiden (se t ex molinismen).
    Ändå drar jag nogåt att det blir lite konstigt att säga att Kärlek "uppstår" i relationen mellan de tre.

    Skulle detta dra mer åt östkyrkans tolkningsmodell?

    /Tobias.

    okt 21, 2011
  • anonymous
    Anonym (ej verifierad)

    Jag vet inte om jag känner mig övertygad om att man löst något genom att säga att en evig dom utan utväg är ett uttryck för Guds kärlek. Är inte det själva modern till alla lindanser?
    Resonemanget om helvetet fungerar bara om man antar att straffet är för evigt. Om däremot "kärleken vinner" då finns till slut inte längre någon plats för vreden.
    Jag ska inte spekulera vidare (så mycket) även om det är frestande :) Jag säger bara att jag är misstänksam på om inte talet om "den fria viljan" är övervärderat. Skulle vi ha en vilja som kan mäta sig med Guds? När är människan någonsin absolut fri att göra sådana val? Är inte själva vårt tillstånd som skapade och därmed från begynnelsen älskade varelser redan det en preset. (jmfr med den förlorade sonen)

    /Kenneth

    okt 21, 2011
  • anonymous
    Anonym (ej verifierad)

    Tja, nu var det egentligen inte min mening att diskutera dubbel utgång vs universalism, utan snarast hur vi med ord bäst uttrycker Guds väsen.
    Men tanken om kärlekslågorna ger ju inte heller något svar kring detta? Huruvida alla till slut omfamnas av Guds kärlek eller inte bör ju rimligtvis inte förändra Guds väsen (lågorna)? Poängen är ju att de inte kan försvinna eftersom Gud är evigt densamme.
    Att tala i termer av Guds vrede som tillfällig för lätt tankarna om en mänsklig sinnesstämning som vi projicerar på Gud. "Nu blev Gud arg och ledsen och tänker inte prata med dig mer."
    Gud blir ombytlig i humöret, nu är han på den vreda sidan men till slut han kanske lugnar ner sig, vem vet?

    okt 21, 2011
  • anonymous
    Roland Spjuth (ej verifierad)

    Vilka frågor! Vem har facit? Några intressanta saker att notera i de senaste inläggen.

    Är Guds vrede inte en förändrad sinnesstämning hos Gud utan ett uttryck för vad som händer när människor stänger sig för Guds liv (både här och nu och i domen)? Bibeln har ju mycket starka uttryck för att Gud blir vred, men finns det teologiska skäl att se denna typ av känsloyttringar som mänskliga bilder snarare än beskrivningar av Guds eget liv?

    Jag tycker själv att en nyckel (som treenighetsläran starkt uttrycker) är att Gud alltid är den samme i allt sitt handlande. Vi har t.ex. ofta gjort en mycket stark åtskillnad mellan skapelse och frälsning. För mig är det klokt att se frälsningen som att Gud åter ger skapelsens gåva till en mänsklighet som vänt sig från den. Det är alltså samma gåva/liv men under nya mänskliga villkor.

    Alltså, det finns bara ett Gudomligt liv som alltid flödar mellan Fader, Son och Ande. Skapelse sker när vi få dela detta liv och synd / dom innebär att vi vänder oss ifrån det. Vi vet alla att Gud inte är en gubbe bortom månen med lite halvlynnigt humör. Trots det spelar kanske dessa bilder fortfarande spratt för oss i vårt tänkande? Och framför allt tror jag detta är viktigt för att återerövra ett trovärdigt sätt att tala om Gud i vår tid. Att vår värld är ett resultat av ett större Liv som ständigt på nytt öppnar livet för oss människor trots vår ondska (och inte tala om Gud som en varelse som sitter någonstans där uppe). Alltför mycket har vi en spiritualitet som liknar oss vid människor som står nedanför en varelse som sitter på en tron snarare än som delaktighet i Guds liv (motsvarar det fornkyrkligt/ortodox/aktuell teologi gentemot en mer reformert fromhet?).

    Det är så många goda trådar att jag har svårt att sortera! Vad är viktigt att klargöra mer? Hjälp mig se det, så kanske jag kan börja med ett nytt inlägg så att denna inte behöver bli för långt.

    okt 22, 2011
  • anonymous
    Kalle Carlstein (ej verifierad)

    Spännande! Skulle du vilja utveckla din tanke om skillnaden mellan reformert teologi och fornkyrka/ortodox/en del modern teologi?

