Arne Rasmusson on the use of historical narratives and quantitative methods in political theology, with special reference to Radical Orthodoxy, catholicism, protestantism, and liberalism/liberality.
Hej, hallå bloggen. Nu var det ett tag sedan. Men jag måste bara skriva att jag har blivit vän med Dilsa. Hon vet inte om det. Men så är det. Ibland tycker jag hon skriver konstiga saker om religion och religiösa företeelser. Jag tycker fortfarande hon är blind för sin egen position. Som om om den liberala politiska övertygelsen skulle vara neutral... konstigt för i så fall är det den enda. Men jag har insett att vi är överens om hur statens relation till de religiösa (vilka nu det är) skall se ut - fri och obunden. Och det är precis det jag ofta försöker påpeka.
"The problem with this way of thinking is that it makes marriage unintelligible. How do we ever know what we are doing when we promise lifelong monogamous fidelity?"
Hur gör man när två kulturers värderingar uppenbart krockar? Vem skall ge vika för vem? Eller kan man tänka sig att det finns möjlighet att leva tillsammans på något sätt med ömsesidig respekt? Det verkar svårare och svårare. Gränserna blir allt mer uppenbara och svåra att hantera. Eller hur hanterar man en religiös övertygelse att man inte får hälsa på en kvinna med en svensk jämlikhetssträvan.
Is a theologically informed vision of politics, a vision that can help the church to break out of its captivity to political, social, and economical myths of modernity, possible?