    När jag läste Calvins Institutes för många år sedan kunde jag inte komma från tanken att den präglas av Guds "råstyrka" inte alltid kristocentriskt förstådd. Samma känsla får jag i mötet med en del reformert teologi. Samtidigt är den mest grundläggande bekännelsen i NT att Jesus är allas herre, men på ett speciellt sätt herre (t ex Luk 22:27). Vidare har vi Upp där Guds suveränitet och Jesu herravälde är väldigt centralt med bilder som betonar kraft och makt, men självklart som slaktat lamm.

    Min poäng: herravälde är en viktig del av t ex NT, och även om det självklart omdefinieras kristocentriskt anar jag ibland att det finns en motsatt tendens i kyrkan att göra Jesus tam genom att tona ner herre-grejen (Jesus som kompis, tröstare, själasörjare etc.)

    Därför undrar jag över hur Liv-teologin kan hjälpa till att hitta "balans". Några tips?

    /Kalle

    okt 22, 2011
  • anonymous
    Anonym (ej verifierad)

    Jag har också en gås oplockad med den reformerta teologins "berättelse" om vem Gud är. Vad jag frågar mig i förlängningen är om inte detta också resulterar i den dubbla predestinationen och huruvida Gud verkligen älskar alla människor? Eller är det viktigaste att Guds ära inte "kränks"? Men vad betyder då det? Man ser lätt framför sig 1500-talets furstar... (Jag tror alltså på en dubbel utgång, men jag vill hänvisa till min tidigare tanke om Guds kärlek som "helevetets lågor".)

    (Ursäkta det långa citatet)
    Westminsterkonfessionens definition av Gud, kapitel II:

    I. There is but one only, living, and true God, who is infinite in being and perfection, a most pure spirit, invisible, without body, parts, or passions; immutable, immense, eternal, incomprehensible, almighty, most wise, most holy, most free, most absolute; working all things according to the counsel of His own immutable and most righteous will, for His own glory; most loving, gracious, merciful, long-suffering, abundant in goodness and truth, forgiving iniquity, transgression, and sin; the rewarder of them that diligently seek Him; and with all most just, and terrible in His judgments, hating all sin, and who will by no means clear the guilty.

    II. God has all life, glory, goodness, blessedness, in and of Himself; and is alone in and unto Himself all-sufficient, not standing in need of any creatures which He has made, nor deriving any glory from them, but only manifesting His own glory in, by, unto, and upon them. He is the alone fountain of all being, of whom, through whom, and to whom are all things; and has most sovereign dominion over them, to do by them, for them, or upon them whatsoever Himself pleases. In His sight all things are open and manifest, His knowledge is infinite, infallible, and independent upon the creature, so as nothing is to Him contingent, or uncertain. He is most holy in all His counsels, in all His works, and in all His commands. To Him is due from angels and men, and every other creature, whatsoever worship, service, or obedience He is pleased to require of them.

    III. In the unity of the Godhead there be three Persons of one substance, power, and eternity: God the Father, God the Son, and God the Holy Ghost. The Father is of none, neither begotten nor proceeding; the Son is eternally begotten of the Father; the Holy Ghost eternally proceeding from the Father and the Son.

    Det här är inte "fel" och det är inte "obibliskt" men är drivkraften det trinitariska livet? Nja... Känns inte Treenigheten lite "ad hoc"? Som att man kom på att det också måste med, fast drivkraften är snarast att säkerställa Guds suveränitet som "härskare"?

    Sen tror jag precis som Kalle att vi svänger åt andra hållet i vår tid. JAg satt också och funderade på Lammet på tronen innan jag läste det inlägget! Lammet och Lejonet är samma, och visst det är en annorlunda makt, tronen står kvar även i Upp. Samtidigt avslutas Bibelns berättelse med "Eden revisited" (Livets träd i det nya Jerusalem).

    En snäll tolkning av Guds ära-teologin kanske kan vara att vi bara kan få del av gdomlig natur när vi låter oss dras med i den gudomliga dansen, dvs inte på våra egna villkor. Detta måste betonas i curling-generationen, annars blir tolkningen av människosonen som tjänare ungefär: Ok, så vad kan Jesus göra för just mig? (=konsumtionsandlighet)

    /Tobias.

    okt 22, 2011
  • anonymous
    Bengt Rasmusson (ej verifierad)

    Kul med ett sånt här samtal.

    Kalle tar upp det här med "herre-grejen". Samtidigt som "kompis-Jesus" kan vara ett problem, så tycker jag nog att "stålmannen-Jesus" är ett lika stort problem i våra kyrkor. Båda synsätten lider väl av en starkt bristande förståelse av korsets centrala roll (korset som "the grain of the universe" - Yoder). Det räcker kanske inte att säga att man är kristocentrisk, frågan är väl hur korsmärkt ens guds- och kristusbild är?

    Kanske man i det här sammanhanget (lite provocerande?) kan fråga sig om makt egentligen är ett gudsattribut. Jag reflekterar lite kring detta i ett blogginlägg här på denna blogg för ett par år sedan: http://cruciformphronesis.blogspot.com/2009/10/makt-ar-inget-gudsattribu.... Går jag för långt?

    okt 22, 2011
  • anonymous
    Kalle Carlstein (ej verifierad)

    Ja, det gör du! :-)

    NT är full av maktspråk: Slå på t ex exousia (auktoritet/makt). Ett spännande exempel är ju Matt 28:18 - "åt mig har getts all makt [exousia] i himlen och på jorden..." Denna makt, eller detta herravälde/regerande, är enligt Matt grunden för mission (att alla ska omvända sig och leva som lärjungar). Samma resonemang är väldigt centralt i Paulus, Luk och Apg, Upp, ja på många ställen i NT. Guds rike = herravälde osv. Därför omvändelse (Mark 1:14-15).

    Men din blogg handlar väl mer om hur vi definierar makt/regerande/herravälde (stålmannen eller korsmärkt), och om just ordet "makt" är ett bra ord pga vilka associationer det ger.

    För övrigt har jag svårt att se hur kristocentriskt kan vara något annat än korsmärkt/format. Vad skulle det annars vara? Jo, jag vet även Jesus kan bli stålmannen, men om man ska märka ord. Jag tänker att kristocentrisk måste innebära Jesu liv, död, uppståndelse, sittande på Faderns högra sida, och återkomst. Allt detta är centralt i både NT och kyrkans bekännelser även om korset står i centrum och liksom definierar innebörden i hela Jesu liv. Och maktspråk förekommer i alla delar av Jesu liv i NT. Frågan är då snarare hur vi talar om "makt"/kraft/herravälde på ett sätt som gör rättvisa åt hela Jesu historia med dess korsform.

    /K

    okt 22, 2011
  • anonymous
    lignell (ej verifierad)

    Sicket spännande samtal! Saknar att stå mitt i studierna, det gör att jag inte direkt kan hänga på er höga nivå. Men en reflektion som jag gjort är vikten av att inte låta talet om Gud som kärlek kidnappas (eller låta sig själv kidnappas) av de gamla liberal/konservativ skyttegravarna. Flera präster verksamma inom EFS och SvKy kan möta ett motstånd när man vill tala om Gud som kärlek då detta direkt klumpas ihop med många andra företeelser och teologi som man själv inte känner sig hemma i. För att distansera sig mot detta blir man företrädare för MEN-teologin och förkunnelsen. "Gud är kärlek, MEN också vrede, osv." Upplever att det är en del av problematiken som vissa av er lyfter upp.
    Mina tankar handlar om utgångspunkt. Självklart påverkas vår bild och förståelse av vem Gud är av vilken utgångspunkt vi har, vilken lins vi väljer att se verkligheten genom. Som sagts tidigare är Kristus för mig främst den linsen. Hans liv, undervisning och verk uppenbarar för oss vem Gud är, eller, hur Gud är kärlek. Jeanrond skriver att kärleken alltid har en kropp, alltid älskar andra kroppar. Här blir inkarnationen viktig. Vi förstår Guds kärlek för att den visat sig i en kropp, som en kropp, som Jesus från Nasaret. Vi förstår och förmedlar den kärleken till världen som en kropp, Kristi kropp.

    okt 25, 2011
  • anonymous
    Anonym (ej verifierad)

    Lignell, du summerar det hela väldigt träffsäkert tycker jag, åtminstone vad gäller ev drivkrafter till att vara skeptisk till "Gud är kärlek" och se det som reduktionistiskt. Jag vill alltså vända på det hela och, istället för att rea bort olika attribut, härleda dessa ur Guds väsen som är Kärlek.
    Men då är det ju blodröd kärlek vi talar om, och inte rosa. Jag tror också nämligen att kärleken har blivit kidnappad, men desto större anledning att påbörja återerövringen!

    okt 25, 2011
  • anonymous
    Jonas Melin (ej verifierad)

    Intressant samtal. Efter att ha läst Roger E Olsons böcker Arminian Theology och Against Calvinism kan jag inte låta bli att dra slutsatsen att Guds kärlek spelar en underordnad roll i kalvinistisk teologi. Olson motiverar sin kritik mot kalvinistisk teologi just utifrån att den "omintetgör" (eller åtminstone skadar/förminskar) Guds kärlek och godhet. Jag har recenserat böckerna på Barnabasbloggen.

    nov 06, 2011

Kommentera